Jag har följt Theo i New York, Las Vegas, och nu New York igen.
NY: På regniga gator, i svala museisalar som förvandlas till sönderbombade infernon med döende människor och dammig luft, i den hemtrevliga lägenhet i art deco-huset där Theo vuxit upp med sin älskade mamma, i den stora paradvåningen vid 5th Avenue dit han får flytta till familjen B och Andy.
Las Vegas: i tristessen i påvert möblerade hus på gator där inga grannar finns, i utkanten av öknen och långt bortanför The Strip.
NY: I den dunkla källare där Hobie sågar, putsar, limmar och sandpapprar, i det tysta instängda rum där Pippa ligger skadad.
Jag har sörjt med Theo; hans mammas död (regnrocken!), utsattheten, avstängdheten, rädslan. Jag har knarkat med Theo, druckit vodka med honom och Boris, smugglat en hundtuss på bussen och blivit hostig och febersjuk. Jag har lärt mig hur man känner igen gamla fina möbler (nåja) och att älska den lilla målningen Steglitsan. Och jag är rädd hela tiden för vad som kan hända, i vilken ny form Katastrofen nalkas.
Donna Tartt är en underbar författare. Miljöskildringarna, så detaljrika och utsökta, plötsligt älskar jag sånt som jag brukade skumma över förut.
Känslorna. Alla staplare av adjektiv därute har mycket att lära. Läs Tartt!
Jag vet att det finns de som tycker att Steglitsan är alldeles för lång. Och att det sägs vara många som inte orkat läsa ut den. Hittills har jag njutit av vartenda ord men är nu framme vid cirka 500:e sidan, och kanske mattas mitt intresse lite inför giftermålet? Vi får se.
Under läsningen har jag ofta druckit kaffet ur koppen från Metropolitan Museum of Art. A tribute.
Köpte Steglitsan på bokrean i år och är verkligen sugen på att läsa den!
Du har många fina timmar framför dig. 🙂
Läste förra sommaren då min bokcirkel valt boken. Oj, vilka heta diskussioner vi hade efteråt. Verkligen delade meningar om den var för lång eller ej, vissa älskade boken, andra var inte lika övertygade. Personligen tycker jag att det är lite trist att så många lägger undan boken, att vi varken har tid, ork eller tillräckligt bra ögon att ta oss igenom en sådan tegelsten (jo flera är begränsade av syn och trötta ögon).
Det där är intressant! Det är ju inte bara ointresse som får oss att lägga bort. Jag har en bok hemma som jag flera gånger blivit sugen på att läsa, slagit upp förstasidan, och så besviket konstaterat: Det är för smått. Det är helt omöjligt att läsa.
Jag har hört flera säga att det fungerar bättre med läsplatta. Har aldrig testat själv, men hör beskrivningar om hur personer hittat den stilen/storleken som passar just dem. Har inte tänkt att läsplattan kan få flera att läsa men kanske att det är tid att tänka om.
Där sa du nåt. Det har jag inte heller tänkt på. Men värt!
[…] har skrivit det mesta här, men vill ändå berätta att bara jag slapp de där bröllopsbestyren så lyfte den ju igen. […]