Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘psykoanalys’

självutplånandeDen här boken blev en kultbok under 1980-talet och som jag minns det var vi alla (unga människor) som läste den väldigt upptagna av att finna oss själva bland exemplen. Jag raljerar inte över det, jag tycker det är högst naturligt, men detta minne gör att jag blir lite förvånad över att nu vid omläsningen upptäcka dels att boken består av tre föreläsningar som Miller hållit, dels att den tydligt riktar sig till andra psykoanalytiker. Ändå läste vi den med ett brinnande intresse och jag tror nog att vi fick några självinsikter också. Även om Miller är mycket tydlig med att ingen verklig insikt kan göras bara intellektuellt, man måste uppleva känslorna av det förödmjukade, utlämnade barnet för att på allvar förstå och kunna bryta upprepningstvånget.

Kapitlen/föreläsningarna heter
– Det välbegåvade barnets tragedi och psykoanalytikerns narcissistiska störning
– Depression och grandios hållning — två sidor av den narcissistiska störningen
– Om föraktet (Förödmjukelse och förakt för svaghet)

Framför allt i det första kapitlet stödjer sig Miller mycket på Winnicott och hans teorier om det sanna och det falska självet. Donald Winnicott som jag inte kände till då men som jag nu tycker att jag har lite koll på efter Bechdel-läsningen. Jag tycker att det är mycket klokt och läsningen ger mig mycket, men på ett svalare sätt än förra gången. Mer vuxet. Jag har nog släppt fram mitt lilla ledsna, ilskna, krävande, svartsjuka barn och bekräftat henne lite mer sen sist. Kanske behöver jag inte upprepa och upprepa så mycket längre.

Men. Det värsta är att jag upptäcker att boken inte är min, det står ett annat namn på försättsbladet. En kille som min dåvarande kille var god vän med, och som jag inte träffat på över 20 år. Vad ska jag göra? Försöka leta rätt på honom? Ringa upp och fråga om han vill ha tillbaka boken? Jag skäms. Det är så fult att låna böcker och sen inte lämna tillbaka dem. En bok som troligen var betydelsefull för honom också, och som han kanske skulle vilja läsa om. Usch.

Mer om Det självutplånande barnet här i en DN-artikel från 2005 och här på Blendad.nu.
Alice Miller var tyska och dog 2010, läs mer om hennes liv och verk här. (Svenskan)

Annonser

Read Full Post »

bechdel
Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
bechdelwoolf
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
bechdel2

Read Full Post »

wisdomfromthecouchJag minns inte nu var jag hörde om den här, men det var titeln jag föll för. Den är så bra! Undertiteln är Knowing and growing yourself from the inside out, och det säger precis vad den handlar om.
Jennifer L Kunst är psykoanalytiker och troende kristen. Hon skriver på ett befriande sätt där hon verkar förutsätta att hon har en intelligent läsare, eller en läsare som i alla fall har någon hum om sitt psyke, sin andlighet, och lite kunskaper inom psykologi i allmänhet. Till exempel när hon på klassiskt psykoanalytiskt vis tolkar några drömmar: hon förklarar då inte allt in i minsta detalj utan det är mer av ”ja, du fattar”. Och jag gör ju det. På samma vis relaterar hon till tolvstegsprogrammet, och plockar in andra sätt att ta itu med problem och växa som människa.

Jennifer L Kunst stödjar sig mycket på Melanie Klein, som utvecklade Freuds teorier om det undermedvetna och forskade på barn, ofta små barn. Kunst har därför med vårt inre barn som en förklaring till att vi ofta fortsätter göra samma dumheter och får samma dåliga resultat, förstås, trots att vi vet att vi måste göra annorlunda.

Verklighet, sanning, arbete, växande, kärlek, frid är kodord i denna bok som jag starkt rekommenderar. Kunst har en del av den där sträva ”no bullshit/inget svammel-attityden som Else-Britt Kjellqvist också har, fast med den amerikanska vänligheterna som smörjmedel då.

Ett citat som är så bra:
Life comes at you without mercy.
Det går rakt in till citat-samlingen.

Jennifer L Kunst bloggar här och har kolumnen A headshrinkers guide to the galaxy här och har blivit intervjuad om min älskade serie Gilmore girls här.

Read Full Post »

Erik är en psykoanalytiker i New York vars far nyligen dött. Han är lätt deprimerad, och grubblar mycket över de delar av faderns liv han inte visste om eller förstod. Systern Inga är änka efter en berömd författare, som också bar på hemligheter på väg upp i ljuset. Ingas dotter Sonia bevittnade flygattackerna den elfte september, och tillsammans med sorgen efter pappan gör det henne skör.
Hyresgästen Miranda med lilla dottern Eggy, flyttar in i bottenvåningen i Eriks hus. Erik förälskar sig i Miranda, som är mycket yngre än honom. Men Miranda har ett stort problem.
sorrows2
Alla i denna bok bär på sin egen sorg. Det gäller även bipersonerna, och Eriks patienter (förstås). Men boken är inte deprimerande. Den är vacker. Kanske lite för vacker? Under läsningen, som löper mjukt och oftast njutningsfyllt, kan jag komma på mig med att längta efter lite vassare kanter. Lite sårigare utbrott. Inte så intellektuellt analyserade känslor.
Men det är anmärkningar i marginalen. Det här är en mycket fin bok. Väldigt New Yorksk. Och jag tycker att den handlar om strävan efter att se. Verkligen se. Kanske till och med förstå. Att se vem den andra är, alla versioner av den andra. Eller åtmisntone vara medveten om att det finns flera versioner av den andra, inte bara det som finns framför ögonen. ”… we’re always looking for one person when there’s more than one, several contentious voices in a single body.” (Ingas ord.) Att se sig själv, alla versioner av sig själv. Som när Erik är på väg att göra något moraliskt förkastligt; och får syn på sig själv i spegeln. Den man han ser där vill Erik inte vara, det är inte han. Så han låter bli.

Read Full Post »