Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘F Scott Fitzgerald’

bechdel
Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
bechdelwoolf
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
bechdel2

Annonser

Read Full Post »

Den gamle amerikanske presidenten Ronald Reagan var en brevskrivare av rang. Här nedan är ett utdrag ur hans brev till sonen Mike som skulle gifta sig. Jag läste det igår, via den här underbara sidan, och blev så gripen och rörd. Det genomsyras av kärlek dels till sonen, och framför allt till hustrun Nancy.
Brevet fanns i mina tankar sent i går kväll, då jag berättade om det för sambon, och sen igen i morse när jag vaknade. Underligt att vakna med att tänka på Ronald Reagan, och med sådan värme. (På den tiden det begav sig var han inte särskilt populär i mina kretsar.)

En bit av brevet:

You’ve heard all the jokes that have been rousted around by all the “unhappy marrieds” and cynics. Now, in case no one has suggested it, there is another viewpoint. You have entered into the most meaningful relationship there is in all human life. It can be whatever you decide to make it.

Some men feel their masculinity can only be proven if they play out in their own life all the locker-room stories, smugly confident that what a wife doesn’t know won’t hurt her. The truth is, somehow, way down inside, without her ever finding lipstick on the collar or catching a man in the flimsy excuse of where he was till three A.M., a wife does know, and with that knowing, some of the magic of this relationship disappears.

Hela brevet, plus brev med faderliga råd från andra kändisar som F Scott Fitzgerald till elvaåriga dottern Scottie, kan läsas här.

Read Full Post »

paris wifeIgår kväll läste jag ut The Paris Wife, om Hadley Richardson som träffar Ernest Hemingway och gifter sig med honom. Jag tyckte om boken, även om den inte var lika gripande som Sittenfelds American Wife som den också jämförts med. Men den är drabbande ändå; skildringen av detta äktenskap som inleds i kärlek men där jag som läsare vet att Haley bara var den första i en rad av Hemingwayska fruar.
Därför är jag extra observant på de kvinnor som cirkulerar kring paret. Såna som är mer spännande och chica än Hadley, såna som längtar efter andra saker än familjelivet och kärleken och Ernest Ernest Ernest. För Hadley älskar Ernest med en brinnande passion. Och han älskar henne också, men han älskar sitt arbete mer. Han blir inte alls glad när Hadley blir gravid.
Nu är det svårt för mig att säga hur mycket som är ”sant” i Paula McLains tolkning. De där grälen och försoningarna? Episoden där Hadley slarvar bort/blir avstulen Ernest hela produktion på ett tåg är nog historiskt sann. Vänskapen med Gertrude Stein och Alice B Toklas också, Stein blir Bumbys gudmor. Sen bryter de med varandra, Gertrude Stein blir arg när Hemingway låter publicera en elak parodi på sin gode vän och mentor Sherwood Andersons bok. Så gör man inte, anser Stein och en rad andra människor, och jag är böjd att hålla med. Han var väldigt bra på att bryta vänskapsrelationer, Hemingway. På dåliga sätt.
Kuskandet från USA till Paris, och sen runt i Spanien — med fantastiska tjurfäktningsscener!* — med en avstickare till Toronto för att föda barn på sjukhus, det har jag svårt att föärstå. Särskilt eftersom de var så fattiga, de levde på Hadleys arv långa perioder då Hemingway inte sålde något. Men det gällde att hitta ställen där han kunde skriva, miljöer som var lagom kreativa och fyllda av upplevelser. Och en massa drickande. Det fanns ett rikt skikt av människor som uppskattade makarna Hemingway och bjöd dem till sig. I samma kretsar rörde sig Zelda och F Scott Fitgerald. Porträtten av dem är inte särskilt vackra.
* En scen jag kommer att minnas är när en ung matador bländas av Hadleys hår, skär av den nyss döda tjurens öra, och skickar en liten springpojke med det till Hadley. Svart och fortfarande varmt.

Om början av läsningen skrev jag här.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

gatsbysmileDirekt efter filmen kände jag mig överväldigad men/och glad. Det var en sådan färgexplosion, så överdådigt, så mycket extra allt som Baz Luhrmann kan åstadkomma — och det är mycket! Festerna är enorma. Inhyrda dansare och showartister, champagne och martini och whisky i floder, fantastiska festutstyrslar som gränsar till, och ibland glider över i, maskeraddräkter. Sminkningar för att blända på 20 meters håll. Glitter och glamour i ett överflöd som gör en alldeles matt. HUR orkar de festa sådär? HUR kan de dricka såna mängder?
Som inbiten älskare av brittisk mellankrigstid är det ju inte svårt att utsträcka käleken över Atlanten. The Golden Jazz Age. Mumma.
Kanske kan jag sakna en liten aning vemod. Kanske kan jag tycka att Leonardo di Caprio spelar över lite i scenen där han övertalat Nick att bjuda hem Daisy på te. Men det är verkligen anteckningar i marginalen, för annars slukar jag detta med hull och hår. Och vad bra Carey Mulligan är! Hennes Daisy är så mycket mer sympatisk än Mia Farrows, som jag tycker är rätt så obehaglig och frånstötande. Fast kanske borde Daisy vara mindre sympatisk från början, mer självisk, för att hennes svek ska passa bättre med karaktären?
gatsbydaisy

Mitt första möte med Carey Mulligan var i Never Let Me Go, en film som gick in i själen på mig för några veckor sen.
Mitt första möte med Gatsby gick också rätt in i själen. Det var ganska sent, 2004 står det i boken. Det var ett tillfälle när jag skulle läsa nån rolig 5-poängare vid Linköpings universitet, jag köpte de böcker som stod på kurslistan och så fick jag syn på The Great Gatsby och högg den också. Nån gång skulle den ju läsas. Och just då var jag inspirerad av Azar Nafisis Reading Lolita in Tehran, där Gatsby är en av de förbjudna böckerna de läser i den hemliga gruppen.
Sen var det väldigt lång kö till en fotoautomat för att få sin obligatoriska studentlegitimation och bli registrerad, och under den långa väntan i en trist korridor med en massa andra svettiga och griniga människor en varm sensommardag började jag läsa lite bara för att ha nåt att göra. Och fastnade direkt. Alla irritationsmoment krympte till obetydligheter och jag var där, i trädgården till Gatsbys hus på Long Island.

gatsbyogon
Jag älskar den stora skylten med optikerreklam, blir glad varje gång den kommer i bild trots att det är så smutsigt och hemskt runt om. Bra Luhrmann! Tack för att du lät göra den precis som allra första bokomslaget.
Jag har tidigare skrivit om F Scott Fitzgeralds Tender is the night här, och om Zelda Fitgeralds Save Me the Waltz här.
Jag vill också rekommendera JJ Moehringers memoar The Tender Bar, där de diskuterar Gatsby och har den som en referens till sina liv. Baren ligger i Manhasset där Gatsby utspelar sig.
Och så har jag en GATSBY-samling med referenser.
Men var är min Gatsby-tröja?
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »


——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Nu finns en ny fräsch översättning av F Scott Fitzgeralds lilla mästerverk Den store Gatsby, läser jag hos Svenskan. För vilken gång i ordningen den kommer ut på svenska vet jag inte, men det är härligt att den finns tillgänglig för så många som möjligt för det är en underbar bok som vi är många som älskar. Bravo förlaget Bakhåll. Jag har förärat The Great Gatsby en egen samlingstråd här, skrivit om Tender is the Night här och om fru Zeldas fina Save me the Waltz här.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Är F Scott Fitzgeralds The Great Gatsby världens mest inflytelserika skönlitterära bok? Jag tänkte roa mig med att skriva upp alla andra böcker jag råkar på som refererar till Gatsby. (Tre bara i år.) Hjälp mig gärna att fylla på!

* The Tender Bar av JR Moehringer genomsyras av referenser till platsen Manhasset, kvinnor som är ”någons Daisy”, med mera.
* Reading Lolita in Tehran – Azar Nafisi. Gatsby blir föremål för en rättegång i klassrummet på universitetet. Brottet: västerländsk omoral. Det är en central del av boken.
* Duma Key – Stephen King – ett par korta referenser.
Uppdatering:
* Det är Richard Papens favoritbok, berättaren i Donna Tartts Den hemliga historien.
* Haruki Murakami beskriver Gatsby som den viktigaste boken i hans liv och han har dessutom översatt den.
* Arties rubbade brorson Billy läser den i Reggie Nadelsons Dödskällan.
* Michael Cunningham: När natten faller där det talas om husen och Daisys gröna ljus.

ps Youtubeklippet innehåller klipp från filmatiseringen från 1974. Den underbara låten Mad World hörde jag första gången i den lika underbara filmen Donnie Darko.

* Gatsby-citat i början av Med mord på menyn av Diane Mott Davidson.

—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Older Posts »