Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sigrid Undset’

kristinlavransdotterEn av de saker jag tyckt allra mest om , förutom språket som är fantastiskt vackert och rikt på känslouttryck, är att Kristin och Erlend inte lever lyckliga resten av sina liv. Alltså att de grälar, blir osams, stundom nästan hatar varandra. De säger elaka och oförlåtliga saker, som ibland ändå blir förlåtna, ibland sitter kvar som ömt omhuldade taggar i hårda hjärtan. Kristin är mycket för att minnas oförätter. Erlend glömmer lättare, med stor hjälp av sitt oförstånd.
Det är en äktenskapsskildring som går på djupet.

Jag tycker också om att den kristna tron tar stor plats, och så tycker jag om miljöerna och det vardagliga, arbetet. Det storpolitiska hänger jag inte riktigt med på, mer än att många var missnöjda med en väldigt svenskorienterad kung.

Summa summarum en fantastisk bok, och det är roligt med en av de äldre nobelpristagarna (Sigrid Undset fick det 1928) som håller att läsa på riktigt. Passionen är tidlös. Best of-etikett.
(Den tog inte 43 dagar, bara 17–18. ;-))

Annonser

Read Full Post »

kristinlavransdotter
”Den tar jag en sommar” har jag tänkt när blicken glidit förbi Sigrid Undsets tegelsten Kristin Lavransdotter i hyllan. Nu blev det denna sommar, när jag jobbar nästan hela tiden och är trött på kvällarna. Oftast läser jag 20 sidor per kväll. Av 863. Med den takten tar det 43 dagar! Detta sätter ”en sommar” i ett nytt perspektiv, kanske ska jag om tio år blicka tillbaka på den här och tänka, ”2015, det var den sommaren jag läste Kristin Lavransdotter”.

Boken är mycket bra. En stormande kärlekssaga, passion, smärta och ond bråd död. Undset är väldigt bra på att beskriva känslor; Kristin vitnar, stelnar, stumnar… Varför hon faller så hårt för Erlend är befriande obegripligt, som ju kärlek kan vara. Det bara är så.
Jag tycker också mycket om Lavrans, en genuint god man som försöker göra det bästa för sin familj.
Undsets Jenny har jag skrivit om HÄR, också en riktigt bra bok. (Som jag ”mindes” att jag tyckte var lite tråkig, men det var min förhandsuppfattning jag mindes, som jag ändrade när jag faktiskt läst. Lurigt! Det är det som är så bra med bloggen, den är mycket mer pålitlig än mitt minne.)

Read Full Post »

Jag blir glatt överraskad av Sigrid Undsets Jenny. Den har en lätthet och friskhet i språket, som känns modernt trots de gamla verbformen: gingo, voro, äro (som jag förvisso tycker är fina). Och jag tycker mycket om Jenny, en 28-årig norska som befinner sig i Rom, där hon målar och umgås med vänner. Ett fritt, både seriöst och lättjefullt liv. Kär har hon aldrig varit. Förrän Helge Gram dyker upp, och de så småningom finner varandra.
Tillbaka i Norge introduceras Jenny i Helges familj, och dras in i en mångårig maktkamp mellan föräldrarna, där modern är tyrannisk och förtvinad och fadern är varm och öppen. Jenny tycker förstås mest om Helges far. Tycker om honom lite för mycket.
Jennys egen bakgrund är helt annorlunda, föräldrarna hade ett kärleksfullt äktenskap men fadern dog tidigt. Efter några sorgeår gifter modern om sig, och Jenny får en styvfar. Det är bara några sidor som beskriver den tiden, men porträttet av styvfadern är fint och oväntat kärleksfullt. Hur ofta får man läsa något vackert om en styvförälder?
Huvudämnena för boken är alltså konflikten kärlek/sexualitet/arbete/konst (Jennys livliga lilla väninna Francesca slutar måla och börjar städa sen hon gift sig), att vara sig själv samtidigt som man är ena halvan av ett par, om lycklig kärlek är möjlig och var gränserna går för en kvinna att vara en sexuell varelse. Aktuella ämnen 1911, Undset står mitt i traditionen från det moderna genombrottet på 1880-talet, i sällskap med Henrik Ibsen, Victoria Benedictsson, Alfhild Agrell… och pekar framåt mot sin landsmaninna Cora Sandel, som också skriver om konstnärer (Alberte-böckerna). Jag är ingen vän av idéromaner, där personerna står och håller långa monologer för varandra om hur man ska leva och varför. Det finns några såna passager i den här, men man får helt enkelt pressa sig igenom dem.
LÄS INTE förordet förrän efteråt. Det avslöjar för mycket.
Sigrid Undset var en trevlig bekantskap — som inte småler i onödan. Dessutom kan jag nu bocka av en Nobelpristagare på listan.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »