Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘läsplatta’

steglitsan

Jag har följt Theo i New York, Las Vegas, och nu New York igen.
NY: På regniga gator, i svala museisalar som förvandlas till sönderbombade infernon med döende människor och dammig luft, i den hemtrevliga lägenhet i art deco-huset där Theo vuxit upp med sin älskade mamma, i den stora paradvåningen vid 5th Avenue dit han får flytta till familjen B och Andy.
Las Vegas: i tristessen i påvert möblerade hus på gator där inga grannar finns, i utkanten av öknen och långt bortanför The Strip.
NY:  I den dunkla källare där Hobie sågar, putsar, limmar och sandpapprar, i det tysta instängda rum där Pippa ligger skadad.

Jag har sörjt med Theo; hans mammas död (regnrocken!), utsattheten, avstängdheten, rädslan. Jag har knarkat med Theo, druckit vodka med honom och Boris, smugglat en hundtuss på bussen och blivit hostig och febersjuk. Jag har lärt mig hur man känner igen gamla fina möbler (nåja) och att älska den lilla målningen Steglitsan. Och jag är rädd hela tiden för vad som kan hända, i vilken ny form Katastrofen nalkas.

Donna Tartt är en underbar författare. Miljöskildringarna, så detaljrika och utsökta, plötsligt älskar jag sånt som jag brukade skumma över förut.
Känslorna. Alla staplare av adjektiv därute har mycket att lära. Läs Tartt!

Jag vet att det finns de som tycker att Steglitsan är alldeles för lång. Och att det sägs vara många som inte orkat läsa ut den. Hittills har jag njutit av vartenda ord men är nu framme vid cirka 500:e sidan, och kanske mattas mitt intresse lite inför giftermålet? Vi får se.

Under läsningen har jag ofta druckit kaffet ur koppen från Metropolitan Museum of Art. A tribute.

 

Read Full Post »

Jag skulle bara kika lite grann på den där Lars Gustafsson som jag laddade ner till min läsplatta för ett bra tag sen, men åh! Det är ju hopplöst att sluta läsa.
Jag vet inte vad det är som drar mig in i berättelsen. Det är Texas, det är hettan, det är den akademiska världen med lite planlösa intriger och kärleksförhållanden (som tyvärr inte känns särskilt trovärdiga vad de unga kvinnorna anbelangar), det är vetenskapliga utvikningar och hågkomster från barndomen och så ett underligt underliggande hot av något slag. Ett mystiskt dödsfall. Svartsjuka, kanske hat.
Egentligen är det nog mest språket som är så … jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag fångas, helt enkelt. Han är skicklig. Och intelligent. Och så skriver han inte så jädrans långt. På dryga 200 sidor hinner Lars Gustafsson ge många inblickar i den mänskliga naturen.
Dekanen är del tre i en lös trilogi som började med Historien med hunden och fortsatte med Windy berättar (varför har jag inte skrivit om den?)
————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Har läst lite spritt sen sist, gemensamt för allt är att det inte var vad jag trodde. Först tog jag med Marie Hermanssons Himmelsdalen på resa, eftersom den hamnat hos mig med en som kom resande på besök, och som i sin tur fått den av en som kommit resande på besök. Lite kul. Och jag har gillat de Hermansson jag läst förut, lite krypande obehag, lite skevt, lite oberäkneligt så där, men den här boken föll jag inte alls för. Trots tvillingar och en mystisk sektliknande dal i Schweiz. Romanen hade mått bra av att kortas med 150 sidor så vi sluppit en massa tomgång. Kanske kunde det rent av blivit en lysande novell?

slayertalesSå passade jag på att läsa ett stort fint album som jag trodde skulle handla om Buffy… men det visade sig vara om en massa olika slayers, och ganska blandade skurar. Lite småkul läsning, men inte vad jag väntat mig.

Även min tredje bok, som jag läste på läsplatta, blev något annat än jag trott. Jag köpte den i en strävan att hitta israeliska böcker, som en sån där halvambitiös plan inför en resa. Men Anna Vedeers Blå strimmor handlade så ytterst lite om Jerusalem… Istället var det hennes egen berättelse om hur hon upptäckte en knöl vid näsan när hon väntade barn nummer två, och det blev en fruktansvärd torktumlare av diagnoser, läkarbehandlingar, framtvingad födsel, cellgifter, you name it. En sån historia som man förstår är helt förjävlig för den som drabbas, och jag förstår också behovet av att skriva om den, men skildringen lyckas inte ta steget upp till att bli litteratur.

Nu blir det oerhört pinsamt. Jag skrev nyss här att jag provade min första Inger Edelfeldt, men fick en konstig deja vu-känsla och kollade bloggen. Jodå, redan i november 2008 läste jag minsann min första Edelfeldt, Finns det liv på Mars?, som jag dessutom tyckte om. Dessutom har jag läst Namnbrunnen. Varför tror jag då igen att jag inte läst henne?
Jag har alltid associerat Edelfeldt med en viss sorts deppighet, existensiellt grubbel och framför allt att det ska handla om unga kvinnor. Inte heller Samtal med djävulen handlar om unga kvinnor, men däremot om existentiellt grubbel när två äldre män, kusiner uppvuxna i samma lilla stränga församling möts igen efter många år. Den ene lämnade församlingen, den andre blev kvar och allt strängare. Bra, kort berättelse. Även den på ebok. Praktiskt det där!
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Jag hörde ett så fantasieggande radioprogram, om författaren Bruno Schultz och språk, poesi, och verklighet. Han ansåg att dagens splittrade värld kunde helas med poesi. I orden fanns en helig kraft som människan hade glömt bort, skriver de på Sveriges radios hemsida.
Så jag beställde hem Kanelbutikerna/Sanatoriet Timglaset till läsplattan och siktade in mig på en riktig högtidsstund. Men nä.

”Den svagsinta flickan Tluja” har sin säng vid sophögen där flugorna sitter på henne men ”plötsligt börjar hela detta trasbylte att röra på sig, som om en kull nyfödda råttor hade börjat rumstera i det.” Några rader senare dreglar ogräset av sitt blänkande gift ”och kretinen slår hes av sitt skrik i vilda konvulsioner sitt köttiga sköte med rasande häftighet mot en syrenstubbe, som knakar tyst under trycket av denna otyglade lusta, eggad av hela denna fattigmanskör till pervers, hednisk fruktbarhet.”
I kaptitel 2 beskrivs faster Agata som ett stycke kött. ”Detta kött liksom svämmade över gränserna för hennes person, hölls bara löst samman i en individuell forms fjättrar, och var trots dessa fjättrar mångfaldigas, redo att upplösas, förgrena sig till en familj. Det var en nästan självfertil fruktbarhet, en kvinnlighet fri från alla hämningar och sjukligt frodig.”

Sexualskräck och kvinnohat, nej tack.
Av den läsningen blir det inget. Bye bye Bruno.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

tropperFyra syskon och en mor i den knasiga familjen Foxman sitter shiva efter den döde fadern/maken Morton. De sitter på små låga stolar medan en ström av människor kommer förbi och beklagar sorgen. Huvudpersonen Judd har bott i en sunkig källare sedan han kom hem en dag och fann sin fru i säng med sin chef. Nu far han, en storasyster och två bröder tillbaka till föräldrahemmet och sin sörjande mamma, den berömda barnexperten i alltför korta kjolar och bröstimplantat. Alla har sina respektive med utom Judd, men han har å andra sidan varit tillsammans med sin äldste brors fru Alice.
Boken håller ett rasande tempo och det är ett virrvarr av jobbiga relationer som inkluderar: otrohet, sjukdomar, hundattacker, barnlöshet, syskonrivalitet, ett ständigt jagande efter sex, gräl, slagsmål och hänsynslösa kommentarer. Det är sådär hyperneurotiskt och amoraliskt, så att jag lätt skulle kunna få nog och tycka att det bara är jobbigt, men då och då kommer partier som när Judd håller i sin lilla systerdotter och andas in hennes söta babydoft, eller det här:

”Jag skulle nu vilja välkomna Hillary och hennes barn upp till biman för att läsa Kaddish för deras älskade make och far, Morton Foxman.”
Mamma ställer sig upp först och svassar nerför gången i sina stilettklackar som om det var en catwalk hon gick på, och hon vinner uppskattande blickar från de äldre männen, inklusive Peter Applebaum som skamlöst glor på hennes rumpa ända tills hon kommit fram till biman.
”Hon kunde inte ha letat reda på en längre kjol till gudstjänsten?” muttrar Wendy.
Jag och mina syskon följer henne upp till biman, ett bord som har ställts upp längst fram i lokalen. Där räcker kantorn oss varsitt laminerat papper med Kaddishens arameiska ord, skrivna på hebreiska och sedan transkriberade till latinska bokstäver. (…)
”Yit’gadal v’yit’kadash sh’mei raba”, säger vi.
”Amen”, säger församlingen och ställer sig upp.
”B’alma di v’ra khir’utei v’yam’likh mal’khutei…”
Vi läser de uråldriga orden utan någon som helst aning om vad de betyder, och församlingen svarar med fler ord som de inte heller förstår. Vi har samlats denna lördagsförmiddag för att prata rappakalja med varandra och man skulle kunna tro att det i dessa gudlösa tider borde vara en upplevelse tömd på betydelse, men det är det inte. Vi fem kurar ihop oss, axel mot axel över biman läser vi upp orden långsamt och församlingen, dessa gamla vänner och bekanta och främlingar, svarar allihop, och av anledningar jag inte ens skulle kunna börja formulera så känns det som om någonting verkligen händer. Det har ingenting med Gud eller själar att göra, utan bara en stark känsla av välvilja och stöd som strålar ut ur bänkraderna runt oss, och jag kan inte låta bli att bli berörd av det. När vi når den sista raden och det sista ”amen” klingat ut är jag ledsen att det är över. (…) Jag kännert mig inte närmare pappa än jag gjorde tidigare, men för en stund blev jag tröstad, och det var mer än jag hade väntat mig.

Hur han nu så tvärsäkert kan påstå att det inte har med Gud att göra? 😉

Det här är en bok som med rätt skådisar skulle bli en bra film, i stil med The Royal Tenembaums . Boken går på rean.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag kunde förstås inte hålla mig utan laddade ner en bok till min fina julklapp, läsplattan Letto. Det blev Lars Gustafssons Historien med hunden. Varför kan jag inte riktigt förklara, mer än att jag läste en diktsamling av Gustafsson som jag råkade på i somras och tyckte om.
Men först läsplattan. Den är väldigt lätt och behaglig att hålla i handen, eller oftast händerna eftersom jag trycker fram nästa sida med högertummen. Jag har inte riktigt klurat ut alla finesserna än, till exempel så misstänker jag att jag gör något fel när jag måste både trycka fram sidor och ”dra upp” skärmen för att kunna läsa texten på hela sidan. Jag har texten på 60 procent. Om jag väljer 50 så syns hela boksidan på skärmen, men då blir det så små bokstäver. När jag läste de noveller som fanns inlagda i Letto från början behövde jag inte dra direkt på skärmen, touchscreen, utan bara klicka på sidknappen. Då visades halva eller delar av sidor.
Så: antingen är det jag som inte kommit på rätt sätt, eller så är Gustafssons bok inlagd/inscannad på ett mindre lyckat sätt. Jag ska välja en nyare bok nästa gång.
250px-Lars_gustafssonOm Gustafsson då: Jag tycker om honom. Jag gillar den här lite pratiga, sökande, lärda men ibland så dumma stilen, som han låter sin huvudperson ha. Däremot är jag inte säker på att jag egentligen gillar huvudpersonen. Jag får lite lätt avsmak för Erwin Caldwell, konkursdomare, som slår ihjäl en hund som rotar i soporna, och grubblar över sin gamle etikprofessor som efter flera decennier visade sig ha varit nazist i Holland som ung. Men jag tycker om skildringarna av advokat- och universitetslivet i Austin, Texas, och domarens alla existentiella funderingar. På nätterna sitter han ofta uppe sömnlös och tittar på filmen från sin egen födelse (som hans fru inte ens vet om att den finns) eller betraktar poolrensaren som rör sig till synes planlöst med sina vita arnar och gör allting under ytan rent. Just beskrivningen av poolrensaren är väldigt suggestiv, närmast metafysisk.

Lars Gustafsson bloggar här.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Bästa julklappen!

letto
Fullständigt överraskad och betagen blev jag av att få en läsplatta i julklapp.
Va?!
Tacktacktacktacktack.
(Nu ångrar jag att jag beställt en massa böcker, nu vill jag ju bara läsa på platta.)
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »