Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘best of 2011’

Två unga vuxna män ska följa med sin far, adoptivfar, till ett möte med Jesse Jackson. Den äldste, Tip, har svårt att slita sig från sina älskade fiskar i labbet på Harvard. Han tänker att han måste säga ifrån till sin far, före detta borgmästare i Boston, att det räcker nu. Tip är inte politiskt intresserad och vill inte lägga tid på sånt här längre. Försenad som vanligt kommer älsklige lillebror, Teddy, och tillsammans får bröderna springa sista biten genom snön för att hinna till föreläsningen i tid.
Efteråt vägrar Tip följa med på mottagningen. Istället går han rätt ut i vägen utan att se sig för, och en kvinna kastar sig på honom för att få honom ur vägen för en stor bil. Kvinnan blir skadad, ambulansen kommer, och hennes dotter Kenya, elva år, får skjuts med Tip, Teddy och deras far in till sjukhuset.

Flera dagar efter att jag läst ut Run tänker jag fortfarande på lilla Kenya som älskar att springa och gör det väldigt fort, Tip och Teddy och Tennessee, Doyle, Sullivan och morbror Sullivan, katolsk präst som trots sin egen ovilja att tro på det betraktas som en mirakelgörare och helare. Och så tänker jag lite på Bernadette, den rödhåriga mamman som ärvt statyn som ser ut som hon själv. Tänk att Ann Pratchett hittat på en helt egen, lång och känslosam, historia om denna staty. Hur den kom i familjens ägo borta i Irland, hur den egentligen kom i familjens ägo, och hur den ärvs på kvinnolinjen och går till den som den likanr mest. Hela boken börjar med att Bernadettes systrar kommer till änklingen Doyle med krav på att få statyn, för Bernadette lämnar ju bara söner efter sig. Varav två är adopterade, och dessutom svarta. Doyle vägrar lämna den ifrån sig, och får stöd av morbror Sullivan. Där undviks en släktfejd.

Run är en väldig kärleksfull bok. Den är så härlig och kraftfull att läsa, jag kommer att tänka på min stora favorit Carol Shields i just det där att skriva om dessa viktiga, starka, kärleksfulla familjerelationer. När man vill varandra väl, även om man inte alltid lyckas med det.
Ann Patchett har också ett helt eget sätt att skriva, så omsorgsfull med språket och framför allt så spännande! Jag har oftast ingen aning om vad som ska hända, historien tar olika helt oförutsedda twistar, och det är ett par intensiva och smärtsamma dygn för människorna där i det snöiga Boston.

Jag vet inte hur länge jag varit runt och nosat kring Ann Patchett utan att komma till skott. Det kan ha börjat med en diskussion om Lucy Grealy och Skärvor av ett ansikte, och jag är rätt säker på att Ingrid var den som först nämnde henne, men ni vet hur det är, man nappar inte alltid direkt.
Nu vet jag i alla fall att jag kommer att läsa allt av Ann Patchett.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

… en helt, HELT, fantastisk bok av Octavia E Butler. Hon tar vampyrtemat till en helt ny nivå. (Det bär mig lite emot att skriva vampyrtema, för jag vet att människor som skulle tycka om denna bok, följa Shoris öde och gripas av hennes smärta, ensamhet, fumliga famlande efter sitt eget minne och försök att återfinna sin identitet och plats i världen, kort sagt älska Shori, dessa människor kanske kommer att avskräckas av ordet ”vampyr” och aldrig någonsin ta Fledgling i sin hand.
Stackars er, säger jag då.)
Ni som redan ingår i den lyckliga skara som upptäckt Octavia E Butler och läser hennes underbara vridningar och vändningar på teman som ras, kön, makt, och sexualitet, ni som med Butlers hjälp hittat nya vindlingar i hjärnan och tänker på nya sätt, ni är förstås redan öppna för den uråldriga Ina-rasen med sin egen mytologi och historia av förföljelse och överlevnadsstrategier i symbios med människorna. Ändå får man den där härligt hisnande känslan i magen när det börjar med ett skrämt, smärtsamt medvetande i en grotta. Vad har hänt? Vem är jag? Varför gör det så fruktansvärt ont?

Jag känner doften av en best of-etikett på den här, men man borde väl egentligen vänta tills den är utläst? Äsch, vem ids vänta.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Två kvinnor ligger svårt skadade, kanske döende, i samma sjukhusrum på lasarettet i Arvika. Utanför härjar ett fruktansvärt oväder, en storm med en översvämning av bibliska proportioner, som tvingar ihop människor som annars inte vill ha något med varandra att göra. Som dessa två, det aldrig erkända barnbarnet Minna och hennes högmodiga farmor Ebba af Tynne.
Minna är ibland vid medvetande. Hon tar tillfället i akt att berätta om sitt liv för den äldre kvinnan, som absolut inte vill lyssna. Inte höra om sin fine son, tv-reportern, som förförde den underklassiga Kristin och gjorde henne med barn. Inte om hur Minna fick komma till sin moster Sally i Arvika och börja jobba på hennes vägkrog och sen studera och allt som hände innan dottern Sofia föddes och hela världen blev annorlunda. Friskare. Färggladare. Viktigare.

”Moderspassion” är en väl vald titel. Den handlar om kärleken, den största och vackraste. Men också om sjaskigheterna, lögnerna och självbedrägerierna. Hur svårt det är att förlåta sig själv. Hur svårt det är att frigöra sig från arvet, och från orden som sårar och dömer. Stämplar.

”Vad kallade han min mamma?”
Jag håller fast henne med blicken, tvingar henne att se på mig. Vi vet båda vilket ord det är. Det där förbannade ordet som har varit mitt och Sallys fängelse, det där ordet som var min mormors eviga börda och det som skapade min mammas avsky mot mig (…) Det där ordet som jag en gång trodde var utrotat och undanröjt, bortsopat av förnuftet, jämställdheten och hela den moderna förbannade tiden, men som har återfötts och kommit tillbaka tredubbelt tyngre. Det där ordet med vilket man kan stämpla och förnedra varenda kvinna som man har lust att stämpla och förnedra, det där ordet som inte har någon manlig motsvarighet, det där ordet som är själva roten till vårt underläge.

Alla vi som älskat Majgull Axelsson sedan ”Aprilhäxan” känner igen det klara vackra språket, de övernaturliga inslagen, och sättet att låta rösterna växla. Minna Tyrone Marguerite Ritva Anette. Jag blir otålig på de andra och läser fortare, för jag vill ha Minna Minna Minna hela tiden. Jag önskar att historien handlat bara om henne.

Man ser världen lite annorlunda när man läst Majgull Axelsson. Vänligare. Varmare. Hon skildrar tilltufsade människor i samhällets utkanter på ett sätt så fullt av kärlek och respekt att jag vill tala om för alla jag ser hur vackra de är. Tonårsflickorna som går förbi på torget i sina tunna sommarkläder och bruna ben — är någon av dem en Sofia? Sin mammas ögonsten, livlig, intelligent och vacker, innan något händer som drar ner henne och hon stämplas med ordet. Ordet som kan döda.

Jag tycker mycket om Moderspassion. Och blir påmind om att jag inte läst den förra, Is och vatten, vatten och is. Det är också intressant att se hur olika man kan läsa Axelsson. DN Expressen Svenskan
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Hennes språk liknar ingen annans, Monika Fagerholm har en helt unik röst. Den enda jag möjligen kanske kan jämföra med är Toni Morrison, i sättet att liksom närma sig händelserna i cirklar, att smyga fram och nästan röra vid dem men sen springa tillbaka och prata om något helt annat innan hon återigen smyger framåt och kommer lite lite närmare. Då kan man få veta något om vad som faktiskt har hänt. Eller vad någon tror har hänt. Eller vad någon tror att någon annan tror har hänt.
Monika Fagerholm har också skapat ett helt eget universum, där vid Bule träsk. En småstad, nej mera landet, där tufsiga människor lever lite på måfå, de flesta starkt färgade av barndomen: barndomens lekar, vänner, ovänner, hemligheter och historier. Det är många hemligheter och ännu fler historier. Historien om Den amerikanska flickan återkommer, men det är inte alls så att man måste komma ihåg allt från den boken. Glitterscenen står för sig själv, i all sin vindlande storslagenhet.
Jag kommer att minnas Solveig, Syster Blå, som simmade med sin tvilling Syster Röd och räddade livet på Suzette. Kusinbarnen, kusinmamman, kusinpappan. Maj-Gun, Majjunn, den Glada Skökan med brodern Tom som skäms, men som vänder sitt liv till något helt annat. Tobias. Johanna. Ulla. Friherinnan. Doris Flinkenberg. Det myllrar av människor vars liv flätas in i och ut ur varandras, men de starkaste rösterna tillhör Maj-Gun och Solveig.

Och en detalj: referens till Patti Smith och Piss factory alldeles i början. Redan där vann hon mitt hjärta, Monika Fagerholm.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Så sitter jag här igen och ska försöka skriva nåt vettigt som kan ge ett litet hum om hur fantastisk Fragile beasts är. För att den handlar om Kyle, fjortonåringen som är så känslig och tänkande, han är duktig i skolan men måste dölja det för sina föräldrar. Han älskar att teckna och måla, och oroar sig mycket för sin beundrade bror Klint, det blivande baseballproffset. Och om Candace! 77-årig sträv och rik enstöring, som brinner för allt spanskt; maten, språket och framförallt tjurfäktningen. Hon la en miljon dollar på att forsla den magnifika dråparen Calladito från en arena i Spanien till en äng i Pennsylvania. Och inte att förglömma Louis, som följer med Candace och tjuren till USA och nu lagar den ena fantastiska maträtten efter den andra. (Kvinnor han dumpar göder han med efterrätter så att de inte ska sakna honom.)
Louis är min favorit varje gång det är han som har ordet, på samma sätt som Kyle och Candace är mina favoriter när jag får titta in i deras hjärnor och hjärtan. Tawni O’Dell är lika trovärdig vem hon än skriver om, vems rädsla och hemligheter och lycka det än handlar om. Mest hjärtskärande är Kyle, en av dessa förtvivlade pojkar O’Dell är så bra på att skildra. Det tycker Candace också:

”There’s something about the earnestness of little boys and their boundless joy and curiosity that has always tugged at my heart. Maybe it’s the tragic knowledge that they will lose their spirit and zest for life when they become men as surely as they will lose their freckles and lopsided grins.
(…)
I watch these two boys, Kyle and Klint, and I try yo imagine what kind of men they will be and I can’t. I can’t imagine what kind of children they were, either. I don’t think they were ever allowed to be children, even though one is a type of deified child frozen in perennial boyhood, a man whose destiny it is to play a game for most of his adult life. And the other exudes a street urchin sweetness and ruin that attracts and also repels. In him it’s all too easy to see the cherub face barely alive beneath a layer of emotional grime. They’ve come from a different world than mine, one strewn with empty beer cans and cigarette packs where a mother’s bony embraces can be lost forever if she suspects you’re not on her side. I can’t begin to understand it.”

När pojkarnas fulla pappa kör ihjäl sig är mamman sedan flera år borta. Hon tog med sig lillasyster Krystal och har knappt hört av sig sen dess. Men nu dyker hon upp på begravningen, till Kyles glädje och Klints ilska, och tänker hämta sina söner. Tonårsflickan Shelby har en annan idé, varför kan inte hennes rika farmor Candace Jack ta emot pojkarna i sitt hem? Där börjar boken.
Sen utvecklar den sig till en berättelse om kärlek och hat, om syskon och ungdomspassioner och mörka övergrepp och vad som är viktigt i livet. Tjurfäktning, till exempel. Att brinna.

Jag har läst alla Tawni O’Dells böcker, Avvägar, Ivans återkomst och Käraste syster. Det här är den bästa av dem alla. Det spanska temat förnyar och lyfter, samtidigt som man som läsare känner igen de tuffa miljöerna från gruvdistriktet. Framsidan känns inte alls fel längre, utan helt rätt.
—————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Det finns ingen som kan vända och vrida på så intressanta frågor om mänsklighet som Octavia E Butler. Hon klår till och med min mångåriga kärlek Ursula K LeGuin. Första boken, Dawn, i denna trilogi är så bra så bra så bra.

Lilith vaknar i sin ensamhet i ett konstigt rum, där osynliga röster frågar ut henne. Hon vet att det är efter Kriget, och att det troligen inte finns många människor kvar. Men hon vet inte vilka som håller henne fången, eller varför. Efter lång tid, ett par år där hon testat gränserna och sövts och väckts några gånger om, får hon träffa en av sina fångvaktare, oankali. Det är en skrämmande upplevelse, hon blir både äcklad och livrädd av en varelse med tentakler som böljar och rör sig från det som ska vara huvud och kroppsdelar. Det tar tid för Lilith att vänja sig, att bemästra sin avsky och sin ilska. Det här är xenofobi i sin ursprungligaste form.
Varelserna, oankali, är byteshandlare — i gener. De färdas genom rymden och överlever genom att beblanda sig med de arter de råkar på. De har ett kvinnligt kön, ett manligt, och så ett som kallas ooloi. Lilith lämnas som husdjur/uppfostringsprojekt/läromedel hos ooloien Nikanj. Tanken är att de ska lära av varandra. (Nikanj är på väg in i puberteten.)
Sedan är det meningen att Lilith ska väcka andra människor som oankali räddat från jorden. 250 år har gått och jorden ska vara beboelig igen. Lilith förväntas bli ledare för en grupp nykolonisatörer. Men människor är sig lika: rädda, hatiska, snara till våld när det är saker vi inte förstår eller känner igen.

Jag vill inte spoila alltför mycket (fast det har jag ju redan gjort) så jag säger bara att det är så oerhört intressant med gruppdynamiken som uppstår. Och hur sexualiteten skildras och vilket hot ooloi uppfattas som. Djupt liggande homofobi, men inte bara det. Förvirringen i att någon är ett ”det”.
Lilith är stor och stark och har likheter med Lauren i Parable of the Sower. Precis som Lauren (som valde en mycket äldre och skröpligare man) så väljer Lilith en oväntad man, Joseph. Han är kortare än hon, och av kinesiskt ursprung. Den enda som inte blev förvånad är Nikanj. Det förklarar att de andra oankalierna var säkra på att hon skulle välja en stor svart man, som liknade henne själv, men att Nikanj såg att det i själva verket var Joseph som var mest lik Lilith.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Jag verkar ha mer tid till läsning än till bloggande… nu ligger jag efter med hela tre böcker.
Min första Neil Gaiman lånade jag av svärsonen. En bra börja-bok, enligt honom.
Anansi boys handlar om Fat Charlie, vars pinsamma pappa med den gröna hatten och de gula handskarna dör på en karaokescen. Då visar det sig att pappan var en gud, och att Fat Charlie har en bror: Spider.
Det här är en galen saga, med grymma djur, magi, gamla tanter som kan frammana krafter, en kärlekshistoria — nej, två!, och en elak chef som försnillat sina klienters pengar. Historien hoppar mellan London och USA och en uråldrig magisk dimension där Tiger försöker ta tillbaka historierna som Anansi lagt beslag på.
Vilda gröna ögon är en av Joyce Carol Oates ungdomsböcker, och skulle egentligen behöva ett eget inlägg och kanske rent av en best of-etikett.
Francesca berättar historien om hur hennes familj faller sönder.
Hennes far är den mycket kände och populäre, charmerande sportkommentatorn Reid Pierson. Alla älskar honom, till och med hans egen familj som lever under det ständiga hotet om våld och vredesutbrott. Alla anpassar sig till Reid, ingen vågar sticka upp.
Så börjar modern Krista försöka mejsla ut sitt eget liv. Hon söer sig till konstnärliga kretsar, börjar måla, och får då flytta ut till sin egen lilla stuga några dagar i taget men barnen får inte följa med. Alla anpassar sig till detta, alla förstår att det är pappan som bestämmer, men ingen låtsas om det.
Det här är en hemskt och våldsam bok (det är ju Oates!) och det som är extra hemskt är hur Francesca tar sin fars parti och anklagar både mor och lillasyster för att provocera honom, det är deras eget fel att de får blåmärken, de vet ju hur han är. Men Francesca har också Vilda Gröna Ögon i sig, en annan person som vågar helt andra saker…
Mycket bra bok!
Benoi Duteutre har skrivit en satirisk bok om (tror jag) saker han retar upp sig på. Det börjar med en dödsdömd fånge vars sista önskan är att få röka en cigarett. Tyvärr är det omöjligt, eftersom fängelset har rökförbud överallt. Å andra sidan: den sista önskan… Ett tobaksbolag ser sin chans till lite goodwill.
Den egentlige huvudpersonen är en bitter man som inte alls trivs med den rådande tidsandan. Han arbetar åt kommunen, där borgmästaren gör sig populär genom att satsa på bilfria miljöer och att plocka in dagisbarn i kommunhuset. Men när huvudpersonen smyger sig till en cigarett på toaletten blir han påkommen av en liten flicka, och sen börjar en Kafkaartad händelseutveckling där Den bittre anklagas för brott mot barn och hamnar inför rätta, dels en barndomstol där domaren har tutte, dels den vanliga.
Det är många absurditeter i den här boken, och hårda slag mot tänkande av typen ”Han tycker om blommor, då måste han vara oskyldig”. Jag gillar särskilt ”Martyr Idol” som är några stackars människor som kidnappats av en terrorgrupp och får tävla mot varandra i sång- och dansnummer om vem som får behålla huvudet längst. Men jag har lite svårt för det där med att Den bittre anklagas för pedofili så lättvindigt, om det ska vara kritik mot falska anklagelser så fungerar det inte för mig som vet att de flesta förövare aldrig ens blir anmälda, långt mindre dömda.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Det är London 1947, och Viv, Helen, Kay, Julia och Duncan har svårt att hitta nya sätt att leva efter kriget. Alla är så starkt påverkade och de har sina hemligheter som på något vis var lättare att gömma när bomberna föll. Men hur gör man i fredstid?
Sarah Waters skriver om kärlek, olyckor, dramatik och elände. Svartsjuka. Herregud som hon kan skildra svartsjuka! Jag blir alldeles svart inuti, känner hur den klöser i bröstet och irriterar huden trots att det handlar om en fiktiv människa som jag inte är ett dugg attraherad av. Mycket bra gjort.
Historien berättas baklänges. Efter 1947 kommer 1944 och allra sist 1941. Jag tycker bäst om 1944: bombningarna, rädslan, mörkläggningen, smutsen, blodet, larmet, kaoset. Människor i slumpmässiga möten. Livsavgörande händelser. Kay och Mickey på sina ambulansutryckningar. Jag älskar de skildringarna! Hämta skadade, rädda dem, hämta döda kroppar (ibland i bitar), allt är intensivt och farligt och på riktigt. Hjältedåd.
Ändå är det en helt annan scen som jag tror kommer att stanna längst i mitt minne: Viv och Helen som tar en rökpaus på brandstegn utanför sin arbetsplats. (Kontaktförmedling.) De gillar varandra och ett ögonblick dyker upp när de skulle kunna bli riktigt förtroliga, men något händer och ögonblicket försvinner. De behåller sina hemligheter.
Jag blir lite sur på Waters för att hon inte går tillbaka till 1947 i slutet. Det känns inte riktigt som att jag behöver veta hur Viv och Reggie träffades, eller Kay och Helen. Jag är mer intresserad av vad som ska hända med Kay-47, ska hon hitta sin lilla fru eller leva olycklig i resten av sitt liv? Och i mitt huvud skriver jag in en egen scen, när Helen och Viv mellan två cigaretter och med bara några få ord berättar sina liv för varandra.

Read Full Post »


Tack snälla Bonnierförlagen som skickade den fina boxen c/o Luleå. Det var en högtidsstund att öppna paketet, och den första boken jag kastade mig över var förstår Pappa Långben av Jean Webster. Den är precis så underbar som jag mindes den.
Har du inte läst? Det är Jerusha Abbott som för pennan i en rad brev till Pappa Långben, den okände välgörare och styrelsemedlem vid John Grier-hemmet för föräldralösa barn, som betalar hennes collegeutbildning och ger henne en fantastisk chans till ett nytt liv med de enda kraven att få förbli anonym och att hållas underrättad om hennes studier via brev. Så Judy (hon byter namn, hon omskapar sig själv och namnet var ju ändå bara påhittat av barnhemsföreståndarinnan) skriver och skriver, underbara impulsiva, livliga brev om allt hon lär sig och upptäcker och får vara med om.
Jämfört med Kära fiende av samma författare så är det väldigt skönt att slippa gamla unkna rasbiologiska tankar, tvärtom är Judy befriande rebellisk mot allt från kyrkans krav på tacksamhet och att fattiga ska förbli fattiga, till att författarinna skulle vara nåt annat, sämre, än en författare. Judy vill bli författare, se.
Hon läser som en galning, ikapp med allt hon missat i den grå barnhemstillvaron, och älskar nya vackra klänningar istället för den trista John Grier-uniformen. Hon får vänner, och det blir förstås kärlek också.
Namnet Pappa Långben kommer sig av att den okände välgöraren är lång och att Judy vid ett tillfälle ser hans skugga och där ser han ut som en harkrank. Daddy Long-legs = harkrank.

Read Full Post »

Hurra för mig! Inte för att det var jobbig eller tråkig läsning, tvärtom, det var mycket intressant och jag fastnade för små detaljer likaväl som de stora svepen. Det intryck som stannar kvar av denna sista bit i boken är att Olof Palme när han hamnade i opposition snarast förstärker sin närvaro på den globala scenen. Han och Willy Brandt och Bruno Kreisky ruskar liv i den sömniga Socialistinternationalen. Palme driver nedrustningsfrågor hårt i Palmekommissionen och blir FN:s generalsekreterares särskilda representant med det otacksamma jobbet att försöka medla mellan Irak och Iran. (Jan Eliasson får sedermera ta över.)
Henrik Berggren skriver övertygande om hur Palme älskade kontrasterna det internationella — det provinsiella, ringde hem från nånstans i världen och kommenterade Fälldins senaste utspel, och att de internationella uppdragen var existentiellt nödvändiga för honom.

1982 när Socialdemokraterna kom tillbaka i regeringsställning var Palme lycklig och tyckte det var härligt, men sen kommer ju en period när allt handlar om att hejda den ekonomiska krisen (som slagit mycket hårt) och devalvering och sånt, och jag undrar hur kul det egentligen var. Palme var ju en passionerad politiker, han behövde stora mål och stimulans, riktiga strider, hela tiden Framåt, Bättre, och att då sitta och grotta ner sig med Kjell-Olof Feldt… ja, jag vet inte.

En annan sak jag funderar på är varför Palme som (med Lisbeth i bakgrunden föreställer jag mig) möjliggör för svenska kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden och driver jämställdhetsfrågan så hårt, och plockar fram unga politiker som Anna-Greta Leijon, inte alls har några kvinnor i sin innersta krets. För han har ju alltid en innersta krets, och det är pojkar pojkar pojkar hela tiden.

Några stödord:
1973 Chilekuppen Harald Edelstam! svarta nejlikan
(svenska ambassaden i Moskva vägrade överlämpa NP till Solzjenitsyn — vad var DET?)
Sydafrika Zimbabwe Angola Mocambique Namibia Tanzania
1975 Kvinnokonferensen i Mexico
Castro
bistånd + lönsamma affärer för näringslivet
smån kompis Kissinger (!)
1976 Transportbasen (jag minns bilden!), Pomperipossa, Astrid Lindgren o grötmyndig Sträng, Ingmar Bergmans flykt, löntagarfonder, kärnkraft
1977 Doris Hopp prostitution Lennart Geijer (Bratt igen)
1978 sexualbrottsutredningen begravdes, thank God. Sträng narkotikapolitik.
Palme slutar röka. (30/dag)
Kucklet med FP intern kritik Dieter Strand M Thatcher Ingvar Carlsson
rätt ryss i Palmekommissionen Gro H-B Emma Rothschild (han pratar vääldigt mycket om ER sen, Berggren, hm?)
Greenham Common Fredsrörelser
Nyromantik: Ronja rövardotter, Öppna landskap, Star Wars, magisk realism, Garcia marquez får NP
Massor av Onda Män i kulturen: ormens väg på hälleberget, enfaldige mördaren.
U-137.
Dallas. Fame.

Vidriga hatkampanjer.
Början på Boforsskandalen. Harvard — Joakim tog hårt.
Verkar trött? Ändå pigga idédiskussioner enligt vissa.
november 1985 första barnbarnet
Glad igen 1986.

Ja, det här var en mycket bra biografi. Faktaspäckad och levande, Berggren skriver så att jag minns även sånt jag egentligen inte kan minnas. Titeln är ovanligt välfunnen också, den fångar essensen i hela Palmes väsen. Lyckan i utmaningar, framtidstro, allt. (Det är inte bara jag som tycker så.)
Tidigare bloggposter här och här.
Uppdatering: Som tröst för utebliven Augustnominering får Henrik Berggren Axel Hirsch pris.

——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

En bil stjäls av en man i tomtemask som knuffar undan föraren och sticker iväg — med en elvaårig flicka i baksätet. Polismannen Jack Caffery och alla andra tror att biltjuven kommer att släppa av barnet när han upptäcker henne. Men så sker inte.
Istället stjäls en annan bil med ännu en liten flicka i. Och dagarna går. Alla vet att de första timmarna i en kidnappning är viktigast, men polisen springer runt i cirklar och jagar villospår efter villospår.
Dykaren Flea Marley går som vanligt sina egna vägar. Hon har låtit sin grupp förfalla. Caffery tar avstånd från henne, han känner till den stora hemligheten från förra boken Skin men det vet inte Flea. En som vet mer än de flesta, som ser och genomskådar, är The Walking Man från Ritual. Men han har en mindre roll i den här.
Mamman till en av flickorna, Janice, har en större roll. Jag tycker om henne, även när hon beter sig som en idiot: lämnar dottern ensam i bilen för att spionera på sin otrogna make.
Det är ohyggligt spännande hela tiden och jag har svårt att få nåt annat gjort när jag läser den här. Och så börjar jag ana…
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Gillian Flynn skriver nånstans i gränslandet mellan Tawni O’Dells trasiga huvudpersoner med eländiga liv och Truman Capotes obönhörliga väg till våldsamma mord i I kallt blod.
Det är Libby Day, den enda överlevande från en massaker på mamman och två systrar på den utfattiga familjegården i Kansas. (Väldigt långt från Dorothys Kansas.) Hon berättar i nutid; om hur hon efter att ha legat på soffan, svårt deprimerad, i 25 år nu måste försöka dra in lite pengar efter att fonden som upprättades för poor little Baby Day sinat. Så Libby tackar ja till att besöka the Kill club, några fanatiker som fascineras av blodiga mord. Mot ersättning.
Väl där upptäcker hon att det finns folk som inte tror att det var hennes bror Ben som mördade sin mamma och sina systrar. Hela Libbys värld ruckas. Kan det ha varit någon annan? Eller är Bens förespråkare bara galna fanatiker som är kära i honom?
Vartannat kapitel utspelar sig den där januaridagen 1985, som slutade i ond bråd död. Den spinkige tonårskillen Ben och den utmattade, snart utblottade, mamman Patty turas om att föra ordet. Jag vet inte vem jag tycker mest synd om: Ben som är förvirrad, längtansfull, föraktad… eller Patty som älskar sina barn men aldrig kan ge dem det hon skulle vilja ge dem. Patty ser hela tillvaron rasa runt omkring sig och allt hon gör för att försöka rädda sig och de sina går bara åt helvete gång på gång.

Andra som läst: Helena på Fiktiviteter, HelenaDark places som döpt hela bloggen efter denna bok, Fru E, Bokstävlarna, Bokbabbel. Fler?
Intressant är att flera haft samma problem med att skriva om den. Jag tänkte fega ur och låta bli, faktiskt. Men nu finns det en text här i alla fall, som inte alls gör denna fasansfullt underbara bok rättvisa, så läs de andras också för att få nån uppfattning. Jag vill egentligen säga: LÄS boken! men om man är mörkrädd eller lätt lever sig in i hemska livsöden, så läser man på egen risk.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Jag snor rubriken från en blurb på denna bok, som stod där i hyllan på Pocket shop på Centralen och ropade på mig. ( Jag menar, vilket omslag!) Första gången motstod jag ropen, men andra gången gick det bara inte. Och tur var det.

Jag vet inte hur jag ska beskriva Fangland. Det är en vampyrbok, men inte som de andra vampyrböcker jag läst på senare år. Den är mörkare. Mer sannolik — men ändå inte. Den blandar realism med skräck, myter med vardagligt kontorsliv på ”The Hour”, USA:s ledande tv-program. (Författaren John Marks verkar ha jobbat på 60 minutes och kan såväl hantverket som intrigerna och de egon som konkurrerar med varandra.)
Men det börjar med att Evangeline Harker, nyförlovad och allt, reser till Rumänien för att researcha en story om en kriminell gängledare som kanske ska vara med i programmet. Hon blir försenad men får sällskap i bilen mot Transylvanien av en annan amerikanska, Clementine med ”unpolished toes”, som säger sig ha varit missionär. Ett spel uppstår mellan dessa kvinnor, där de känner varandra på pulsen men båda uppenbarligen har hemligheter för varandra. När de skils åt träffar Evangeline Harker maffiabossen Ion Torgu, som tar henne med till sitt gamla hotell långt inåt landet ute i skogen för att hon ”ska förstå”.
Lubjanka, Srebrenica, Song My, 11 september… dessa händelser spelar roll. Och hemma på New York-kontoret händer det också saker.

John Marks skriver väldigt bra, psykologiskt tätt och samtidigt vackert. Han växlar mellan röster, och mellan dagboksanteckningar, mejl, och berättande. Jag blev helt inne i boken. En del av min hjärna befann sig i Fangland trots att jag höll på med massor av annat. Jag törs inte rekommendera den till alla, inte ens alla vampyrfantaster, men jag tror att både Helena på Fiktiviteter och Bokstävlarna skulle tycka om den. Det blir i alla fall best of-etikett från mig.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »