Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Donna Tartt’

steglitsanJag har skrivit det mesta här, men vill ändå berätta att bara jag slapp de där bröllopsbestyren så lyfte den ju igen. Boris! Och jag kände samma saknad som Theo när han fick veta…
På sidan 670 får Theodores mamma för första gången ett namn: Audrey. Så klart att hon hette Audrey, det borde jag ha förstått redan av regnrocken med skärp och paraplyet och regnet och… De närmast följande sidorna dyker annonser för Tiffany upp (även i nederländsk press), och sen heter kvinnan på amerikanska ambassaden Holly. De här sakerna antar jag är sånt man pratar om i läsecirklar och om några år på universitetskurser, men nu nöjer jag mig med att bara le och nicka.

De avslutande mono/dia-logerna tycker jag mycket om.
Boris om ont och gott och furst Mysjkin. Han som gör goda saker hela tiden och alltid rätt, men resultatet blir fel och ont och hemskt. Här finns det något att utforska, tänker jag, och sätter upp Idioten på min mentala läslista.
Hobies om skönheten. De vackra detaljerna, föremålen, som portar in till den större skönheten. Valv efter valv.
Och sist Theos egen, självrannsakande — Damaskus — om lidandet, sorg, och livets katastrofer.
Jag kommer att vilja komma tillbaka till monologerna.

Read Full Post »

steglitsan

Jag har följt Theo i New York, Las Vegas, och nu New York igen.
NY: På regniga gator, i svala museisalar som förvandlas till sönderbombade infernon med döende människor och dammig luft, i den hemtrevliga lägenhet i art deco-huset där Theo vuxit upp med sin älskade mamma, i den stora paradvåningen vid 5th Avenue dit han får flytta till familjen B och Andy.
Las Vegas: i tristessen i påvert möblerade hus på gator där inga grannar finns, i utkanten av öknen och långt bortanför The Strip.
NY:  I den dunkla källare där Hobie sågar, putsar, limmar och sandpapprar, i det tysta instängda rum där Pippa ligger skadad.

Jag har sörjt med Theo; hans mammas död (regnrocken!), utsattheten, avstängdheten, rädslan. Jag har knarkat med Theo, druckit vodka med honom och Boris, smugglat en hundtuss på bussen och blivit hostig och febersjuk. Jag har lärt mig hur man känner igen gamla fina möbler (nåja) och att älska den lilla målningen Steglitsan. Och jag är rädd hela tiden för vad som kan hända, i vilken ny form Katastrofen nalkas.

Donna Tartt är en underbar författare. Miljöskildringarna, så detaljrika och utsökta, plötsligt älskar jag sånt som jag brukade skumma över förut.
Känslorna. Alla staplare av adjektiv därute har mycket att lära. Läs Tartt!

Jag vet att det finns de som tycker att Steglitsan är alldeles för lång. Och att det sägs vara många som inte orkat läsa ut den. Hittills har jag njutit av vartenda ord men är nu framme vid cirka 500:e sidan, och kanske mattas mitt intresse lite inför giftermålet? Vi får se.

Under läsningen har jag ofta druckit kaffet ur koppen från Metropolitan Museum of Art. A tribute.

 

Read Full Post »

När de som ger ut boken förstår att man kommer att sakna den direkt, och tipsar om andra. Detta är från Erin Kellys The Poison Tree, som jag tycker väldigt mycket om. Och nu läser jag Carol Goodmans The Lake of Dead Languages, och tycker väldigt mycket om den med.
Kan också rekommendera: Hollinghurst (även filmatiserad), Tartt, French och Vine (som är Ruth Rendell under pseudonym.) Och att se Brideshead revisited, förstås.

Read Full Post »

schoolsoutDet är en sån där smygande, skrämmande stämning med underströmmar i Christophe Dufossés School’s Out, så man vet att det kommer att sluta illa. Det börjar illa också; med en lärare som tar livet av sig genom att hoppa ut från klassrumsfönstret. Läraren Pierre Hoffman som tar över klass 9F slås av hur sammansvetsade de är, hur gruppen hela tiden agerar som en grupp, inte individer. (Grupper är det läskigaste jag vet.)

Pierre Hoffman är en ensam människa som helst inte umgås med någon annan än sin syster. Hon är nu i kris, dricker för mycket och är deprimerad. Pierre börjar få anonyma telefonsamtal. En flicka i klassen försöker varna honom att inte acceptera tjänsten som deras lärare. Hon får ansiktet sönderskuret men vägrar berätta av vilka.

Det som är overkligt i den här boken är hur alla bara fortsätter som vanligt, med sina lärarintriger och små maktkamper, planera för skolresor etc. Jag vet inte hur det fungerar i Frankrike men kan gissa att de är lika pigga på krisgrupper som vi. Barnen är 13 år. På något sätt har de, via sina föräldrar, tummen i ögat på rektorn. Därför kan de i princip göra som de vill, och sätta regler ur spel. Och så är de ju franska, förstås, det vill säga intellektuella. När de överhuvudtaget talar, i regel är de bara tysta. Skämmande tysta.

Det här är Dufossés debut, som blivit mycket lovordad. Som alla otäcka skolberättelser jämförs den med Donna Tartts Den hemliga historien, men dit tycker jag inte att den når.

Read Full Post »