Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘romerskt’

om-livets-korthetDet är bara dumt att klaga på hur kort livet är. De flesta människor har alldeles tillräckligt långa liv, men väljer att slösa bort dem på dumheter. Som maktstrider, överdrivet ätande, njutningar, och annat trams. Istället bör man förkovra sig, framför allt inom filosofi, och umgås med sig själv. Lycklig blir den som lever i enlighet med naturen, och finner sig i vad som händer.
Seneca räknas till de mest betydelsefulla stoikerna och var en flitig skribent. Han var också rik, vilket han fick kritik för inte minst för att han menade att det inte är något att sträva efter. Jag reagerar på att han ibland talar om Gud på ett sätt som känns kristet men det har tydligen debatterats förut. Seneca tvingades av kejsar Nero att begå självmord. Han levde cirka 4 f Kr till 65 e Kr.
Den här lilla boken är fin, den innehåller fyra brev/argumentationer/essäer till olika människor, inklusive ett tröstebrev till Senecas mor Helvia när han befinner sig i landsflykt på Korsika. Avslutningen är underbart vacker:

Först söker mitt sinne kunskap om jordens länder och deras läge, därefter om havet som omger dem och dess återkommande ebb och flod; sedan undersöker det hela det skrämmande tomrum som ligger mellan himmel och jord, och det område som är oss närmast och som härjas av åska, blixtar, stormvindar och regnbyar, snöfall och hagelskurar, och när mitt sinne till sist genomsökt de lägre sfärerna kastar det sig upp till de högsta och njuter av den sköna åsynen av de gudomliga tingen och i medvetande om sin egen odödlighet går det sedan vidare till allt som har varit och allt som skall ske under alla tidevarv.

Texterna är nyöversatta och utgivna för ett par år sen och jag har stort nöje av Magnus Wistrands historiska fotnoter.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Read Full Post »

justnuPå nattduksbordet ligger just nu dessa tre: En klassisk romersk filosof (Seneca är min favorit sedan jag såg ett program om honom för några år sen), en bok som jag fått (eller fått låna?) av min präst, den handlar om änglar och är skriven av en benediktinermunk, och så den allra sista boken om Sookie Stackhouse, vampyrfantasy från sydstaterna, skriven av Charlaine Harris som jag har oproportioneligt många böcker av.
Jag hoppas på att detta urval är ett bevis på min bredd och mitt öppna sinnelag och inte bara knasigt.

Read Full Post »

1,2 kilo

Jag har läst den tredje boken snart, där det handlar mycket om Sabinas kärlek till, och senare sorg efter, sin mamma Callistrate. Hon ser sin mammas ögon framför sig. Hennes händer. Hennes utslitna kropp, efter alla trappor hon skurat i sexvåningshuset i Rom, och så de 15 åren i bordellens kök, som straff för att hon firat gudstjänst.
Mycket sorgligt, men samtidigt vackert med så mycket kärlek. Bitterljuvt.
Men det här med att samla alla fyra delarna i en volym… tungt.

Read Full Post »

Liza Marklund har rätt i sin blurb till Kungars död: ”Man kan inte få nog”. Trots att Conn Iggulden gör om Atia till en liten biroll i fattig-gränderna, Octavianus till en tjuvaktig unge och Servilia till prostituerad. Trots att han tar livet av folk på lite andra sätt än de historiskt korrekta, och trotr att han hoppar över vissa delar medan han fabricerar andra.
Kungars död börjar med Caesars fångenskap hos pirater som begär lösensumma för honom och de andra. Händelserna kring detta finns det historiska belägg för. Däremot att Julius Caesar och Brutus slåss mot gladiatorn Spartacus som ledde ett stort slavuppror, det finns det inga historiska belägg för. Men det är skitsamma, för det är så spännande hela tiden! Jag kommer på mig själv med att verkligen gilla Brutus. Och andra inskrivna biroller, som jag tror att Iggulden hittat på själv. Cato däremot är en riktig skithög i den här historien.
Svärdens fält är en aning tråkigare. Det är alla dessa fältåg och stora strider och ”bringa romersk fred” genom att hugga ihjäl alla andra. Spanien och Gallien och Britannien och överallt. Det finns en fjärde del i serien men jag väntar med den ett tag.
Tidskriften Världens historia har en härlig artikel om en typisk dag i Rom. Där får man veta lite mer om saker som toalettbesök (alla tillsammans på rad) och medellängd (kvinnor 155 cm, män 165 cm). Jag skulle alltså kunna se alla dessa ståtliga kämpar rakt i ögonen! Dock inte så länge, eftersom medellivslängden för kvinnor var 29 år.

Read Full Post »

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som tjusar mig så, men på sommaren måste jag läsa om Romarriket. Conn Igguldens bok/böcker är inga mästerverk, men de har alla de där ingredienserna jag vill ha. Striderna, maktspelet, ”äran”, kärleken, lojaliteten. Trånga smutsiga gränder i Rom, svärdskamper i torn, intrigerande senatsmedlemmar i togor, vackra kvinnor som kan dra en kniv, kamratskapet och rivaliteten. I andra sammanhang tycker jag nästan alltid att snack om att ”vara en man”, ”slåss som en man”, ”dö som en man” är fjantigt och förlegat, men sätt det idealet innanför en bröstsköld och så ett par sandaler till det så kan jag inte motstå.
Den här historien handlar om pojkarna Gajus och Marcus, som växer upp till män. Gajus är förstås Julius Caesar, och Marcus är… ja, det avslöjas först på sista sidan.
Plus till Iggulden för att han i efterorden berättar var han hållit sig till historiska fakta och var han fabulerat fritt.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

horisontstatyer
Mallu Laitala beskriver hur han satt ensam en vinter och frös i Helsingfors; utan dator, utan tv. Han hittade en bok med fotografier av romerska statyer, och de pockade på så starkt att Laitala började ägna kvällarna åt att teckna av dem. Några av dem finns publicerade i Horisont 2/2009, och det är ett av de starkaste numren i tidskriften.
Ett annat är dikterna av personligheten Solja Krapu, och en intervju med henne: ”Västerbotten har en tristess och ett allvar”. (Det var för att det handlade om Västerbotten som jag köpte Horisont, som normalt handlar om Österbotten enbart, tror jag. Det är intressant att läsa om skillnader och likheter mellan de två länen som delas av Norra Kvarken: i Österbotten finns det poeter och i Västerbotten berättar man. Även intervjun med David Sandström är intressant, och så har Inge-Bert Täljedal skrivit dikt, det var värst! Inte visste jag att han var poet. (Före detta rektor på Umeå universitet.)
Sen kommer det tyvärr några artiklar och recensioner som drar ner helhetsintrycket. De håller inte den nivå jag förväntade mig, blir en aning pinsamma, lite gymnasiala. Konstigt. Jag var ute efter vad någon bloggare (vem?) nyligen kallade en ”finkulturell fix”, och jag fick den bara delvis. Jag hade önskat att Horisont låg en liten bit över min egen intellektuella nivå, så att jag verkligen fick anstränga mig.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Ord och inga visor frågar efter våra favoritmiljöer i litteraturen. Här är mina.

Rom. Myllrande, skitigt, dekadent. Frossande i mat, sex och gladiatorspel. Intriger. Maktkamp. Som i Robert Graves böcker om Claudius, Yourcenars Hadrianus minnen, i snällare form hos Marianne Fredriksson. Jag gillar det hos Vibeke Olsson också, men inte på samma sätt.
Sydstaterna. Stiliga kvinnor i stora hattar, knasbollar och original. Klasskillnader. Som i Borta med vinden. Charlaine Harris vampyrböcker om tankeläsande Sookie Stackhouse. Nyupptäckte William Faulkner.
Den judiska. Företrädesvis i intellektuella miljöer i nordöstra USA. Smarta diskussioner vid middagsbordet, alla är begåvade på nåt konstnärligt eller akademiskt. Erica Jong. Michael Chabon.
Den indianska. Identitet, att inte gå under. Gamla sedvänjor i ny tappning. Lite magi. Sherman Alexie. Louise Erdrich.
Norrbotten. Gammpojkar i Hellyhansen, skotrar, bärplockning, kvinnor som röker pipa. Åsa Larsson.

Read Full Post »

Older Posts »