Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ruts bok’

sirilysandeSom kinesiska askar, eller ett pussel, eller nu vet jag; en chokladask full med spännande överraskningar. Jag biter i en mörk knottrig bit, och så fylls munnen av bitterljuv sötma eller apelsinmarmelad.
Jag älskar att Siri Hustvedt är så lärd och beläst, hennes fotnoter, hänvisningar och utvikningar är intressanta allihop. Nyss en fin referens till Ruts bok, ”Dit du går…”, som är betydelsefull för mig, med en blinkning till replikanterna i Blade runner bara några sidor bort. Och alldeles nyss berättar Maise om när hennes mor Harry berättade historien om James Tiptree Jr som var synonym för Alice Sheldon som även hade synonymen Racoona Sheldon och brevväxlade med Ursula K LeGuin…

Stort tack till min kära dotter som gav mig denna i julklapp.

Annonser

Read Full Post »

Så mycket jag glömt, så mycket jag minns, så mycket jag uppskattar på andra sätt nu och ser med nya, mer erfarna, ögon.

När denna film kom blev den en succé och alla vi kvinnor och tjejer pratade om den. ”Äntligen har de fattat att vi vill se filmer om kvinnlig vänskap”, minns jag att en sa. Sen förklarade mina lesbiska kompisar att Ruth och Idgie är ett par, och det är förstås sant. Det som etsat sig fast i minnet allra mest är när Kathy Bates hämmade hemmafru Evelyn en dag får nog när två fräsiga tjejer tar hennes parkeringsplats, och Evelyn kör in i deras bil gång på gång skrikandes ”Towanda!”.

Nu när jag ser om den tycker jag allra mest om Evelyns och Ninnys vänskap, som inleds med att Ninny frågar: ”Har du tagit lavemang nån gång?” Deras relation är så vacker, de ger varandra så mycket och Evelyns utveckling är härlig att se.

Men allra mest grips jag av Ruths sätt att be om räddning: Efter sin mammas död, fast med en misshandlande man, skickar hon en utriven bibelsida ur Ruts bok till Threadgoods, med partiet om ”dit du går vill ock jag gå, ditt folk ska vara mitt folk” understruket. Gåshud.

Read Full Post »

story-of-ruth
Han är trött och har lagt ner sin penna på det uppslag där han ska fortsätta att skriva och slår ihop bokens pärmar. Bilden av de tre kvinnorna som plockar avbrutna ax från sädesfältet efter slåttern dröjer sig kvar hos honom. När han lägger sig ser han dem för sig där de går över en åker i eftermiddagssolen och gång på gång böjer sig ner och plockar sädeskorn från marken för att mala till bröd och baka sig ett bröd till kvällen. Det är sensommar, solens gyllene strålar glittrar i bäckfåror och vattensamlingar, fåglarna stiger allt högre över himlen, en varm vind stryker genom det torra gräset. Det är en dag som om krigen inte finns. En alldeles vanlig dag. En av alla de dagar som historien ser på med kärleksfullt överseende och sedan genast glömmer. Han önskar att han också hade skrivit in alla de dagarna i boken. Han tänker att han skulle vilja dröja där en stund. Inte i glömskan, men i allt det som hela tiden finns: det vardagliga, arbetet, sommaren, det levande. Och när han sedan somnat ser han dem fortfarande: deras oförtröttliga arbete, deras starka händer, hur de stryker hårslingor ur ansiktet, hur de blir stående en stund och låter ett vattenkrus vandra mellan sig. Ett lätt damm hänger skimrande kvar i luften efter skörden. Det är sensommar, eftermiddag, stillhet. Det är dröm.

Ur Niklas Rådströms Boken. Bilden föreställer Rut och kanske Noomi i bakgrunden. Vet ej konstnärens namn. I Rådströms tappning släpper änglar ut extra ax ur sina ärmar. Noomi och Rut ifrågasätter änglarna för att de inte sätter stopp för krigen. Har de någon egen vilja?
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »