Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Evelyn Waugh’

Första delen i Evelyn Waughs krigstrilogi, Män i vapen, var strålande satir och skarpögd psykologi nästan hela vägen fram till alldeles på slutet när det händer en sak som gör att jag inte står ut med den. Usch.
Ja, jag vet att EW skrev i en helt annan tid, men jag blir ändå så besviken igen, och ännu mer efter att jag tyckt så mycket om honom i de personliga breven till Nancy Mitford.

Read Full Post »

peckham
Vilken läsfest! Knasigt och medryckande och dramatiskt & lättsamt språk. Men vad är det som händer egentligen?
Skotten Dougal Douglas eller Douglas Dougal som han ibland heter, anländer till Peckham Rye utanför London och vänder upp och ner på det mesta. Han skaffar sig först ett jobb, och sen ett till på ett konkurreerande foretag. Men inte är han där särskilt mycket. Tvärtom ökar frånvarostatistiken alltmedan Dougal undersöker moraliteten och levnadsvanorna hos befolkningen. Det är 1950-tal. Dougal Douglas bor inneboende hos samma fru som Humphfrey, som blir hans vän men som överger sin sparsamma fästmö Dixie vid altaret.
Dougal Douglas är älskad av många, avskydd av lika många. Han ber folk känna på knölarna i sin panna, som han påstår förut var horn… Dessutom har an puckelrygg. En diabolisk figur, onekligen, och histroien är dråplig och rolig ända till alldeles i slutet när något händer som jag inte alls gillar.
Men fram till dess är det underbart. Den lättsamma livliga Muriel Spark som jag inte fann i Mandelbaumporten. Jag blir även intresserad av att läsa Memento Mori, som Evelyn Waugh rekommenderade Nancy Mitford. Tyvärr skrev de inte mer om den sen. Men EW gillade, det var tydligt. Muriel Spark räknas till de tre stora (romerskkatolska konvertiterna och) brittiska författarna, tillsammans med Waugh och Graham Greene.
Ingrid har skrivit mycket fint om denna bok.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

mitfordwaugh
I shrieked! Det är det bästa betyget Nancy Mitford ger efter möten med såväl böcker som människor.
Jag har läst ut breven mellan två kvicka och ibland rätt elaka författare som tyckte mycket om varandra och var nära vänner. Jag tänker i mitt stilla sinne att det nog ändå var tur att de inte bodde i samma land (Evelyn Waugh i England, Nancy Mitford i Frankrike) eftersom de nog hade grälat mycket om de setts för ofta. Detta kommenterar även Nancy någon gång, men Evelyn förstår inte/låtsas inte förstå.
Han nyper till henne då och då för hennes socialistiska sympatier och brist på kunskap om den katolska tron (som han tar mycket allvarligt på), hon är vänligare på så vis att hon inte klagar lika mycket på honom. Som så ofta är fallet är det den buffligaste som också är känsligast, efter att på omvägar ha hört att några EW trodde sig ha charmat tyckte att han var ”a complete bore” tänker han aldrig mer umgås med folk. Att vara ”a bore” är det värsta man kan vara.

Båda två hjälper de varandra med språkliga frågor, titlar, översättningar och stöttar när det gäller kritiska recensenter och litterära gräl. De berättar vad de läser och vad de tycker om vad de läser.
Nancy har det svårt med sina ögon och sin syn. Hon får ont och kan varken läsa eller skriva länge i taget. Hon oroar sig för att bli blind.
Evelyn har dålig hälsa; han dricker för mycket, är för tjock, och en period (minst) lider han av en depression.
Och så pratar de mycket om pengar. NM om hur hon måste skriva en best seller till, för att så småningom kunna vara säker på att leva livet ut utan att bli fattig. EW klagar hela tiden på vad alla barnen (sex stycken) kostar och hur skuldsatt han är. Han tar en livförsäkring inför en resa och konstaterar att om flygplanet störtar så vore det det bästa som kunde hända för barnens chanser till goda utbildningar.

Om lillasyster Deccas bok skriver Nancy:
Hons & Rebels is awfully funny. It is a dishonest book, full of lies, & my sisters MIND. She is a coldhearted creature & always has been — one of those women who only care for husband and children.
Evelyn slår omedelbart ner på språkliga skillnader i boken, som gör att han är säker på att Decca inte skrivit allt själv. Han har säkert rätt. Han är otroligt säker stilistiskt, han skriver långa undervisande paragrafer till Nancy om ords nyanser.

Evelyn är god vän med Diana och periodvis med Debo, som han var kär i ett tag i yngre dagar. Men mot slutet förstår han att Debo tycker att han är ”a bore” eftersom hon sätter på televisionen när han är där på middag. Nancy försöker förgäves säga att han är vad som helst men inte tråkig.

De sista åren blir breven glesare. Ingen av dem är pigg eller särskilt glad, inte ens Nancy som alltid lyckats vara lycklig. Hennes kärlek får en tjänst i Italien, sen kommer han tillbaka, men sen gifter han sig med en annan. Detta sista framgår inte av breven eftersom Nancy är av den tappra sorten. Evelyn talar alldeles mot slutet om hur det smärtar honom vilken inriktning katolska kyrkan tar, efter andra Vatikankonciliet. Evelyn dör först, av en hjärtattack. Några år senare Nancy av länge odiagnosticerad cancer.

Och som en bieffekt av denna läsning vill jag nu förstås läsa flera av deras respektive böcker, plus titta på det som filmatiserats. Har beställt tv-serien Love in a cold climate från 1980.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

mitfordwaughPå mitt nattduksbord ligger en stor tjock kloss med brevväxlingen mellan Nancy Mitford och Evelyn Waugh. De skrev flitigt till varandra under många många år, tills Evelyn dog. Roliga brev, skvallriga brev, elaka (mot andra, helst gemensamma bekanta) brev och snälla, praktiska, rådgivande och uppmuntrande. Just nu, cirka en fjärde/femtedel in i boken har Evelyn fått läsa Nancys uppföljare till In pursuit of love, det som skulle bli Love in a cold climate, och kommer med skarpsynta och goda råd som hon är mycket tacksam för. Evelyns Brideshead revisited fortsätter sitt segertåg. (Jag har bara sett tv-serien och filmen, inte läst boken.)
Nacy har tjänat så pass med pengar att hon har råd att bo i Paris, nära mannen hon är kär i men som inte är särskilt kär i henne. Evelyn bor i England med hustru och en rad barn, varav Nancy är gudmor till Harriet. Hon skickar presenter som blir väldigt uppskattade, bland annat en muff som Harriet älskar. Evelyn blir allt mer enstörig och intresserar sig mest för religion. Andra människor får gärna vara på avstånd. Nancy å andra sidan njuter av sällskapslivet.
Och så skriver de. Skriver och skriver och skriver.
Njutbar läsning för den som inte kan få nog av Mitfordarna och den sortens engelsk överklass.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »


På Antivariat Viking centralt i Luleå fanns den största Agatha Christie-samling jag någonsin sett. Massor av AC, i olika serier, bland annat en svart-vitrandig pocketvariant som jag blev sugen på trots att jag inte är nåt större fan. Kanske borde jag köpt för att ge bort i julklapp till bokbloggarkollegor? Men jag var självisk och kompletteringsköpte till min egen Somerset Maugham- respektive Mitfordsamling. (Däri ingår att ge Evelyn Waugh en ny chans, jag tror att både han och Nancy Mitford är vidunderliga brevskrivare.)

Farbrorn som drev antikvariatet satt och drack kaffe med en kompis, och verkade lite lätt förvånad när vi kom in och ville handla. Priserna satte han i stundens ingivelse. Som synes på översta bilden har han massor av ouppackade böcker, och sorteringen var det lite si och så med. Han verkade gilla att ta det lugnt, helt enkelt.

I Umeå besökte jag Bokzon, butiken som dottern tipsat om. En butik med en helt annan energi.
Det finns mycket där, såna böcker som det skrivs och skrivits om i bokbloggosfären, det är lätt att hitta något man gillar. För dagen var jag inne på blodigt och makabert, och det blev tredje delen av Chelsea Cains Heart-serie, och så tänker jag prova Tess Gerritsen. Tror tyvärr att det är den tredje eller nåt sånt om samma detektiver, men hoppas att det går bra att hoppa in i den ändå.

—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Min första Evelyn Waugh blev en besvikelse. Presstopp är så pepprad med fördomsfullhet och ren rasism att det var nära att jag inte läste ut den alls, det tog flera dagar. (Då jag i och för sig läste extremt lite, tillbringade istället timmar framför tv-apparaten och bilderna från Oslo och Utöya.)
Det jag kunde se var att det finns en humor i Presstopp, påminnande om P G Woodhouse. Och så länge han håller sig på engelska landsbygden och i Londons tindningsvärld fungerar det bra. Men när handlingen flyttas till ett fiktivt land i Afrika — nej, nej och åter nej. Den blir nästan oläslig. Men den var i alla fall kort.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »


… är hem-moochad. Liten och fin.
Man kan tycka att jag borde ha läst Evelyn Waugh förut. Jag har ju läst så mycket OM honom, han figurerar som en personlig vän bland många av mina brittiska darlings som var aktiva under och mellan de två världskrigen. Waugh höll sig förvånansvärt nog vid liv fram till 1966, alltså ett år efter min födelse. Marinerad i sprit, helt säkert.
Dottern plus jag hade Brideshead revisited-maraton för några veckor sen, så den vita fläcken är i alla fall ifylld. Med stor förnöjelse, efter de små klagomålen i början.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Older Posts »