Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Marilynne Robinson’

lilaDenna underbara bok, denna fantastiska författare. Denna tröst i förtvivlan.
Lila får sitt namn av Doll, som räddar henne ur misär hos ursprungsfamiljen som vanvårdar henne grovt. Så följer ett liv på vägarna, oftast tillsammans med andra vandrare, i jakt på arbete. De stannar här och där innan de drar vidare. Tillvaron hårdnar när torkan och depressionen drabbar trakten.
Doll är lätt igenkännlig genom ett märke i ansiktet, och ständigt rädd för att bli haffad för kidnappning eller detta att hon knivskurit en man. Men vid ett tillfälle stannar de lite längre, jag tror det är i Iowa, så att Lila ska få gå i skolan och hinna lära sig läsa. Flickan vet då inte ens vad landet hon lever i heter. Sitt efternamn, Dahl, får hon som följd av ett missförstånd — och jag tänker då på Lily Dahl, och blir lite glad.

Som vuxen, ensam och härjad, kommer Lila till Gilead. Hennes enda ägodel är Dolls kniv. Hon bosätter sig i ett övergivet skjul och tar påhugg. Av oförklarliga anledningar dras hon till kyrkan, och den gamla prästen där. Båda två är rädda för att de känner så starkt för varandra. Lila ställer frågor om bibeln och kristendomen, prästen försöker svara.

Jag älskade Gilead som jag läste i våras, och jag älskar den här. Språket är kantigare, det är ju Lilas tankar, men ändå så innerligt och vackert. Hela boken genomsyras av kärlek och skam och nåd. På köpet läser jag, som Lila, Hesekiel.

Best of-etikett, den tredje denna månad.

Read Full Post »

kristet
Efterlängtade Dag Hammarskjölds Vägmärken, som är en sån där måstebok tror jag. Och så De sista kristna, som är skriven av danske journalisten Klaus Wivel som besökt Västbanken, Gaza, Libanon, Irak, Egypten och mött människor som fördrivs. Jag läste en intervju om honom och kände: äntligen. Och så fina Marilynne Robinson som jag nyss stiftat bekantskap med, i Gilead som jag tyckte så oerhört mycket om.
Jag ser nu att solljuset som faller in över fotot gör att böckerna ser extra kristna ut, typ Vakttornet eller så. Det var inte riktigt meningen. 🙂

Read Full Post »

gileadInnerlig, djupt andlig bok. Utformad som en döende fars brev till sin lille son. Fadern är pastor och har långa tider levt ensam efter att första frun dog i barnsäng. Marilynne Robinson skriver så vackert om hans känslor när han döper barnen, alla dessa mjuka pannor. Välsignelsen.
Den gamle pastorn minns en resa till Kansas. Depression, torka, hårda livsvillkor. Tillsammans med sin egen far letade han efter sin farfar. De höll på att svälta ihjäl, och nu när den döende har en egen liten son i sitt andra äktenskap förstår han ännu mer hur fadern ångrade och oroade sig.

Gilead är full av ord som ”förunderlig”. Hustruns allvarliga ögonbryn. Ju mer jag läser ju mer förstår jag att den handlar om nåd, förlåtelse och försoning.
Marilynne Robinson vann Pulitzerpriset för Gilead 2005. Det kan hända att hon puttar ner Atkinson från årets bästa-tronen.

Read Full Post »