Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘äktenskap’

försvinnande… och skrivit recension av den här. Publiceringen är jag lite osäker på när den är, början av juni tror jag? I Corren (+ Norrköpings Tidningar, Västervikstidningen och Motala-Vadstena tidning.) Sen lägger jag ut här.

.
Jag tyckte om boken, som är självbiografisk och intensiv. Malin Lagerlöfs make Daniel Lind Lagerlöf försvann när han en blåsig dag rekade för en Läckberg-filmning på några klippor vid Västkusten, tidigt i oktober 2011. Troligen ramlade, halkade eller blåstes han omkull på de hala klipporna och drunknade i havet.

Annonser

Read Full Post »

gonegirlPå deras femåriga bröllopsdag försvinner Amy. Maken Nick blir misstänkt för att ha mördat henne.
Först tyckte jag att Gone girl hade lite svag start, jag fastnade inte riktigt för vare sig Nick eller Amy. Sen tyckte jag att boken började ta sig, och jag slöt upp i Team Nick. Sen bytte jag till Team Amy, och där ett tag var boken riktigt riktigt spännande och bra. Den var fortfarande slukarläsning* ett tag efter — (en av de större vändpunkterna) — men sen var det som att luften pyste ut. Om det var Gillian eller jag är jag osäker på, men det hann gå ett par dagar utan läsning och utan att jag saknade läsningen. Trots alla lappkast och lurigheter inuti lurigheter försvann den där känslan av att jag måste få veta hur det går.
Och slutet gillade jag inte alls. Där påminner Gone girl en del om Chelsea Cains böcker, som jag skrivit om här och här. Varning, läs inte ifall du inte redan läst Gone girl. Fast Chelsea Cain är otäckare, för att inte säga sjukare.

Och tydligen ska Gone girl bli film. Det tror jag kan bli riktigt bra.

Jag har skrivit om Flynns tidigare böcker här: Sharp objects och Dark places.

Jag vet att många bokbloggare läst och skrivit om Gone girl, jag har aktat mig noga för att läsa hos dem, men hos Helena på Fiktiviteter finns en väldigt rolig under läsningen-dialog som jag rekommenderar för den som vill ha mer.

* En anledning till att det blir slukarläsning är att det är Amy respektive Nick som berättar i vartannat kapitel, en berättarteknik som Flynn är bra på.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Det är så mycket kärlek i Linda Gray Sextons Det sägs att en stjärna faller. Så väldigt mycket kärlek. Mellan Allie och hennes man Sam, mellan Allie och barnen Jamie, Meggie och Anna, framför allt sonen Jamie som hon älskar mest av alla. Han är också det barn som ärvt Allies egen konstnärsbegåvning, det står klart redan när han är två år gammal. Och Allie älskar honom ännu mer för det. Det var länge sedan jag läste en bok som genomsyras så av kärlek, och jag märker hur glad jag blir av det.
Det är också en väldigt fysisk bok, lidelsefull. Det är det sexuella, det är kroppar och en rytm som är djupt naturlig. Kor som kalvar, ston som fölar, och så Allie själv som föder barn hemma med man och svärmor till hjälp. Beskrivningen av övergångsskedet känns i hela kroppen när jag läser.

Allie är målare, en blyg men lidelsefull målare. Maken Sam är lantbrukare. Bara att de träffas är något av ett mirakel, men de passar väldigt bra ihop trots sina olikheter. Och de är så trovärdiga i sina svårigheter och glädjeämnen.
En annan sak jag tycker mycket om är porträtten av både svärmor Tobie, och Allies egen mor. (Heter hon något? Kanske bara mamma.) Båda kvinnorna är komplexa. Mamman prydlig, malplacerad på lantgården där Allie bor med sin familj, och hon har aldrig riktigt förstått hur viktig Konsten är för sin dotter. Men hon älskar sina barnbarn, och scenen där hon trotsar Tobie och tar hand om lilla Anna är så fin. Tobie å andra sidan är dominant och duglig, van att bestämma och småsur. Först försöker Allie anpassa sig efter henne, men börjar sedan göra uppror och hitta sin egen väg och plats. Och scenen med rivaliteten om lilla Anna som bebis slutar i balans, jämvikt.
Ett tredje kvinnoporträtt är Rebecca, konstnären från New York som flyttar till trakten och uppmuntrar Allie. Även hon har flera sidor.

Första halvan av boken är ren glädje att läsa, men sen kommer katastrofen. Och efter det sorgen: vild, förtärande, kanske morbid. Här kommer ett element av övernaturlighet in, som jag inte gillar. Det stör och irriterar och känns påklistrat. Där försvinner best of-etiketten för ett tag, men slutet — vilket slut! — gör att jag klistrar på den igen. Jag är mycket imponerad av Linda Gray Sexton. Ganska oväntat också.

Boken är dedikerad till författarens mor, poeten Anne Sexton, och lyder: Till min mor, som lärde mig att lyssna efter ordets ljud. Generöst av Linda tycker jag.
Hon har även en hemsida och en blogg. Tydligen är Linda Gray Sexton bipolär och har lidit av svåra depressioner och självmordstankar. Hon vet vad hon talar om när hon skriver om människor i svår kris, alltså. Ännu mer förvånande då att Det sägs att stjärnor faller är så full av kärlek och hopp.
————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag gillade Lionel Shrivers Dubbelfel, trots mitt gnäll på omslaget. Det var rätt skönt att läsa om den arga Willy, Wilhemena, vars hela liv går ut på att ta sig upp på rankinglistan för tennisspelare. Hon träffar Eric, som visar sig vara en naturtalang. De gifter sig, och lever sen olyckliga i alla sina dagar…
Willy är missunnsam, avundsjuk, aggressiv, och en riktigt dålig förlorare. Som Bokstävlarna nämnde är hon en ovanlig kvinnofigur i litteraturen. Det är väl det som är Lionel Shrivers signum, att undersöka de förbjudna och svåra känslorna. Samtidigt är Eric en sån där perfekt typ som alltid haft det lätt, och såna *är* ju lätta att reta sig på, det kan liksom inte hjälpas. Vinner i allt gör han också.
Därför föreslog Willy en ljuvlig junikväll att de skulla stanna hemma och spela Alfapet, ett spel där hon alltid gjort slarvsylta av sin syster. Ända från första början fick Eric alla bokstavsbrickor med höga poäng, medan Willy blev strandsatt med enbart en massa vokaler i sitt ställ.
”Den här har jag suttit och gömt på i en halvtimme”, bekände Eric när bara tre brickor skramlade i påsen. ”Jag var rädd att jag skulle bli sittande med den.” Han placerade dit spelets enda Z. ”Zwieback.”
/…/ ”Det blir 174.”
”Lägg av, vad –?”
”Gånger sex så klart. Och så använde jag alla sju bokstäverna, vilket ger en bonus på 50…” Att alls ta någon tid på sig för sammanräkningen när man har en examen i matte var ren och skär sadism. ”224.”
/…/
Hon sopade ner spelplanen från soffbordet.

Det är inte bara äktenskapsskildringen som är intressant, utan även relationen mellan Willy och hennes tränare, och skildringarna av Willys och Erics olika uppväxter. Willys föräldrar stöttar henne aldrig, tvärtom. De är lite bittra, resignerade människor, som inte levt sina drömmar, så då ska minsann inte deras barn heller göra det. Systern rättar in sig i ledet. Erics föräldrar däremot är fanatiskt stolta, skrytsamma, och samlar på alla Erics troféer. Småbröderna försöker tävla inom andra områden.
Och så tycker jag att det är lite småkul att de pratar om klassiska tennismatcher, som McEnroe–Borg. När jag tittar riktigt noga ser jag att de tunna vita strecken på omslaget ska föreställa en tennisplan. Väldigt diskret, men dock.

Read Full Post »

Mm, jag gillar verkligen Zelda Fitzgeralds Save Me the Waltz. Det är orättvist att jämföra henne språkligt med maken, som skrivit mästerverk, men Zelda har en helt egen ton, ganska spretig. Den här boken handlar inte alls lika mycket om äktenskapet som hans Tender is the Night. Och så heter de Alabama och David Knight.
Save Me the Waltz börjar när Alabama (=Zelda är liten, som yngsta syster i en skara på tre. Hon är egensinnig och har många idéer och ett par friare. Men hon faller för David och börjar kuska runt på Rivieran och i Paris med honom och så småningom dottern Bonnie. Hon försöker hitta sin egen grej, och bestämmer sig för att börja med balett. Alabama jobbar stenhårt hos Madame och får till slut erbjudande om en roll i Neapel, fast hon egentligen är alldeles för gammal.
Deras respektive kärlekshistorier vid sidan av har ganska liten plats i boken, mest är det balett och jag förstår hur viktig den var för henne.

Bäst gillar jag dialogen, som här:
”Little lady, do you think you could live on five thousand a year?”, he asked benevolently. (…)
”I could, but I don’t want to.”
”Then why did you kiss me?”
”I had never kissed a man with a moustache before.”

————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Han har så vackert språk, F Scott Fitzgerald, så härligt att låta sig förföras av och sjunka in i. Jag känner mig lycklig när jag läser.
Det är tre röster som hörs i Tender is the night, inte i jag-form men de har var sin bok. Den första gör mig förvånad. Rosemary, en mycket ung skådespelerska som träffar makarna Diver vid Rivieran och förälskar sig i båda två, men framför allt honom, doktorn. Det är middagar, fester, glimrande umgänge och en känsla av utvaldhet. Doktor Diver har förmågan att få människor att känna sig som sitt allra bästa jag.
När historien ses genom Dick Divers ögon får vi en tillbakablick, på hur han och blivande hustrun Nicole träffades. Hon kom till mentalsjukhuset där hans vän arbetade, och de började brevväxla när han gick ut i kriget. (Första världskriget.) Nicole är schizofren och extremt misstrogen mot män. Hennes far avslöjar att ” we were lovers” men verkar ändå inte förstå kopplingen. Eller? Det pratas inte mer om det i alla fall.
Nicole blir kär i Dick och Dick i Nicole. När hon blivit frisk, nästan frisk, gifter de sig. Så praktiskt eftersom han är läkare. Med hennes pengar kan de flytta runt och leva livet på olika orter i Europa och Amerika, där de rika och aristokratiska samlas. De får två barn.
I tredje boken är perspektivet Nicoles. Här tycker jag inte riktigt att det känns lika trovärdigt, men å andra sidan är jag nu helt uppslukad av boken. Äktenskapet går mot sin undergång. Nicole blir starkare (?) och Dick börjar dricka allt mer okontrollerat. Glansen som stått kring paret har falnat, gamla vänner tar avstånd (precis som i The Great Gatsby).

Allt som allt är det en helt underbar bok. Jag tycker också om det där galet excentriska som mycket rika kunde ägna sig åt i mellankrigstiden; dueller, spektakulära mord på järnvägsperronger, magnifika fyllor. Kommentarer om ”Negroes” och ”homosexuals” får man försöka blunda för, det var en annan tid.

Det ska bli spännande att läsa Zeldas version.

Read Full Post »