Juli Zeh: Fritt fall

Märkliga människor befolkar Juli Zehs Fritt fall: passionerade fysiker, trampande cyklister, en polis med världens sämsta slutledningsförmåga och en annan med en fågeläggsformad tumör i hjärnan. Och så den lillgamle pojken Liam, som blir kidnappad — eller inte?
Det börjar med vänskapen mellan Oscar och Sebastian, två långa och udda studenter, som brinner för fysiken och är så intelligenta att lärarna kommer på efterkälken. Oscar är smartast men Sebastian blir lyckligt gift. De diskuterar, konkurrerar, grälar — boken är full av långa vetenskapliga dialoger som för det mesta går över mitt huvud.
Boken är också full av fåglar: talande fåglar, fåglar med namn, hånglande fåglar, fåglar som flyger in i hus, fåglar som blir skjutna. Fågelinfluensa.
Jag kan inte säga att jag förstår den här boken. På slutet kan jag i alla fall konstatera att nej, det är inte en thriller, det är en historia om gammal hederlig svartsjuka. Och om ett katastrofalt missförstånd.
Vissa extremt intelligenta författare kan få en som läsare att känna sig lite smartare när man läser dem. Tyvärr inte här då. 😉 Men jag blir lite glad när jag känner igen referenser till Lola och förstås tributen till George Orwell.
Språket påminner mig om Hertha Müllers. Eller är det bara den ovana tyska språkmelodin som får mig att associera så? En intressant detalj är att nästan exakt samma mening som jag skrev upp i min citatsamling från Corpus Delicti är med här också. Kanske är den med i alla hennes böcker? Och polisen med hjärntumörens flickvän har stora likheter med den perfekta älskarinnan i Corpus Delicti.
Kvinnoporträtten i den här boken är skrivna med en väldigt manlig blick och är ganska ointressanta. Jag undrar varför.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Juli Zeh, Fritt fall, George Orwell, hertha Müller, fåglar, fysik