Jag har sett mitt land förvandlas från ett vattenrikt land till ett med ansträngd vattenförsörjning. I min dal såg jag det sista permanenta vattendraget torka ut år 1982. Det var gruvbrytningen i tillrinningsområdet som tog det. Jag har sett hur reservoarer och vattendrag torkat ut på Decca-platån i takt med att eukalypturodlingarna brett ut sig. Jag har varit vittne till hur delstat efter delstat hamnat i vattennöd när man börjat tillämpa vattenslukande gröna revolutionen-teknologier. Jag har varit med och kämpat när samhällen i vattenrika regioner fått sina vattentäkter förstörda av föroreningar. I fall efter fall har historien varit densamma: uppkomsten av vattenbrist beror på girighet, på oaktsamma teknologier och på större uttag än naturen kan hinna fylla på och rena.
Indiskan Vandana Shiva är kärnfysikern som blev miljö-och människorättsaktivist med feministiskt perspektiv. Hon fick Right Livelihood Award 1993, det som brukar kallas det alternativa nobelpriset. Och hon tror att vattnet blir nästa stora globala stridsfråga efter oljan. Shiva menar att det redan nu pågår ett antal vattenkonflikter i världen, men att vi gärna beskriver dem som etniska eller religiösa istället; till exempel Israel-Palestina-konflikten och mellan länderna kring Nilen.
Vandana Shiva är arg och tvärsäker och välformulerad. De första två brukar verka lite avskräckande på mig, men å andra sidan är hon som sagt kärnfysiker, inte bara en tyckare i det blå.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Vandana Shiva, Krig om vattnet
[…] 15, 2009 av snowflake99 Så lämpligt att hitta den här just nu, när jag läst ut Vandan Shivas bok. Från […]