För 15 år sen var rösten mitt främsta arbetsredskap. I vidareutbildningen ingick enskilda träffar med en operasångare, som jag fick sitta och läsa högt för. De första tre träffarna kritiserade han hela tiden, och jag tyckte att han bara hackade på mig och var deppig när jag gick därifrån. Jag tyckte själv att jag lät som att jag var ungefär 14 år på rösten, ingen pondus alls, och att alla andra lät mycket bättre. Dessutom klagade han på att luft pyste ut och att jag hade en nasal ton. Det påminde mig om förnedringen när Talfröken påpekade samma sak i låg/mellanstadiet, och frågade om jag ville börja gå hos henne. Talfröken?! NEJ.
Men vid fjärde tillfället hos operasångaren vände alltihop: Jag lärde mig att lägga ner rösten i magen och att förvandla all luft till ljud. Sen kunde jag koncentrera mig på att måla orden.
Och det jag fick läsa var alltså W Somerset Maugham. Vilket underbart språk! Det var kinesiska män med långa mustascher, rynkiga kvinnor med gula ansikten och pärlhalsband, opiumhålor, strikta militärer… Utdrag ur noveller som fick mig att bli så nyfiken på mer, alltmedan operasångaren (som var dramatiskt lagd) satt och utropade: ÅH! JA! MER! så att jag blev generad över vad folk som gick förbi kunde tro.
Sen dess har jag läst Den vassa eggen, som är en underbar bok. The moon and sixpence, som är vacker men med en otrevlig huvudperson (Gaugin?) och nu tre små noveller/teaterstycken samlade i en volym som heter Trio. Det är samma historier, först som noveller, sen som pjäs. Eller film, verkar det ha varit.
I introt står att: ”Somerset Maugham once told us that he has never pretended to be anything but a story-teller”. Och vilken story-teller! Jag älskar honom.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om W Somerset Maugham, röst, story-teller, språk, operasångare, Talfröken
Varför jag älskar W Somerset Maugham
maj 27, 2009 av snowflake
Jag älskar honom också. Jag minns (tror att det var sent 60-tal) en serie med hans noveller -filmatiserade- som visades på svensk TV- en sommar… ”Rain” tror jag var en av dem (med Rita Hayworth bl a). Tänk om de finns på DVD- måst kolla!
Vad spännande att läsa om dina tallektioner!
Aldrig hört talas om karln! Men en bok som orsakar utrop som Åh, ja, mer! är värd att kollas upp! 🙂
Ingrid
Tänk om det var bland annat de här i Trio som visades? Den är tydligen en uppföljare till en serie om fyra noveller.
Minns du om WSM själv var med och presenterade i början?
Jag vill inte sabba eventuella läsupplevelser, men minns du nån om en kyrkvärd eller liknande, som inte fick jobba kvar för att han varken kunde läsa eller skriva?
Och tack. 😉
Vixxtoria
Han dog 1965. Han hade en olycklig barndom där båda föräldrarna dog och han fick bo hos nån känslokall äldre släkting. I skolan var det förbjudet att visa känslor.
Sen blev han en firad författare och bäst betald, tydligen.
http://en.wikipedia.org/wiki/W._Somerset_Maugham
Det görs fortfarande film på hans manus/berättelser.
Haha, jag googlade förstås fram samma info precis efter att jag skrivit mitt inlägg. Jag ska definitivt lägga namnet på minnet, och se om jag kan läsa honom vid tillfälle. Det är alltid intressant att läsa en författare som någon annan ”älskar” (eller alltid och alltid… När jag tänker på saken beror det nog på _vem_ som älskar _vilken_ författare….)
Jo minsann- tror att det var just de berättelser som finns i Trio som visades! Jag minns kyrkvärden!!! Ja, jag tror att författaren själv íntroducerade…. ”it rings a bell”… Nu måste jag se till att undersöka detta närmare- Amazon nästa!!!
Vad kul att höra, jag fick nämligen en uppsättning av sex W Somerset Maugham-böcker för ett tag sedan och jag hade ingen koll på vad det var för någonting. De hade 80-taliga lite lätt tantsnuskiga omslag så jag trodde att det var något i stil med Sidney Sheldon…. Verkar det ju inte alls vara så jag får ta och läsa någon av dem snart tror jag!
Vixxtoria
Jag har en viss faiblesse för de där britterna som föddes på 1800-talet. Men Somerset Maugham hade jag nog aldrig upptäckt om det inte varit för operasångaren. Den vassa eggen har jag tydligen tiggt till mig av min far, och de andra har jag hittat på antikvariat.
Du kanske inte alls gillar, men å andra sidan kanske du gör det. 🙂
Ingrid
Alltså, twisten i kyrkvärdshistorien! Jag läste den som nattlektyr innan jag skulle somna, men blev så uppspelt att jag gick upp igen. 🙂 Plus att jag var tvungen att berätta hela historien för min sambo.
Det känns lite ”Alfred Hitchchock presents…” över de där introduktionerna, men jag gillar det. Det var väl modernt då, kan tänka.
Kajsa
lyckliga du! Hur kom det sig att du fick dem? *nyfiken*
Omslaget här ovan är ju också ganska förfärligt, tioöres kioskroman ungefär.
Gillar du inte böckerna så kan du skicka hit dem! Jag lovar att ge dem ett kärleksfullt hem. 🙂
Kajsa och Vixxtoria
Jag tror att man kanske ska börja med att läsa några noveller, för att liksom smaka på honom.
Jag gillar ju också England och 1800-talet, så det verkar som något som skulle tilltala mig.
Vilken (vilka?) novell(er) ska man börja med dårå?
Vixxtoria
Oj, jag kan inte ge nån titel. Misstänker att det finns samlingar som heter Noveller helt tamt, har för mig att jag läste nån sån från bibblan. Ta det du får fatt i!
Kanske Ingrid vet bättre råd, hallå Ingrid!
Eller så får Kajsa skicka en bok. 🙂
Mitt stadsbibliotek verkar ha några short stories-samlingar, så jag ska nog kunna hitta några noveller, om jag lägger manken till.
Men om Kajsa nu skulle vilja bli av med sina böcker, så… 🙂
Jag fick dem från ett dödsbo faktiskt, så det kan mycket väl vila en förbannelse över dem… (med andra ord, bäst att jag behåller dem, för allas säkerhet)
Det var tråkigt att höra att någon dött för dig, Kajsa.
Jag tror att Somerset Maugham skulle gilla att hans böcker hade en förbannelse över sig…
Kajsa: Det är lugnt. Jag har varit på biblioteket och hittat ett par novellsamlingar.
Snowflake: Okej, jag har nu läst tre och en halv novell (eftersom jag hade tur i eftermiddags och dottern ville leka att jag var sjuk, vilket innebär att man kan ligga på soffan och tjuvläsa medan hon tar tempen och kollar att hjärtat slår). Jag är kanske inte helt betagen, men charmerad, måste jag säga. Det påminner en hel del om Agatha Christie, faktiskt. Mer litterärt, men samma slags miljöer, personer, värld. Jag tror jag fått tag på en på många sätt riktigt bra översättning, även om jag hoppar till vid användningen av ord och fraser som ”flamsmaja” och ”jag är sugen på grädde”.
Men tack för det här tipset 🙂 🙂 Jag läser vidare, och återkommer säkert på min blogg med någon slags reflektion.
Imponerande snabbhet Vixxtoria!
Så fint av din dotter att leka såna lekar. 🙂
Det var en ren tillfällighet att jag hade vägarna förbi biblioteket. Väl där hade jag glömt bort namnet, men det är ett litet, litet bibliotek, så det var bara att ställa sig framför M-hyllan och läsa igenom författarnamnen. På en halv minut hade jag hittat fyra böcker. (Och börjat fundera lite grann på att läsa (om) något av Maupassant, som stod bredvid.)
Och tyvärr går nog dotterns doktorslekar snart över. I eftermiddag föredrar hon säkert högläsning av Pelle Svanslös eller Nicke Nyfiken…
Vixxtoria
Det låter som ett sött litet bibliotek. 🙂
Skönt att höra att både Pelle Svanslös och Nicke Nyfiken lever än, de har hängt med i min familj också.
Okidoke, Snowflake:
http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/2009/may/fran-en-tid-som-nyss-var-har.html
[…] 1, 2009 av snowflake Jag är mycket nöjd med min skörd från dagens loppis i Fornåsa: Två W Somerset Maugham; Sammanfattning och Med alla medel, två Daphne du Maurier; Värdshuset Jamaica och Inkräktarna, […]
[…] jag veta i en intressant artikel i senaste London Review of Books. Början kan läsas här. Men jag älskar ju Maugham! Och nu känns det mycket, mycket mer lockande att börja på Of human bondage än att läsa klart […]
[…] hur Sveriges radio rapporterade om hans död, 1965. Bloggpost om varför jag älskar honom finns här. ——————————- Läs även andra bloggares […]