Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vänskap’

truthbeautySå läser jag då Ann Patchetts bok om vänskapen med Lucy Grealy, poet/författare vars ansikte deformerades efter en svår cancer som barn. Jag har skrivit lite om Grealys Skärvor av ett ansikte här.

Jag mindes att Ingrid förvarnat om att Lucy var mycket krävande, och OJ, det var hon verkligen. Klängde i famnen, ville ha ständig bekräftelse: ”Do you love me most?”, ville ständigt vara speciell och älskad och mest talangfull.
Men Ann älskade henne. Det här är i all sin sorglighet — för Lucys levnadsöde är fruktansvärt med all smärta och en oändlig räcka av plågsamma operationer — det här är en kärlekshistoria. Så mycket kärlek.

Lucys ansikte faller hela tiden in, smälter bort. De plockar ben från andra delar av hennes kropp och försöker bygga upp en käke, men det misslyckas om och om igen. Lucy saknar tänder i underkäken, kan inte stänga munnen, äter ytterst lite väl mosad mat ”Lucy-food” och är vid gemensamma måltider alltid rädd att ha halva ansiktet fullt av mat utan att märka det själv. Hon är liten och tunn, vilket gör att Ann kan bära runt henne efter operationer när Lucy inte kan gå själv. (Cynismen hos kirurgerna!)
I deras relation, som börjar med att de delar rum på universitetet i Iowa, är Ann den ansvarstagande ordentliga och Lucy den sexuellt utlevande och gränslösa. De kompletterar varandra finfint. När Lucy inte betalar sina räkningar så gör Ann det.

Jag tycker också att det är roligt att få läsa om de där hundåren innan Patchett blir publicerad, hur hon tar de tristaste sysslorna på restaurangjobbet för att kunna fantisera fram personerna i sin debut Patron Saints of Liars, som jag skrivit om här. Efter den kom Taft (som jag nu beställt) och sen The Magicians assistent (här) och så Bel Canto (här). Men i början där när de har gemensamma framträdanden så är det Lucy som är stjärnan med sin bok och Ann som har en kort kö till signeringen.

Det här är den fjärde boken i rad som jag ger Best of-etikett. Året avslutas storstilat.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

story-of-ruth
Han är trött och har lagt ner sin penna på det uppslag där han ska fortsätta att skriva och slår ihop bokens pärmar. Bilden av de tre kvinnorna som plockar avbrutna ax från sädesfältet efter slåttern dröjer sig kvar hos honom. När han lägger sig ser han dem för sig där de går över en åker i eftermiddagssolen och gång på gång böjer sig ner och plockar sädeskorn från marken för att mala till bröd och baka sig ett bröd till kvällen. Det är sensommar, solens gyllene strålar glittrar i bäckfåror och vattensamlingar, fåglarna stiger allt högre över himlen, en varm vind stryker genom det torra gräset. Det är en dag som om krigen inte finns. En alldeles vanlig dag. En av alla de dagar som historien ser på med kärleksfullt överseende och sedan genast glömmer. Han önskar att han också hade skrivit in alla de dagarna i boken. Han tänker att han skulle vilja dröja där en stund. Inte i glömskan, men i allt det som hela tiden finns: det vardagliga, arbetet, sommaren, det levande. Och när han sedan somnat ser han dem fortfarande: deras oförtröttliga arbete, deras starka händer, hur de stryker hårslingor ur ansiktet, hur de blir stående en stund och låter ett vattenkrus vandra mellan sig. Ett lätt damm hänger skimrande kvar i luften efter skörden. Det är sensommar, eftermiddag, stillhet. Det är dröm.

Ur Niklas Rådströms Boken. Bilden föreställer Rut och kanske Noomi i bakgrunden. Vet ej konstnärens namn. I Rådströms tappning släpper änglar ut extra ax ur sina ärmar. Noomi och Rut ifrågasätter änglarna för att de inte sätter stopp för krigen. Har de någon egen vilja?
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

sent-farvälEn dag när barnen är hos pappan och Mia får tid att röja upp lite hemma finner hon en dödsannons i en gammal tidning. Det är hennes bästa väninna från ungdomen, Maria, som gått bort mitt i livet. Hur då?
De har sedan länge förlorat kontakten, men Mia beslutar sig för att gå på begravningen ändå.
I tankarna kommer hennes ungdomsår tillbaka, de där åren så fyllda av liv när allting händer och då innerliga vänner är viktigare än kärleksrelationer.
Mia och Maria. Maria och Mia. De gjorde allt tillsammans. Bottnade i varandra, var knasiga ihop.
Ia Genberg är en riktig författare, en som kan gestalta. Jag får inte veta allt. Jag vill inte veta allt. Jag förstår ändå, och framför allt så känner jag. Känner igen markörerna: att sitta i fönstret och röka, lyssna på Patti Smith & Joni Mitchell, fotografera. Kontaktkartor! Minns du dem? Jag minns lukten i mörkrummet, av framkallningsvätska och fixbad, och spänningen när en bild framträder skugga för skugga.
Så är den här boken också. Skuggorna träder fram. Ömsom i nutid: Mias juristjobb i Stockholms innerstad, varannan veckas-tillvaron som skilda småbarnsföräldrar lever i, en kärlekshistoria. Och ömsom i dåtiden: Tågluffen, hallucinationer om van Goghs öra i Amsterdam. Detaljer. Stämningar. Hon är väldigt bra på detaljer och stämningar, Ia Genberg. Det finns ett mysterium också, men det är mindre intressant än skildringen av tiden i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Och relationerna. Ingen stor dramatik, människorna är viktiga ett tag och sen är de inte viktiga längre, men varför det blir så vet man inte så noga. Ett citat av Jaques Werup är betydelsefullt: ”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig.” Smaka på det. Det är sant.
”Sent farväl” är en kort roman, 179 sidor som gjorda för sträckläsning, men den rymmer ett helt liv. Jag förstår vem Mia är. Jag känner henne. Nu ska jag leta reda på Ia Genbergs debut ”Söta fredag” från förra året som jag har missat. Den verkar helt annorlunda, men det här är ett författarskap jag vill följa.

Recensionen först publicerad i Corren.

Read Full Post »

Ni har väl inte missat två av våra nordiska grand old författar-ladies i P1?
Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg svarar på frågor om stort och smått, och berättar mycket från sina egna liv. I det långa svaret på en lyssnerskas brev om sin ångest över sitt åldrande ansikte, berättar Stenberg ett minne från när hon som ung lyckats förföra en kvinna i 50-årsåldern, och var så stolt och lycklig över det.
Och inte visste jag att de är så goda vänner. De har känt varandra länge, sedan en skrivarkurs på Biskops Arnö.
Lyssna här.

Read Full Post »

Långa bussresor går fint ihop med tjocka glansiga dyra tidningar. Intelligent Life är alltid intressant. I detta nummers långa artikel om Ralf Fiennes fick jag lära mig att hans mamma var författare och en mycket spännande person. Jennifer Lash hette hon.
Vanity Fair provade jag för första gången. (Uppdatering! Magasinet grundades av systrarna Mitfords morfar) Hollywoodnumret, med en underbart informativ och nostalgisk artikel om Callie Khouris skrivande och Ridley Scotts filmande av Thelma & Louise. Från början var Jodie Foster och Michelle Pheiffer påtänkta för rollerna, det är ju närmast omöjligt att tänka sig nu. Geena Davis fick tjata och lobba hårt, Susan Sarandon blev tillfrågad. Sarandon bodde i New York då, och hade inte hört allt snack som gjorde att alla Hollywoodaktriser var så intresserade. Davis ville egentligen spela den mer samlade Louise, men när Sarandon kom in i rummet med sin pondus insåg hon att det var Sarandon som var Louise.
En som fick tjata ännu mer för att ens ta sig till audition var Brad Pitt. Han och tre andra provspelade, och efteråt pratade produktionsteamet bara om de tre andra. Då var det Geena Davis som sa ungefär: Men hallå: blondinen!

———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Så, jag läser Dyngkåt och hur helig som helst på bussen och skrattar och gråter om vartannat. Igenkänningsfaktorn är hög (förutom att jag inte är en begåvad skådespelerska eller bor på en ö eller har kissat på mig offentligt för att tåget fått totalstopp — även om det varit väldigt väldigt nära ett par gånger). Men för full har jag varit, och för tjock, och skilsmässoångesten är så sant beskriven att jag får ont i magen. Den där vacklan mellan att tycka att man är en finfin morsa (och människa), och att få komplex och svettas över hela ryggen när man ser andras såå perfekta liv. Det tar ju några år innan man inser att andras så kallade perfekta liv faktiskt inte är något som jag vill ha. Då kan man till och med se en människa äta äpple med kniv och servett utan att bli provocerad till döds.
Jag gillar Mia Skäringers sätt att skriva om sexualitet, hur viktigt det är i en kärleksrelation. I en intervju har hon sagt ungefär ”nio av tio problem löser man med sex” och fick förstås kritik för det. Men alla över 40 vet ju att det är så, så varför hymla om just det? (Nu läser jag på nyomstartade bloggen att hon tydligen inte har nån lust, och det är ju lite sorgligt men hon hittar säkert tillbaka till den)
Men det jag gillar allra mest är att Mia Skäringer är så generöst tillåtande. Till och med mot sig själv. Jag tänker att hon skulle vara fin att vara vän med, skratta och gråta och vara knäppa tillsammans. Sen inser jag att det är ju så mina käraste vänner är. Generösa, tillåtande, operfekta, med nära till skrattet. Och ibland gråten. Så jag behöver inte bli kompis med Mia, jag behöver bara läsa hennes blogg och böcker. Och försöka komma mig iväg på föreställningen, som också heter Dyngkåt och hur helig som helst.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »