Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘memoar’

diskiSå tog det slut. Jenny Diskis liv.
Usch, vad tråkigt.

Den första bok jag läste av henne var Stranger on a Train – Daydreaming and smoking around America. Det var på en tågstation jag köpte den, och på den tiden var jag rökare. Och hade samma starka (okej, kanske ändå inte lika starka) ensamhetsbehov.
Jag älskade henne från första stund. Läste alla tre av reseskildringarna/memoarerna.

**

2007 skrev jag om henne i Corren:

Om att sitta still och stirra

För tredje gången på fyra år besöker författaren Jenny Diski Sverige. Och äntligen lyckas jag tajma in det så jag kan höra henne, på Kulturhuset i Stockholm. En skinntorr brittiska med snygg grå pagefrisyr, sträv humor och fullkomligt ointresserad av att resa. Hennes idé om den bästa resan är att stanna hemma och läsa en bok. Ändå är det som författare av reseskildringar, i kombination med en sorts självbiografier, som hon funnit sin läsekrets i Sverige.
”Stranger on a train” handlar om hur hon röker och dagdrömmer sig runt USA. ”På tunn is – en resa till Antarktis” handlar om hennes längtan efter vitt och om hennes ovilja att få veta om hennes galna mor lever eller är död.
I torsdags pratade Jenny Diski om sin spindelfobi som botats efter 50 år. Nu kan hon se sin favoritserie CSI på tv utan besvär, trots att Grissom har en stor luden sak på kontoret.
Sen berättar hon att hon vill skriva en bok utan story, karaktärer eller landskap. Publiken blir frustrerad: Vad ska den handla om då?
– Ingenting. Jag försöker skriva en bok om ingenting.

**

Jag köade för att få en bok signerad, och när jag kom fram ville jag säga en särskild sak som berört mig djupt i en av hennes självbiografiska böcker. Men jag vågade inte.

**

0c5c3a55-b6f2-4c68-9c43-d2b14907dafb-1020x765

Hur happy blev jag inte när jag insåg vilken betydelse Jenny Diski och Doris Lessing hade för varandra!

**

Hur länge prenumererade jag inte på London Review of Books bara för hennes skull?

**

Och så lite sado-masochism.

Annonser

Read Full Post »

Det är inte bara Charlaine Harris och svenska deckare jag tröttnat på, jag läser nästan inga andra deckare heller (utom mina gamla älskade Dorothy Sayers och Josephine Tey som jag ständigt läser om). Dessutom märker jag att jag allt mer sällan lockas av romaner. Inga romaner?!? Vad ska man då läsa?
Jo, biografer är mums. Jag kom in i biografiåldern för en tid sen, och här trivs jag finfint. Essäsamlingar. Kristet. Memoarer. Vad jag i brist på bättre kallar ”personliga reflektioner”. Science fiction tycker jag fortfarande om, särskilt den där intellektuellt utmanande sorten som tvingar in hjärnspåren i nya banor, men även den lite mer corny sorten.

Dessa förändrade läsintressen återspeglar sig i den pågående utrensningen. Jag törs inte kasta alla direkt, några kassar står i klädkammaren ett par veckor ifall jag skulle ångra mig, men det har jag hittills inte gjort.

Kanske ska jag bara behålla följande kategorier:
Science fiction
Kristen litteratur
Memoarer och biografier
Golden Age-deckare
Klassiker
Nobelpristagare
Favoritromaner
Favoritförfattare

Idén med en sparsmakad bokhyllevägg tilltalar mig. I teorin. Men vågar jag praktiken?

Det känns orättvist att göra mig av med olästa romaner som står i hyllorna. Kanske måste jag ge dem en chans? Men det där med ”måste” i samma andetag som ”läsa” bär mig emot. Vi får se hur det blir.

Read Full Post »

crazybravePassion poesi musik rytm. Öst nord väst syd. Rädslan. Kärleken. Våldet. Hatet. Glädjen. MYSTIKEN.

Joy minns sig själv som bebis, ja innan hon blev till. Hon minns musiken på sin fars bilstereo, och sången hennes mor sjöng. Det var så Joy väcktes till liv. Hon beskriver sina föräldrar som eld och vatten, de älskar varandra och sina fyra barn. Men pappan kan aldrig sluta med andra kvinnor. Det blir skilsmässa, och en rad friare intresserar sig för mamman. Hon väljer fel. En man som är snäll och glad före giftermålet, men sen kommer bältet och revolvern fram.

Magin, det andliga. Joys vägledare, hennes Vetskap, som hon inte lyssnar på när det handlar om att följa med i en bil där kompisen med pojkvän ska dricka öl och fara till en fest. Hon upptäcker alkoholens förmåga att tvinga bort verkligheten ur medvetandet, och tar sig hem med en skjuts när kompisen dumpat henne. Joy har inga pengar så hon får betala på annat sätt.

Tack och lov lyssnar hon när Vetskapen avråder från rymningsförsök till hippiekollektiven i Kalifornien. Där kunde Joys liv ha slutat i en rännsten av en överdos, men så blev det inte. Istället kommer hon in på en skola i Santa Fe, med särskild inriktning på indianungdomar. Hon uttrycker sig i ord och bilder, men musiken och sången har slagits ur henne för många år framåt.

Det här är en sån bok som jag vill ympa in i mitt blodomlopp. Kraften! Det oändligt vackra, sköra, som överlever och blomstrar och växer sig starkare och säkrare. Hur Joy finner sin röst. Det tar sin tid, hon gör om samma misstag som sin mor och lever med destruktiva män, alkoholen flödar. Barnen kommer tidigt. De måste ha mat och kläder. Efter att ha slängt ut sin man nummer två blir Joys hus en tillflyktsort för andra misshandlade kvinnor. Det sågs inte med blida ögon av rörelsen, American Indian Movement, som tyckte att det inte fanns plats för individuella problem när den stora kampen skulle föras. Joy kämpar också mot panikattacker. Det som till slut räddar hennes liv är poesin. Hennes poesi som jag skrivit om här.

Det är så bra så bra så bra så bra. Och hemskt. Och bedårande fantastiskt. Och djupt. Och andligt. På köpet lite mer historiskt också, om oljefyndigheterna i Oklahoma som hittades på indianterritorium och gjorde familjen Harjo välbeställd. Det sipprade sen ner till cirka 30 dollar i månaden för Joy och hennes syskon.

Read Full Post »

bechdel
Jag kastade mig över Alison Bechdels seriememoar Are You My Mother? så fort jag fått den, och formligen älskar allting med den. Teckningarna, resonemangen, att hon läser så mycket Woolf medan hennes mamma läser Sylvia Plath, upptäckten av psykoanalys och Donald Winnicott, att berättelsen har så svårt att börja och sen rör sig runt i skutt samtidigt som det finns en struktur, eller i alla fall försöker Alison finna en struktur. Modet. Metaberättandet. Associationerna.

Men jag var tvungen att ta en avstickare eftersom Bechdel refererar så mycket till sin första memoar, om sin far. Så jag avbröt mamma-boken och läste pappa-boken. Den är också väldigt bra, en utlämnande historia om ett äktenskap och en far-dotter-relation där det bärande elementet är att pappan visar sig vara homosexuell (eller snarare bi). Detta får Alison veta veckorna efter att hon själv kommit ut till föräldrarna som homosexuell, så inte ens då får hon vara huvudperson i familjen.
Det finns mycket att säga om föräldrarnas äktenskap, hur han låg med barnvakter & kanske elever, eller reste till New York och cruisade medan hon skrev avhandling och spelade amatörteater och rökte. Pappan var mycket sträng, passionerad husdekoratör och trädgårdsskapare och blev en gång svårt osams med en middagsgäst om huruvida en viss färgnyans kunde kallas fuchsia- eller magentafärgad.
Kort efter att mamman meddelat att hon ville skiljas klev pappan ut framför en lastbil och blev överkörd och dog. På tre dagar när exakt lika ung (44) som sin stora favorit F Scott Fitzgerald vars The Great Gatsby han höll som den stora amerikanska romanen.
(Sa jag att Alison Bechdel strävar efter att finna strukturer?)

Nu är jag tillbaka på mamma-boken, och börjar om från början igen. Hej Virginia!
bechdelwoolf
Fy så bra det är! Massor av psykoanalys och stickspår som får mig att vilja läsa både Winnicott och Alice Miller (igen) och det här med transitionsobjekt och Christoffer Robin & Nalle Puh och spegelneuroner. Det lilla barnets härmande av föräldrarnas miner är ett fint exempel på spegelneuroner och hur viktiga de är för vår utveckling.
bechdel2

Read Full Post »

black_white_and_jewishJag läser Rebecca Walkers memoar. Min nyfikenhet på henne grundar sig på att hon är dotter till Alice Walker, min stora favorit i början av 1980-talet. Purpurfärgen, ni vet, och en rad andra böcker jag hittade i London.
Rebecca är ”a child of the Movement”. Hennes föräldrar träffades när de båda var djupt engagerade i Medborgarrättsrörelsen. Pappan var vit och jude, mamman svart. De gifte sig trots att det var olagligt. Rebecca beskriver hur det ibland hände att pappan och hans vänner stannade hemma och spelade kort på kvällen, med ett par gevär lutade mot väggen. Då hade det kommit något hot.

Men ganska snart skiljer sig föräldrarna och från att ha varit en symbol för hopp och en färgblind framtid, blir nu Rebecca en liten unge som ständigt är fel. För svart för sin vita miljö, för gul för sin svarta miljö, och vem har väl någonsin hört talas om en färgad judinna?
Rebecca får kuska mellan öst- och västkust, mellan syd och nord. Mamma bor i Kalifornien, pappa i New York. Dessutom bestämmer de att Rebecca ska bo två år i taget hos var och en, vilket inte alls passar ihop med skolåren, så det blir ständiga ständiga uppbrott.

Cirka halvvägs in i boken — som är mycket vackert skriven — känner jag att jag inte klarar av några fler människor. De är för många! Fastrar och morbröder, klasskompisar, mobbare, pojkvänner, lägerkompisar, lägerledare, och en rad olika bästisar. Hur många bästisar kan man hinna med under en skolgång? Men sen tänker jag att den där lilla ungen som var Rebecca, hon hade inget val. Hon var tvungen att försöka anpassa sig så fort som möjligt, igen och igen och igen. Och det var väl en väldig tur att hon lärde sig att skaffa vänner. Miljöerna hoppas mellan tuffa och hjärtliga, drogfyllda och strikta, kärleksfulla familjer och ensamma barn. Ibland ska man vara rapp i käften och skolka från skolan, ibland ska man vara superplanerad och stillsam.

Alice Walker och Melvyn Leventhal. Ingen av dem var nån vidare förälder. De är märkligt frånvarande i Rebeccas bok, ständigt arbetande för mänsklighetens bästa men oförmögna att ge sitt barn vad hon behöver. Rebeccas styvmor blir nästan tydligast, hon är den som gör det föräldrar ska: mat, kläder, skolan, förklara vad mens är. Så i det hemmet är det ordning. Vad som hä’nder hos kompisar däremot… Hemma hos mamman får Rebecca ofta vara helt ensam, över helger och hela veckor medan Alice sticker iväg och skriver och lever sitt eget liv. Alice vill helst tänka på dem som systrar. Det innebär till exempel att Rebecca får leta rätt på en high school själv. Hon tar den där hon känner folk men den är värdelös. 14 år gammal gör Rebecca abort, och efteråt säger hon till Alice att hon måste gå i en privat skola om hon ska lära sig något. Så får det bli.

Rebecca Walker kommer sedan in på Yale och upptäcker argt att de där stora litterära verken alla har skrivits av döda vita män. Nu är hon själv författare. Det lärde jag mig för mer än fem år sen men ibland tar det tid att komma till skott.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »