Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘homosexualitet’

bechdel
Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
bechdelwoolf
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
bechdel2

Read Full Post »

Från första ögonblicken när sextonåriga Daphne Dawle sitter i trädgården till Two Acres och väntar på sin storebror George och hans vän Cecil är jag fast. Det är den aningslösa tiden före första världskriget och allt är möjligt. Solen går ner, och färgar himlen rosa, skymningens skuggor brer ut sig under träden, luften vibrerar av stämningar. Daphne blir naturligtvis handlöst förälskad i Cecil, men vet inte att George känner likadant. De två unga männen har sex med varandra, det kallas ”Oxfordumgänge” trots att de båda läser vid Cambridge.Under sin ödesmättade helg på besök i medelklassfamiljen hinner Cecil också kyssa Daphne, och skriva den sedemera berömda dikten ”Two Acres” i hennes autografbok.
Så tar handlingen ett hopp framåt, det är nu 1926 och Cecil Valance har varit död i tio år. Han stupade i kriget, men hann först skaffa sig berömmelse som krigspoet. Daphne, numera lade Valance, är gift med Cecils yngre bror Dudley, en märklig, komplexfylld och ganska otrevlig man. På familjegodset Corley Court samlas medlemmar ur de två familjerna för att bli intervjuade av Cecils biografskrivare. Cecil själv ligger som marmorstaty i kapellet. Alla är olyckliga på sina egna vis, och dricker sig alltför berusade.
I ”Främlingens barn” försigår det mesta under ytan. Det handlar om gester, blickar, antydningar. Starka, undertryckta känslor. Sexualiteten och framför allt homosexualiteten (mellan män) löper som en hemlig, ofta skamfylld röd tråd genom decennierna. Cecils dikter lever också vidare genom 1900-talet och påverkar människors liv. I den fjärde delen av boken har vi hunnit fram till 1980 och en före detta banktjänsteman, Paul Bryant, ger sig i kast med att försöka skriva en ny, bättre, biografi över poeten. Han söker upp de huvudpersoner som fortfarande lever: Daphne, George och Dudley, nu alla en bra bit över 80 år.
Det här är en härligt tjock bok på närmare 600 sidor, som jag längtar hem till varje dag. Mest älskar jag förkrigstiden och mellankrigstiden, Alan Hollinghurst skriver lika bra som mina favoritförfattare från den tiden (Rosamond Lehmann, W Somerset Maugham). Det är så typiskt engelskt på det där gammeldags sättet, som ett ”Downton Abbey” där varannan man är homosexuell.

Alan Hollinghursts ”The Line of beauty” blev en prisbelönt tv-serie som också visades i Sverige. Boken gavs även ut på svenska med titeln ”Skönhetens linje”.

Jag har skrivit lite om Hollinghurst tidigare, till exempel här. Jag önskar att jag kunnat vara med när Alan Hollinghurst besökte Kulturhuset nu i november, men så blev det inte. Och varför blir jag inte förvånad att just Carl-Johan Malmberg tycker att Hollinghurst skriver bäst i England just nu? 😉
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »