Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lionel Shriver’

storebrorMakalöst bra av Lionel Shriver. Fantastiskt språk, sånt som är lätt att glömma bort mellan varven eftersom Shriver alltid tar sig an så brännande ämnen. Hon sticker in ett finger rakt i såret, gräver och bökar och drar fram precis det som man inte står ut med. Dessutom levererar hon inga svar, inga tillrättalagda slut, och det tycker jag är så bra.
Här är ämnet fetma. Och syskonskap, äktenskap, och att leva i kölvattnet av ett B-kändisskap, kanske sträva efter framgång. Men framför allt fetma. Och det blir lite väl close to home för mig, jag får pausa boken då och då för att det där grävande fingret borrar sig rakt in i mig och mitt eget sår. Och min brors sår. Och flera andra närstående människor som kämpat eller kämpar eller har gett upp när det handlar om kilona som klistrar sig fast på kroppen och vågen börjar visa ett åttondels ton eller mer.

Handlingen: Pandora får en chock när hon hämtar sin bror Edison på flygplatsen. På fyra år har han ökat 100 kilo, och väger nu 175. I två månader ska han bo hos Pandora, hennes make Fletcher, och de två barnen, Pandoras styvbarn. Edison är ingen lätt person från början, han skrävlar och skryter om sitt eget och alla kända jazzmusiker han spelat med, han retar gallfeber på Fletcher och sitter sönder hans stol, han tar stor plats på alla möjliga sätt. Pandora försöker tona ner sig och det faktum att hon plötsligt blivit den lyckade, framgångsrika, när en uppdragbar docka hon skapade visat sig bli en försäljningssuccé. Sista kvällen innan Edison äntligen ska resa hem visar det sig att han inte har nån turné på gång, han har ingenting annat än de 175 kilona och de håller på att döda honom.

Det Lionel Shriver har fattat är att ätande handlar om så mycket mer än att mat är gott. Ätandet handlar om känslor. Pandora äter sig till ett mjukt hull i protest mot sin makes späkelse. Hans späkande handlar i sin tur om att vinna på något plan, när han försörjs av frun. Edisons ätande handlar om tröst, självbestraffning, missbruk … så många saker som gör att om man tar bort ätandet så måste känslorna få utlopp på något annat sätt.
(Det är därför som en del av dem som gör gastric by pass och går ner i vikt senare blir alkoholister. Exempelvis. Ett missbruk byts ut mot ett annat.)

Nu efter läsningen när jag googlar runt förstår jag att Shrivers egen bror Greg dog av sin fetma. Hon har skrivit om det här. Jag förstår varför hon förstår, och känner igen att hon använt omständigheter och scener som hon själv upplevt i boken. Det vill inte jag göra, så jag stannar här och konstaterar att det här är en bok som jag kommer att läsa om fler gånger, och rekommendera till andra. Best of-etikett, självklart.

Jag måste också nämna det här med att en fet människa reduceras till att vara bara fet. Den fete. Den tjocka. Det enda andra människor ser är allt fett, här kommer en fetknopp som helst inte ska sätta sig bredvid mig. Ska han äta också?? Räcker det inte? All denna moralism, med en tunn hinna omsorg över. Det finns mycket att tänka på, fundera över, känna in. Tyvärr blir det för personligt att skriva om. Ibland saknar jag den tiden då man var anonym på internet.
—————————————–

Read Full Post »

Jag gillade Lionel Shrivers Dubbelfel, trots mitt gnäll på omslaget. Det var rätt skönt att läsa om den arga Willy, Wilhemena, vars hela liv går ut på att ta sig upp på rankinglistan för tennisspelare. Hon träffar Eric, som visar sig vara en naturtalang. De gifter sig, och lever sen olyckliga i alla sina dagar…
Willy är missunnsam, avundsjuk, aggressiv, och en riktigt dålig förlorare. Som Bokstävlarna nämnde är hon en ovanlig kvinnofigur i litteraturen. Det är väl det som är Lionel Shrivers signum, att undersöka de förbjudna och svåra känslorna. Samtidigt är Eric en sån där perfekt typ som alltid haft det lätt, och såna *är* ju lätta att reta sig på, det kan liksom inte hjälpas. Vinner i allt gör han också.
Därför föreslog Willy en ljuvlig junikväll att de skulla stanna hemma och spela Alfapet, ett spel där hon alltid gjort slarvsylta av sin syster. Ända från första början fick Eric alla bokstavsbrickor med höga poäng, medan Willy blev strandsatt med enbart en massa vokaler i sitt ställ.
”Den här har jag suttit och gömt på i en halvtimme”, bekände Eric när bara tre brickor skramlade i påsen. ”Jag var rädd att jag skulle bli sittande med den.” Han placerade dit spelets enda Z. ”Zwieback.”
/…/ ”Det blir 174.”
”Lägg av, vad –?”
”Gånger sex så klart. Och så använde jag alla sju bokstäverna, vilket ger en bonus på 50…” Att alls ta någon tid på sig för sammanräkningen när man har en examen i matte var ren och skär sadism. ”224.”
/…/
Hon sopade ner spelplanen från soffbordet.

Det är inte bara äktenskapsskildringen som är intressant, utan även relationen mellan Willy och hennes tränare, och skildringarna av Willys och Erics olika uppväxter. Willys föräldrar stöttar henne aldrig, tvärtom. De är lite bittra, resignerade människor, som inte levt sina drömmar, så då ska minsann inte deras barn heller göra det. Systern rättar in sig i ledet. Erics föräldrar däremot är fanatiskt stolta, skrytsamma, och samlar på alla Erics troféer. Småbröderna försöker tävla inom andra områden.
Och så tycker jag att det är lite småkul att de pratar om klassiska tennismatcher, som McEnroe–Borg. När jag tittar riktigt noga ser jag att de tunna vita strecken på omslaget ska föreställa en tennisplan. Väldigt diskret, men dock.

Read Full Post »

Visst syns det att den här boken handlar om tennis? Tennis, tennis och mer tennis.
Aldrig någonsin ligger kärleksparet kvar i sängen och myser. Faktum är att huvudpersonen gjorde slut med sin förre älskare för att han föreslog att hon skulle stanna kvar i sängen en morgon istället för att störta iväg till tennisträningen.
—————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

… med tanke på att dottern slösat bort värdefull alfapet-tid på att läsa den.
”Men inte lika bra som Vi måste prata om Kevin”, av samma författare, Lionel Shriver.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »



En fin sed på tidningar är att kulturredaktionen packar upp alla sina stora lådor med recensionsböcker som de inte recenserat, och så får man plocka. Först tre var, sen efter några dagar igen. I år har jag lyckats förträffligt: Lionel Shrivers Dubbelfel (Shriver är hon med Vi måste tala om Kevin). Andrea Maria Schenkels Mordbyn, som jag läst gott om bland annat hos Subjektiva Olivia och hos Caveat Lector. (Konstigt nog var den kvar när jag kom till bokborden två timmar efter alla andra, deckare brukar alltid gå först.)
Uwe Timms Upptäckten av currywursten som Ingrids boktankar skriver så frestande fint om, och så Dubravka Ugresics Baba Jaga la ett ägg, som ingår i Mytserien där nutida författare tolkar om våra starkaste myter. Jag har tyckt att det är en så bra och spännande idé i flera år, men aldrig kommit till skott med att läsa dem. Men nu kan jag hoppa på Bokmanias läsutmaning.
Den som kan räkna ser att jag helt fräckt plockat hem fyra istället för tre böcker redan i första omgången. Mitt försvar går ut på att de sista två är såna där ”konstiga böcker som ingen annan vill ha”.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Toni Morrison och Curtis Sittenfeld finns båda med på Orange Prize for Fiction’s Longlist. Deras böcker tänker jag läsa, oavsett om de vinner priset eller ej.
Kollar man på tidigare vinnare och de som klarat sig till korta listan, så är det idel höjdare. Heather O’Neill, Lionel Shriver, Margaret Atwood, Barbara Kingsolver, Amy Tan…
Två som jag är nyfiken på är Ann Patchett och Rose Tremain. Dessutom upptäcker jag att en bok jag har på läsevänt är listad: Nancy Huston. Nice.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 125 andra följare