Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Unni Drougge’

lessingbio
På annat ställe frågar en väninna efter memoarer skrivna av kvinnor. Hon har ingen lust att läsa Strindberg, Norén eller Knausgård.
Så jag går omkring här hemma och funderar. Mitt första val syns här ovan: Doris Lessings fantastiska självbiografier som jag läst två gånger om. Den tredje delen är i romanform*, den kan jag ha läst tre gånger. De första är både spännande och modiga, och för den som läst Martha Quest-serien Våldets barn ger de flera extra dimensioner. Doris Lessing har en förmåga att se sig själv både inifrån och utifrån, en kompromisslöshet, skoningslöshet, som gör att jag förstår så mycket mer av vad det innebär att vara människa. Det är stor litteratur.

Men jag vill gärna ha fler tips!
Just i detta nu kommer jag att tänka på Joyce Carol Oates dagböcker, Sylvia Plaths dito, men det är ju inte samma perspektiv som i en memoar. Unni Drougges Jag jag jag! är en annan kandidat, men är osäker hur mycket roman den är? Gunilla Palmstierna Weiss står i bokhyllan men jag har inte hunnit läsa den. Laura Bush memoarer var en höjdare för mig, tillrättalagda förstås men ändå finfina som komplement till Sittenfelds American Wife.
Detta inlägg kommer att uppdateras allt eftersom jag eller ni kommer på fler att tipsa om.

Anaïs Nins dagböcker.
Marjane Satrapis seriememoar Persepolis.

Linda Gray Sexton: Searching for Mercy Street (bloggat HÄR)

Joy Harjo: Crazy Brave (bloggat HÄR)

Alison Bechdel förstås! (HÄR)

Camilla Henemark Adjö det ljuva livet (ingen författare men för nutidshistorien)

Azar Nafisi.

Patti Smith: Just kids

lessingbaksida

Annonser

Read Full Post »

Berit Hård är en antihjältinna och journalist av den överviktiga, hårdsupande sorten. Hon är rätt vulgär och alldeles för glad i karlar (kropparna i alla fall, hjärna eller känsloliv är Berit inte intresserad av). Berit blev sviken av en man på Bokmässan för många år sen. Där började hennes degradering från bättre tidningen till skvallerblaskan hon nu jobbar för, där hon står i mässhallen och fotograferar Jan Guillou just när han skriker och segnar ner efter ett attentat. Efter alla skriverier förra året fick jag för mig att Drougge har ihjäl Guillou, men det har hon inte alls. Däremot bedriver hon lustmord på företeelser inom förlags-, media- och kulturbranschen, och för den delen på flera kända kulturpersonligheter. Vissa har omgjorda namn, andra heter vad det heter i verkligheten. Åter andra känner jag förmodligen inte igen.

Bluffen rör sig också i de lägsta kretsarna i samhället, bland knarkare, sexarbetare, prostituerade och kriminella. En av de huvudpersonerna bredvid Berit Hård är Leif G W Persson, som får ett inte helt smickrande porträtt. En annan huvudperson är Unni Drougge, alltså en fiktiv person i boken som heter samma sak som författaren och som också skriver och har många barn. Dock är den fiktiva Drougge mörkhårig. Jag gillar Unni Drougge-portträttet, det är ganska avväpnande. Hon är rädd och stark om vartannat, och hennes historia är mycket intressantare än det där Guillou-spåret. Bokens UD har satt sig i sinnet att avslöja en pedofilring på en sexklubb i Stockholm med högt uppsatta kunder, det största sedan bordellhärvan. Alltihop vilar på en knarkande före detta prostituerads berättelse. (Naivt, jag vet. Men poängen är att författaren Unni Drougge också vet det.)

Som deckare/thriller är jag inte så imponerad av Bluffen. Berit Hård är inte tillräckligt smart, och inte särskilt sympatisk heller. Men som samhällssatir och underhållningsläsning gillar jag den. Hade det varit liite mindre av Stockholms mediavärld, och liite mindre ”alla män är svin”, så hade jag tyckt ännu bättre om den.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Nu erkänner till och med Paperback Lover att det börjar bli svårt… Jag kör en Åsa-trio.

solstorm1Åsa Larsson: En av landets absolut bästa deckarförfattare. Debuterade med Solstorm. Hennes hjälte heter Rebecka Martinsson och är en utbränd Stockholmsadvokat som reser hem till Kiruna-bygden när hennes gamla barndomsvän hamnat i en riktig soppa, som inkluderar mord och en hårt styrd kristen sekt. Gåtan är bra, och jag älskar miljöskildringarna med farmor som pratade finska och rullade egna cigaretter med remsor rivna ur tidningen. (Norrbottens-kuriren?) Dessutom Sivving, som bor i pannrummet. Jag tänker mig honom i Helly-Hansen och långkalsonger.
Larsson verkar inte ha nån hemsida, jag tror att hon hatar internet.

Åsa Nilsonne: Hon är också riktigt bra. Hjälten heter Monika Pedersen och har en knepig bakgrund, med en psyksjuk mamma som hon såg bli påkörd, och en mormor inom storpolitiken. Boken som handlar om detta, och om Etiopien, är väldigt bra och heter Bakom ljuset, men den är inte den första så ska man läsa i ordning så börja inte där. Åsa Nilsonne bloggar här.
Den senaste boken jag läste av henne handlade om våld mot flickor och kvinnor, där Nilsonne tog väldigt tydlig ställning, mot förstås. Samtidigt var hon då en av dem som hade Unni Drougges gamla ex som förläggare, alltså han som Drougge skrivit om och berättat om hur hon blev misshandlad. Det där kändes jobbigt och jag fick inte ihop det moraliskt. Eftersom jag tror att Drougge talar sanning, alltså.

Åsa Schwartz: Hon har skrivit en bok som heter Och fjättra Lilith i bojor som handlar om ockultism, ritualmord, 1800-talets Stockholm och nutidens it-bransch. Jag blev lite besviken på den, men minns inte vad jag hakade upp mig på. Kanske utvecklas Schwartz åt rätt håll, hon har i alla fall skrivit en till om samma student, Lena. Schwartz har en hemsida med musik.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »