Min första Lotta Lundberg och det kommer att bli fler!
Dedikationen är till Cordelia Edvardson, och då förstår jag genast vad det handlar om: Sveket. Det totala sveket. Den katolska mamman som skickar sin halvjudiska dotter till koncentrationslägret. Ett öde som är så fasansfullt på alla nivåer att det är helt hopplöst att försöka föreställa sig. Och Hedwig Lohmann i Timme noll kan heller aldrig begripa det. Kanske vågar hon inte försöka begripa det? Eller är hon så fullblodsnarcissistisk att hennes kall att bli författare överskuggar allt, som hon resonerar när hon försöker rationalisera sina handlingar inför grannarna, sin ungdomsväninna, sig själv? (Obs att hon dessutom flera gånger har chansen att låta dottern fly, men då passar det minsann att prata om de unika banden mor-dotter.)
Först blir jag irriterad för att Lotta Lundberg aldrig låter mig läsa vidare om Hedwig, som jag alltså inte alls tycker om, men vars öde i Berlin vid krigsslutet ändå är intressant.
Sen blir jag irriterad på den där unga tjejen som dyker upp år 1984, hon som sitter hos Psykot för att hon klippt sönder sina dockor och på andra sätt betett sig avvikande i samband med föräldrarnas skilsmässa och mammans flytt till Afrika.
Sen blir jag irriterad för att jag inte får läsa vidare om Ingrid, före detta psykoterapeut som tvingats i förtida pension för att ta hand om sin Parkinsonsjuke make prästen, som så fort de flyttat ut i skärdården blir kär i en grannfru.
Sen börjar jag tycka om den unga oönskade tjejen, som heter Isa. Hon lyssnar på Rösten i radion, och bygger ett eget brädspel där man börjar i Kaos och kanske har chansen att vinna ett Hjärta (rosa) om man har Stake (brun).
Jag hinner tänka att Lotta Lundberg borde ha skrivit tre böcker, eller i alla fall två, innan jag bestämmer mig för att bara läsa på och följa med och OJ, vad bra det blir då!
Egentligen handlar det om samma saker. Var går gränsen mellan mitt eget och en annans? Mor-dotterrelationen. Att bli till i relation med en annan. Övergivenhet. Beroende. De eviga frågorna, men framskrivna så klokt, trovärdigt och hjärtknipande att jag vill klippa ut långa stycken som citat och tejpa upp på väggarna.
Det finns många metanivåer i den här vinnaren av Sveriges radios romanpris. För mig personligen finns det några extra. Fantastiskt bra bok och väl värd att kämpa sig igenom den hoppiga början.
Andra recensioner: UNT, Svenskan, Sydsvenskan.
Lämna en kommentar