Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Karin Boye’


Här berättar jag om Johanna Nilssons Det grönare djupet, som är en sorts fristående fortsättning på Karin Boyes Kallocain. Sändes i fredags i Minuter till helg i 24Corren.
Jag har bloggat om boken här, och sen dess har sambon hunnit läsa om Kallocain och påmint mig om ett par saker jag glömt därifrån.

Read Full Post »

grönaredjupetDen starkaste bilden jag bär med mig från ”Det grönare djupet” är när Linda Kall betraktar en jättekatt som smidigt rör sig på besök i hennes trädgård. Den är mäktig, stolt och stark. Inte det minsta hotfull. Efteråt går Linda till Palatsets källare och besöker Katalogen över allt levande. Där läser hon sig till att jättekatten kallas lejon, ett havslejon.
Linda längtar ständigt efter sin make Leo Kall. Hon får aldrig veta att det är samma namn, men jag som läsare vet ju det.

”Det grönare djupet” är Johanna Nilssons tolkning av en möjlig fortsättning på Karin Boyes klassiska dystopi Kallocain. Den utspelar sig många år senare, Linda är 59 år när hon börjar skriva ner sina erfarenheter. De är dramatiska. Hur hon skiljs från sina döttrar Maryl och Laila, flyr från Kemistaden 4 till den mytomspunna Ökenstaden, och nästan dör på kuppen. Hur hon skapar sig ett liv i Ökenstaden, som trädgårdsmästare, och träffar Edo igen och blir vän med Rose. Vänskapen är mycket fint skildrad, Johanna Nilsson är bra på att skriva så där innerligt och rent och gripande om känslor. Kärlek. Längtan. Saknad.

Framför allt är det förstås en idéroman. I Kemistaden härskade diktatur, kollektivism, tvång. I Ökenstaden är friheten total, inklusive friheten att knarka och begå självmord. Edo vet att en dag slutar Världsstaten och Universalstaten att kriga mot varandra och då vänder sig vinnaren mot Ökenstaden. Han förespråkar en liten nedtonad stat för det viktigaste, men blir utbuad så fort han nämner ordet ”ledare” och ”vakter”. Han vandrar vidare till Klippstaden, där allt ska vara så bra, så bra.
Linda stannar kvar. Odlar sin egen och andras trädgårdar, röker på med Rose, får hem sina döttrar men förlorar den ena till drogerna. Den yngsta, Laila, är gravid och går i sin fars fotspår som kemist. När en av förtryckarna från förr försöker sig på en statskupp spelar Laila en nyckelroll.

Jag älskar Johanna Nilssons språk och att hon vågat ge sig på det här projektet, att hon tillåter sig att bli besatt av Boye och Kallocain. Men jag gillar inte att Linda är så naiv hela tiden, hon tror alltid att bara hon kommer till nästa ställe så ska människorna vara goda och samhället klokt och rättvist ordnat. Å andra sidan kanske detta hopp är det djupast mänskliga?

Read Full Post »


Jag är suverän.

Det betyder att jag är ensam.

Jag är överbefälhavaren

Jag skriver alltid sista ordet i lagtexterna

Min handstil är det ryska landskapets främsta kännetecken.

När du går på tundran

möter du plötsligt min blick i en allé av isberg.

Ur Kristina Lugns pjäs Katarina den stora, som en väninna och jag såg på Teater Brunnsgatan 4. Platserna var inte numrerade och vi stod allra sist i kön när vi skulle in. Men hurra! ingen hade velat sätta sig längst fram så vi hamnade där, cirka en meter från Nyman. Hon ägde scenen totalt och vi blev helt tagna.
Vid ett tillfälle vände hon sig till mannen som satt bredvid mig: ”Du tror att någon älskar dig?”

Lena Nyman darrade mycket, mest i händerna, och jag funderade på om hon var nervös men det kändes så osannolikt? Efteråt kollade min väninna upp det, och upptäckte att hon hade en sjukdom som orsakade darrningarna. Jag är väldigt glad att vi gick på pjäsen. Det blev Lena Nymans sista stora roll.
Här sjunger hon Karin Boye.

————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »


Statyn står utanför Göteborgs stadsbibliotek och är gjord av Peter Linde. Ofta har någon satt en blomma i handen på henne.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Först triggade jag Ingrid att läsa, sen triggade hon mig. Så går det till här i bokbloggosfären.
sachsBokstäverna jag färdas i är en bok av och mycket om Nelly Sachs, en helt vit, lite oansenlig bok där en rad av hennes vänner skrivit eller berättat. Här finns brevväxling mellan Nelly Sachs och Gunnar Ekelöf, och mellan Sachs och Paul Celan. Katarina Frostenson skriver om handen/händerna, i Sachs dikting. Flera tar upp en bit bark av ett träd som Paul Celan skickade till Nelly Sachs när hon mådde dåligt. (Hon tillbringade perioder på Beckomberga*.) Gunnar Ekelöf skickade henne en Madonne-ikon som blev en livlina.
Det är så vackert och sorgligt om vartannat, Nelly Sachs öde. Hon flydde nazi-Tyskland med sin mor, och skrev i deras lilla Stockholmsetta på nätterna när moderns sov, vid skenet av ett stearinljus. ”Hon tyckte om rosa”, sa vännen Lenke Rothman. Svenska författare som Ekelöf, Erik Lindegren, Johannes Edfeldt och andra uppmuntrade henne, så att hon debuterade som poet vid 55 års ålder. Hon fick Nobelpriset 1966, på sin födelsedag (75 år). Dessutom översatte hon flera svenska diktare till tyska, Ekelöf, Boye…
nellyngaioTidigare i sommar köpte och läste jag Än hyllar döden livet. Det är vackra, ganska märkliga men tunga dikter. Döden är närvarande hela tiden. När jag läser om Nelly Sachs, så blir det också lättare att läsa dikterna. Och breven är underbara! En kort dramatisk text ryms också.
En rolig grej jag får veta i Bokstäverna jag färdas i är att Nelly Sachs brevväxlade med Selma Lagerlöf. Tyvärr dog Selma Lagerlöf i mars 1940, och Nelly kom i maj, så de hann aldrig träffas.

* Kan man fortfarande skriva Beckomberga och alla förstår?
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

För första gången på evigheter lyssnade jag till en manifestation, närmare bestämt den på Medborgarplatsen idag mot avlyssning av dig, mig och alla andra i Sverige. Det var intressant, men ännu mer intressant var diskussionerna som uppstod efteråt. Jag har precis som 95% av övriga befolkningen inte orkat sätta mig in i det och inte insett vidden av det. Ska försöka bättra mig på den punkten.
Försökte övertala Mia* att läsa Bodströms deckare för att kunna berätta om han passar på att propagera för mer avlyssning, men se det ville hon inte alls. Hon bollade uppdraget vidare till Joshua_Tree och Emma men det var inget napp där heller. Så om någon vill vara så vänlig att offra sig vore det snällt.
(Jag har läst för många dåliga deckare de sista åren, mer om det nån annan gång.)
Istället kan jag rekommendera två gamla sf-godingar:
Kallocain av Karin Boye och 1984 av George Orwell.

Read Full Post »