Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kate Atkinson’


Tipsade om Kate Atkinsons underbara Liv efter liv i Minuter till helg i 24Corren.

Read Full Post »


Fortfarande årets bästa bok

Read Full Post »

Kate AtkinsonRedan nu? Jo. Det här är en helt fantastisk bok både till innehåll och stil och jag kommer att bära med mig huvudpersonen Ursula länge. Men vilken Ursula? Det finns så många. Den bäbis som aldrig får leva, som dör med navelsträngen om halsen en snöig februaridag 1910? Den som hinner räddas till livet när läkaren hinner fram i tid? Den lilla flicka som går med sin storasyster Pamela ut i havet just innan vågen kommer…? Tonåringen som genomgår en abort? Tonåringen som blir kär i en tysk kille? Den vuxna kvinnan med en gift älskare, eller hon som gifter sig, eller…?
Det finns så många Ursula och ändå är det en och densamma. Lilla björn, som pappa Hugh kallar sitt älsklingsbarn. Mamma Sylvie älskar Teddy mest, det gör de flesta. Ingen tycker om Maurice, och Jimmy, han är Jimmy.

Life after life är Kate Atkinsons tolkning av vad som händer när en människa får leva om sitt liv. Undvika det där misstaget. Handla annorlunda. Eller bara ha tur, de där första åren är det ju inte mycket Ursula kan göra själv.
Men när hon växer upp börjar hon ha vissa känslomässiga hågkomster, kan känna faror och annalkande katastrofer. Hon betraktas som ett lite konstigt barn. Ett av mina favoritpartier är när hembiträdet Bridget firar vapenstilleståndet 1918 och kommer hem med spanska sjukan. I en version dör Ursula, i en annan Teddy, i en annan Pamela… Ursula, liten flicka då, försöker med allt möjligt, knuffar, luriga lappar, gör om och gör om, för att hindra att Bridget beger sig in till London och tar med sig smittan hem.

Trots försök kan hon inte hindra nästa stora krig. Tvärtom lever hon det på båda sidor, den tyska och den engelska. Det är fasansfulla scener, framför allt från Blitzen i London där Ursula går frivillig vakt på nätterna. Hennes arbetslag, lett av den effektiva miss Woolf, beger sig till bombnedslagsplatserna och gräver fram levande och döda. Lyfter en man som går i två bitar. Kliver på människor under rasmassorna. Misslyckas med att dra upp en kvinna som drunknar med sin familj i avföring från ett sprucket avloppssystem. Ursula är dödligt trött nästan hela tiden. Hon får lite ledigt för att hinna träffa Teddy innan hans ska ut på nästa flygomgång. Hon återser sin ungdomsförälskelse Fred, jag vet inte varför just den händelsen sätter sig så i mitt minne, men det är så bra beskrivet just det där när människor skiter totalt i hur det egenligen ska gå till och bara fångar tillfället i flykten. Trots att Ursula själv klagar på att allt detta tjat om carpe diem mest verkar vara en dålig ursäkt för att uppföra sig illa.

Jag har att 50-tal sidor kvar, jag drar ut på den här. Ursula dör ju då och då, om än allt mer sällan, och då kan jag ta läspaus. Den här gången hann hon bli närmare 60.

Och du som eventuellt läser den här, och blir ledsen när lilla grannflickan Nancy dör, du ska veta att nästa gång räddar Ursula henne. Ännu en av alla scener som bor i mitt hjärta nu.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

sonen
Jag läser en riktigt maffig härlig släktkrönika från Texas och älskar varenda minut. Det är Eli, hans son Peter, och Peters sondotter Jeannie Anne som turas om att föra ordet. Eli blir intervjuad och berättar om när han som åttaåring blev bortrövad av comancherna, såg sin mor och syster bli våldtagna och mördade, sedan brodern mördad, och hur han sen växer upp hos stammen. Först blir han hunsad och misshandlad av kvinnorna och får utföra deras sysslor. Men sen kommer vändningen där han vägrar och får börja vara med pojkarna och sen männen. Han lär sig skjuta med pilbåge, spåra, jaga och börjar trivas allt bättre med tillvaron.
Till en början tycker jag mest om Elis partier. Det är något oerhört fascinerande det där med beskrivningarna om ett helt annat levnadssätt. Två hela sidor handlar om allt — och då menar jag allt! — som en skjuten buffel används till. De unga kvinnorna går in till ungkarlarna på nätterna som de har lust. Ibland får männen inte ens veta vem det var i mörkret. Men när kvinnorna har gift sig är det slut med sånt, då är det bara maken som gäller. (Jag skulle så gärna vilja veta vad som händer om den unga kvinnan blir gravid? Hur räknas föräldraskap? Men det går Meyer inte in på.)

Jag tycker också om Jeannie Annes partier. Hon är gammal (år 2012) och har skadat sig på något vis, och ligger ensam på golvet i det gigantiska huset och glider in och ut ur medvetande och alla sina minnen. Hur hon som flicka lärde sig pojksaker i smyg. Hur hon inte räknades, det fanns ju tre söner. Hur hon skickades iväg till en skola däruppe i öst, där hon vantrivdes så fruktansvärt att hon pantade farmors dyrbara smycken för att ta sig hem. Hur det när två bröder dött i det stora kriget i Europa och den äldste för länge sen gjort klart att han inte tänkte ta över ägorna ändå blev hon som gjorde det. Till glädje för gammelfarbror, som ansåg att J A:s far var fullständigt oduglig och slösaktig. Hur Jeannie borrar efter olja och blir kär.
Det där borrandet efter olja är också spännande. Och så passar Philipp Meyer på att låta J A ge en känga till journalisten som kommer och är dryg och sen skriver en bok som blir film med James Dean. (Jätten.)

Svårast har jag först med att ta till mig Peters partier. De är så hemska och sorgliga. Han skriver dagbok från åren kring 1915, och minns hur han blev ofrivillig deltagare i ett blodigt massmord på deras grannar, den mexikanska familjen Garcia. Den utlösande faktorn var en häststöld, troligtvis utförd av Garcias två oduglingar till svärsöner. Hips vips samlas ett uppbåd av vita män för att ta itu med mexikanerna, och Peter förmår inte att få stopp på det. En enda överlever, Maria.
Skulden över vad som hände förföljer Peter resten av livet, och orsakar stora sprickor mellan honom och hans närmaste. Inklusive Eli.
Och gradvis vänjer jag mig vid Peters partier också. De är viktiga för helheten. Inte för att det inte finns sorg och smärta och förluster i J A och Elis liv också, för det finns det. Men för den historiska kontexten. Så var det. Ett blodigt dödande. Kamp om landet. Nybyggare mot indiander. Nybyggare mot rikingar som kom och tog marken med hjälp av advokater. Vita mot mexikaner. Mexikaner mot indianer. Oljeborrare mot hästromantiker. En ofta våldsam men samtidigt för mig, 100 år senare, väldigt spännande tid. Jag lär mig massor.

Jag upptäckte denna bok eller snarare författaren via ett podradioprogram med titeln That Texas tone in literature. Och när jag klickade fram länken och såg bilden från Texas Book Festival så tänkte jag förstås på Laura. Visst är det det Laura som grundat den festivalen? Jajamen.
För att avrunda bonusinformationen så kan jag berätta att Sonen är blurbad av Kate Atkinson som anser den vara ett mästerverk.

Read Full Post »

Denne paranoide man kunde konsten att hitta på romantitlar som lockar. Jag vill ha:
The Man Whose Teeth Were All Exactly Alike
What if Our World is Their Heaven: The Final Conversations
och Flow My Tears, the Policeman Said.

Men jag nöjer mig med den sistnämnda, i denna beställning från SF-bokhandeln:
Briggs, Patricia Fair Game (Alpha & Omega-serien, lite väl mycket romans men ändå charmigt)
Dick, Philip K Flow My Tears, the Policeman Said (Fick lust att läsa lite av honom när jag läste om re-maken på Arnolds gamla rulle Total recall.)
Harris, Charlaine Shakespeare’s Christmas (Lily Bard-serien.)
LeGuin, Ursula K Changing Planes (Novellsamling. Jag har försummat Ursula ett tag nu, sen jag lärde känna Octavia.)

ps, Started early, took my dog av Kate Atkinson som jag skrev om nyligen är också en bra titel.

UPPDATERING: Kulturdelen har sett nyversionen av Total recall och tycker så här. Så nu vill jag också se den.
—————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Kate Atkinson. För mycket länge sen läste jag — och älskade — I museets dolda vrår och Mänsklig krocket. Sen tappade jag bort henne.
År 2008 upptäckte jag henne i en butik, hon skrev visst deckare nu? Köpte One good turn, läste men blev besviken. Det var nånting med en sån där skilsmässohämnd som kändes så lättgenomskådad och daterad. Men kanske var jag orättvis, för nu läser jag Started early, took my dog, med samme Jackson Brodie som huvudperson och nu gillar jag det jättemycket.
Jag insåg dessutom att en grej vi såg på tv för några månader sen handlar om Brodie och är skriven av Atkinson, där är det Jason Isaacs (Lucius Malfoy) som spelar Jackson Brodie. Sevärt! Som tur är så är det inte samma story jag redan sett som jag gick och köpte boken till, men temana känns igen: utsatta barn, försvinnanden, kidnappningar, gamla hemlighter, ett ständigt sökande efter svar.

Jackson Brodies egen syster blev mördad när han var barn. Hans bror tog livet av sig. Mamman dog i cancer. Den enda människa han träffat som har en mer tragisk uppväxthistoria är Julia, modern till hans lille son och ständigt närvarande som en kritisk röst i Jacksons huvud. Där finns även ett par ex-fruar (varav en var bedragare) och en tonårsdotter.
I Started early… dröjer det ett tag innan Jackson dyker upp. Istället handlar det om en pensionerad snut, Tracy Waterhouse, som blir vittne till hur en gammal missbrukarmorsa sliter och drar i sin lilla flicka tvärs genom en hel galleria. En skådespelerska med begynnande Alzheimer och några andra spridda karaktärer finns i samma shoppingcentrum.
Det här är mycket mer än den vanliga deckaren; stilsäker, mänskligt insiktsfull, filosofisk och dessutom ganska ofta rolig i sina iakttagelser. Rekommenderas!
När jag läser kritikernas hyllningar till Atkinson förstår jag att hon räknas som en stor uttolkare av den brittiska samtiden. På svenska hittar jag inte så många som skrivit om henne på sistone, men Boktoka har läst I museets dolda vrår.
———————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »