Det är bara dumt att klaga på hur kort livet är. De flesta människor har alldeles tillräckligt långa liv, men väljer att slösa bort dem på dumheter. Som maktstrider, överdrivet ätande, njutningar, och annat trams. Istället bör man förkovra sig, framför allt inom filosofi, och umgås med sig själv. Lycklig blir den som lever i enlighet med naturen, och finner sig i vad som händer.
Seneca räknas till de mest betydelsefulla stoikerna och var en flitig skribent. Han var också rik, vilket han fick kritik för inte minst för att han menade att det inte är något att sträva efter. Jag reagerar på att han ibland talar om Gud på ett sätt som känns kristet men det har tydligen debatterats förut. Seneca tvingades av kejsar Nero att begå självmord. Han levde cirka 4 f Kr till 65 e Kr.
Den här lilla boken är fin, den innehåller fyra brev/argumentationer/essäer till olika människor, inklusive ett tröstebrev till Senecas mor Helvia när han befinner sig i landsflykt på Korsika. Avslutningen är underbart vacker:
Först söker mitt sinne kunskap om jordens länder och deras läge, därefter om havet som omger dem och dess återkommande ebb och flod; sedan undersöker det hela det skrämmande tomrum som ligger mellan himmel och jord, och det område som är oss närmast och som härjas av åska, blixtar, stormvindar och regnbyar, snöfall och hagelskurar, och när mitt sinne till sist genomsökt de lägre sfärerna kastar det sig upp till de högsta och njuter av den sköna åsynen av de gudomliga tingen och i medvetande om sin egen odödlighet går det sedan vidare till allt som har varit och allt som skall ske under alla tidevarv.
Texterna är nyöversatta och utgivna för ett par år sen och jag har stort nöje av Magnus Wistrands historiska fotnoter.
—————————————
Läs även andra bloggares åsikter om Seneca, romerskt, filosofi, Om livets korthet
Den handlar om kärlek, den andra boken i Vibeke Olssons samlade Sabinas bok. Kärleken mellan Callistrate, 25 år och utsliten av nio graviditeter, torterad i fängelset tills hon avföll från sin kristna tro, och hennes Eunicius, slaven som flyttats från stenbrottet till kvarnen. Den nästan ordlösa kärleken, som de har svårt att formulera. Den trötta kärleken. Kärleken mellan värkande kroppar, hängande bröst och ömmande muskler. Bortglömd kärlek som väcks till liv av grova händers smekningar.
Hedningarnas förgård börjar med en förlossning. Det är den sjuttonåriga slavinnan Callistrate som har det svårt, och den lilla som föds visar sig dessutom sakna en halv arm. ”Knäck nacken på henne”, säger en av de finare slavinnorna till Sabina som fungerat som barnmorska. Men det gör inte Sabina. Istället blir trycket stort på Callistrate att själv döda sitt barn, eller släppa det i kloaken, eller lägga det på gödselhögen. En slavunge med bara en fungerande arm kommer ju aldrig att kunna arbeta, göra sig nyttig, överleva.
Anthony Everitt har skrivit en biografi över Augustus, Roms förste kejsare. Den är välskriven och spännande, och för mig som är rätt så inläst och intittad på den romerska kejsarlängden är det lätt att hänga med. 
snowflakes in rain 