Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ljudbok’

what now
Jag har glömt/inte hunnit skriva om den här korta ljudboken som bygger på ett tal som Ann Patchett höll på sitt Alma mater, Sarah Lawrence. Talet riktade sig till de som examinerades, och handlade mycket om hennes egen studietid. Patchett var hela tiden inställd på att hon skulle bli författare men det var ett till en början misslyckat bakförsök som blev början på hennes karriär. Ann kände knappt någon och hade mest bara hemlängtan. Hon tänkte baka och skaffa vänner, men ugnen fungerade inte så i desperation knackade hon på hos en lärare (tror jag det var?) och fick låna hennes ugn. Det ledde sen till extrajobb hos lärarens familj, vilket ledde till att Ann lärde sig servera, och sen fick jobb som servitris och kunde försörja sig medan hon skrev.
En av livets alla tillfälligheter, ni vet hur det är.
(Jag kanske berättar historien fel eftersom det var flera veckor sen jag hörde den.)
Men en sak som jag minns är att Ann Patchett först hade skrivit ett tal som hon var mycket nöjd med. Hon gav det till en annan före detta lärare för förhandsläsning, och förväntade sig lika högt beröm som när hon studerade. Men han sa: Det där med din pappa är bra, utveckla det.
”Det där med pappan” var en bipassus.
Hon skrev om hela talet som förstås var så där präktigt och tråkigt och förutsägbart, och var sen oerhört tacksam mot sin lärare när hon hörde alla de andra talarnas präktiga & tråkiga & förutsägbara tal.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

mantel-hilary-wolf-hallDet var ingen lysande idé att lyssna på den här boken. Jag har så svårt att komma ihåg vad folk heter när jag inte ser namnet i skrift, och här finns det ju gott om folk som rör sig kring det engelska hovet och intrigerar för att skaffa sig bättre positioner. När jag dessutom lyssnar på engelska så blir det såklart ännu svårare, trots Dan Stevens utmärkta inläsning där han också bemödar sig om att göra olika röster. Och inte hade jag just några förkunskaper om denna dramatiska tid när den engelske kungen går emot själva den katolska kyrkan med påve och kardinaler och hela rasket för en kvinnas skull. Eller för att han följer sin penis, om jag får vara så vulgär.
Men det är varken Henrik den åttonde eller Anne Boleyn som är huvudperson här, det är Thomas Cromwell. Smedens son, som fick så mycket stryk att han rymde hemifrån, och med åren gjorde en enastående karriärklättring ända in i maktens innersta kärna. Somliga ansåg att han var maktens kärna.
Och jag förstår i alla fall så pass att det här är vansinnigt bra av Hilary Mantel. Vissa partier går rakt in i hjärtat. Thomas Cromwells sorg när hustrun dör. Hans kärlek till barnen. Hade jag läst den på något annat vis hade det troligen blivit en best of-etikett, men nu har jag för stora luckor.
A bit of a pity.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

vilarsjodinVilan ska inte komma sen, när du är klar. Du blir aldrig klar. Vilan ska planeras in och vilas regelbundet oavsett hur din vardag ser ut.
Tomas Sjödin sjunger vilans lov i varenda tonart som står till buds, och det passar mig otroligt bra. Som extra bonus är flera episoder från Jerusalem (vi identifierar glatt gator och platser vi besökt) och han gör jämförelser med den judiska sabbaten. Dessutom är han ju norrlännning, även om det är en bit ner… Så jag älskar denna bok och kommer att lyssna på den igen och igen.
Rekommenderas för alla som behöver eller misstänker att de behöver tagga ner.
————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Alan Bennetts Drottningen vänder blad är charmig och så typisk brittisk i sin lätthet och obesvärade beläsenhet. Många namn droppas här, och jag blir förstås förtjust över att det är Nancy Mitfords In Pursuit of Love som väcker drottningens läshunger. Annars är det inget omvälvande, men en fin skildring av hur läsning förändrar en människa. Hur nya frågor ställs, hur fokus flutttas och nya tankar dyker upp. Fint också hur drottningen går från att tycka att alla böcker är ungefär likvärdiga, en del bara tråkigare än andra, till att börja anteckna ooch skriva ner vad hon tycker, samtala med dem.
Samtalen med författarna går dock mycket sämre, en misslyckad soaré är roligt skildrad. Allt som allt trevligt sällskap på morgonpilatesen, och en påminnelse om att jag glömt läsa Nancy Mitfords uppföljning Love in a cold climate. (Glömt och glömt förresten, jag blev ju arg på henne, men det är glömt nu.)
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Oj vad den håller. En klassiker. Jag inser att vissa scener, händelser, har jag burit med mig utan att komma ihåg varifrån. Som när Eva sitter i trädet och betraktar sitt gamla folk. Annat talar till mig på ett nytt sätt: äktenskapsskildringen, att leva länge i samma relation. Kvinnogemenskapen, glädjen i att inleda en vänskap med en annan kvinna. Även lyckan i ett litet barn går rätt in, trots att det var förra gången jag läste den som jag faktiskt hade ett litet barn. (Eller läste jag den innan jag blev mor? Kanske.)
Marianne Fredriksson känns så otroligt klok och levnadsvis. Hon har ett fantastiskt poetiskt språk, och Marie Richardsson förvaltar det väl. Om Marianne Fredriksson hade skrivit hela Bibeln så hade jag läst den från pärm till pärm. Tänk att det alltid är så, jag fascineras av de starka berättelserna, urmyterna, men jag föredrar att få dem genom någon annans gestaltning och ord.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Jag har lyssnat färdigt på Djur. Marie Göransson läste väldigt bra. Och boken var ruskigt bra. Ruskig och obehaglig, om ett bisarrt ménage à trois där ett medelålders akademiskt konstnärspar sätter i system att förföra collegeflickor. Gärna flickor i psykisk obalans, såna som skadar sig själva eller anlägger små bränder eller vandaliserar konstverk.
Det är en lättnad att de onda får vad de förtjänar, och att den magra Gillian verkar ha ett bra liv som vuxen. Eller? Jag väljer att tro det.

Den där papegojan som paret Dorcas och Andrew äger, elakingen som hugger och biter Gillian, den påminner mig om fågeln som biter Laura Palmer i Twin Peaks. Mycket av stämningen påminner också, detaljer med porrtidningar och hela scenariot med att allt ser så stillsamt och fint ut på ytan medan alla möjliga perversioner och skruvade maktrelationer finns under ytan.

Jo! Och så undrar jag över det här med hår. Gillian klipper i en storslagen gest av sig allt sitt vackra hår. Hon ger flätorna till Dorcas i en sorts offer/underkastelsegärning. Det påminner mig om den allra första Oates-en jag läste, Marya, som var så här obehaglig men som jag inte heller kunde sluta läsa, trots att jag kanske egentligen var för ung. Där blir huvudpersonen Marya tvångsklippt i en väldigt otäck scen.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Jag följer Bittrare än döden i morgontidningen, sommardeckaren av Camilla Grebe och Åsa Träff. Det är inte så mycket deckare i bemärkelsen problemlösning, men den har fångat mig så att jag sparade och läste igenom alla avsnitt som kom under semestern. En liten flicka, Tilde, blir vittne till hur hennes mamma sparkas till döds. Huvudpersonen Siri (samma som i debuten) håller i en självhjälpsgrupp för kvinnor som blivit utsatta för våld. Siri har det svårt med sin relation med Marcus, som är polis, hon tycker att närheten är svår.
Det handlar mycket om relationer hit och dit, och som sagt väldigt lite om mordutredningen, men jag gillar den ändå. Jag gillade även deras första.
Och i väntan på Pullman/Nyman har jag lånat en kortare Joyce Carol Oates som ljudbok. Djur heter den och handlar om en av de där magra tunna besatta Oates-flickorna som jag är så rädd för, Gillian. Hon är kär i sin collegelärare Andrew och helt besatt av hans fru, skulptrisen Dorcas, en frodig självsäker kvinna. Den passar egentligen inte alls att göra lite lugn, koncentrerad pilates till. Jag längtar tills den tar slut.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »


Avabäck, Inreliden, Granträskliden, Adakgruvan, Burheden, Ensamheten, Lillsjöliden, Lillåberget, Avaberget, Avamyren, Lillvattnet, Granbergsliden…
Det är härligt att höra Torgny Lindgren läsa om Lars Högström och Eva Markström, Robert Maser, Matilda Holmström, Linda som jobbar på äldreboendet och notisförfattaren, som skriver världens längsta notis från Västerbottens inland. Tuberkolos. Pölsa. Pölsa!
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Torgny Lindgren läser sin egen Pölsan: om en man som skriver påhittade notiser från Västerbottens inland tills han avslöjas av chefredaktören på tidningen.
Det här är min första ljudbok någonsin, och det är svårt att hitta nåt riktigt bra sätt/ställe att lyssna på. Men jag gillar boken.
——————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »