Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Conn Iggulden’

Liza Marklund har rätt i sin blurb till Kungars död: ”Man kan inte få nog”. Trots att Conn Iggulden gör om Atia till en liten biroll i fattig-gränderna, Octavianus till en tjuvaktig unge och Servilia till prostituerad. Trots att han tar livet av folk på lite andra sätt än de historiskt korrekta, och trotr att han hoppar över vissa delar medan han fabricerar andra.
Kungars död börjar med Caesars fångenskap hos pirater som begär lösensumma för honom och de andra. Händelserna kring detta finns det historiska belägg för. Däremot att Julius Caesar och Brutus slåss mot gladiatorn Spartacus som ledde ett stort slavuppror, det finns det inga historiska belägg för. Men det är skitsamma, för det är så spännande hela tiden! Jag kommer på mig själv med att verkligen gilla Brutus. Och andra inskrivna biroller, som jag tror att Iggulden hittat på själv. Cato däremot är en riktig skithög i den här historien.
Svärdens fält är en aning tråkigare. Det är alla dessa fältåg och stora strider och ”bringa romersk fred” genom att hugga ihjäl alla andra. Spanien och Gallien och Britannien och överallt. Det finns en fjärde del i serien men jag väntar med den ett tag.
Tidskriften Världens historia har en härlig artikel om en typisk dag i Rom. Där får man veta lite mer om saker som toalettbesök (alla tillsammans på rad) och medellängd (kvinnor 155 cm, män 165 cm). Jag skulle alltså kunna se alla dessa ståtliga kämpar rakt i ögonen! Dock inte så länge, eftersom medellivslängden för kvinnor var 29 år.

Annonser

Read Full Post »

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som tjusar mig så, men på sommaren måste jag läsa om Romarriket. Conn Igguldens bok/böcker är inga mästerverk, men de har alla de där ingredienserna jag vill ha. Striderna, maktspelet, ”äran”, kärleken, lojaliteten. Trånga smutsiga gränder i Rom, svärdskamper i torn, intrigerande senatsmedlemmar i togor, vackra kvinnor som kan dra en kniv, kamratskapet och rivaliteten. I andra sammanhang tycker jag nästan alltid att snack om att ”vara en man”, ”slåss som en man”, ”dö som en man” är fjantigt och förlegat, men sätt det idealet innanför en bröstsköld och så ett par sandaler till det så kan jag inte motstå.
Den här historien handlar om pojkarna Gajus och Marcus, som växer upp till män. Gajus är förstås Julius Caesar, och Marcus är… ja, det avslöjas först på sista sidan.
Plus till Iggulden för att han i efterorden berättar var han hållit sig till historiska fakta och var han fabulerat fritt.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »