Det är förstås tråkigt att folk ska bedöva dö för att man ska upptäcka dem. Men desto gladare blir jag av att stifta bekantskap med en ironiker, humorist och människokännare som Joanna Russ. Och visst är omslaget fint? Ser ut som Angelica Houston i en konstig rymdfilm av David Lynch, ungefär, och har absolut ingen som helst koppling till innehållet. (Det är det jag gillar med gamla science fiction-omslag.)
Alla är inte så senfärdiga som jag, Petter har skrivit massor om Joanna Russ och han har även berättat att det finns en koppling Joanna Russ >> Samuel R Delaney >> Octavia E Butler.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Joanna Russ, science fiction, bokomslag
snowflakes in rain 
Hon är ofta mycket rolig att läsa.
Jag gillar i början av ”En gång skall vi alla…” hur hon tar den nötta bilden med det vikta papperet – som funnits i många dåliga sf-filmer – och får den att bli som ny.
Russ brevväxlade också med James Tiptree jr. – apropå kopplingar med andra författare.
Ja, det är fint. 🙂
Jag gillar de där små underfundigheterna som jag kommer på efter att jag redan läst förbi, ”Vänta nu”, och så går jag tillbaka och fnissar för mig själv.
Och brevvän med James Tiptree, underbar information. Undrar om de kanske var ett gäng som lärde känna varandra, åkte på samma kongresser, gavs ut i fanzines och antologier? Fast Tiptree var ju hemlig så hon var väl inte med i publika sammanhang. Kanske det började med ett brev från den ena (Russ, säkert) till den andra där hon skrev något om hur intressant det var att T behandlat ämnet si-och så, och kanske skulle det intressera att läsa R:s novell i samma ämne?
Vet du om brevväxlingen finns utgiven?
Det ska finnas utdrag ur ett brev i ”The Country You Have Never Seen: Essays & Reviews” av Joanna Russ.
Tiptree jr. åkte inte på så mycket kongresser. Men det diskuterades en del i brevform. Även om Ursula K. LeGuin en gång lär ha vägrat låta Tiptree jr. delta i en brevdiskussion om feminism då hon då trodde Tiptree var man.
I en rätt sen text av Joanna Russ – ”‘Tiptree’ and history” skriver Russ om deras vänskap. Där står det att de aldrig möttes på riktigt. Och att Tiptree ”once wrote that lab rats squeak if they are squeezed and that when life squeezed her, writing was her way of ‘squeaking.’ How superbly she ‘squeaked’ and how lucky we are that she did!”
Haha, det är ju jättebra! Undrar vad Tiptree tänkte då?
The Country you have never… är visst slut. Och dyr. Men jag lägger in den på bevakning ändå, och så får man väl skumma av lite då och då.
Har beställt ett par Russ till plus en Delany på Bokbörsen nu.
Jag kände inte till Joanna Russ innan, men av er konversation verkar hon riktigt intressant! Tack för recensionen och kommentarerna!
Här finns lite mer info om ett par fackböcker. http://www.queertheory.com/histories/r/russ_joanna.htm
Men herregud. En koppling till Delany dessutom.
Jag köpte den nyligen. Väldigt sugen.
Du har läst Delany alltså? Jag vill läsa honom nu snart också.
Så mycket som lockar!
[…] allting glider. Ett intelligent raseri, feministisk filosofi, och den humor jag upptäckte förra, första, gången jag läste Joanna Russ, även om det tar längre tid innan jag känner igen den. Kanske […]
[…] gamlas ögon hungrar efter blått. Joanna Russ: En gång skall vi alla… (Vad han hade med saken att göra visste hon egentligen inte, men) det går inte att bortse från […]
[…] saknade denna sena roman, som jag lånade på bibblan när den var ny. Och Joanna Russ är en sen upptäckt, efter att hon dog, tyvärr. Science fiction. Jag har skrivit om Doris Lessings Gräset […]