Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Norrbotten’

detarnagotsomintestammer-inb-3dJag lånar hem den på impuls från bibblan, det är min första Martina Haag och jag gillar henne som person (grundat på På spåret-tittande). Tidigare har hon skrivit mer feel good, tror jag, och här handlar det om skilsmässan från mångårige maken Erik Haag. Som hennes alter ego i boken konstaterar: Hon skulle kunna skriva om flodhästar, men alla skulle ändå läsa in hennes egen skilsmässa. Så trots ändrade namn är det förstås det jag gör, men det gör inget.  För här är Martina Haag väldigt bra. Hon fångar den där hemska fallande-känslan, den där totalt handlingsförlamande paniken som man ändå inte kan ge efter för eftersom barnen ska ha mat och kärlek och helst inte förstå att något hemskt händer. Overklighetskänslan, FÖRLUSTEN, att försöka ta sig igenom dagarna.

När min sambo blev svårt sjuk och jag inte kunde förstå hur jag skulle orka var det en som skrev till mig: Ibland måste man bara ta en minut i taget.
Det tröstade mig något oerhört. En minut kan jag klara. En minut.
Haags alter ego Petra Wallin delar upp tiden i kvartar. Hon skriver upp dem på ett papper och stryker över dem när de har gått.
6.00
6.15
6.30
6.45
7.00

Så jag känner igen mig i det, även om omständigheterna är väldigt olika. Och i hur man kan komma igenom ångest. Och i hur små barnahuvuden ser ut… Det är ju det, att en skilsmässa drabbar barnen. Även om få måste genomlida en så offentlig skilsmässa som Martina/Petra och hamnar på löpsedlar och tvingas se sin man och hans nya gulla med varandra på tv.

Jag gillar också att Petra Wallin jobbar som fjällstugevakt i Norrbotten, det är fint med den naturen och ensamheten, lugnet. Tänkandet. Skrivandet. Hur hon lär sig fåglar (På spåret!).

Read Full Post »

glupaDet är en fröjd att läsa Andrea Lundgrens Glupahungern, en frustande vild saga från norr med en farlig skog, en djup tjärn, ett uråldrigt träd och en lufsande björn. Inte minst för det fantasifulla språket, där slaskvattnet som sökt sig in i en stövel ”sluter sig runt stortån som en kall mun”.
Jag fullkomligt älskar dialekten, överluleåbondskan som författaren tackar sin morbror Alf för hjälpen med: ”He lönsch ånt”, ”kålgråda”, ”åål sörj opa sett vöijs”, ”dill bloomen”. Verkar det svårt? Hav tröst, det är bara när gammfolket pratar med varandra, och förstår du inte orden så förstår du i alla fall sammanhanget.
Historien utspelar sig vid Luleälven, i en liten by. Där bor Elina med sanndrömmande maken Erik och fyra barn. Dottern Ingrid är sin pappas ögonsten, den som får följa med in i skogen. Men en natt, när pappa Erik följer efter Sup-Linus in i skogen, slutar det med att Erik mister livet.
Åål sörj opa sett vöijs. Ingrids sorg tar sig uttryck i ett närmast maniskt planterande av träd, växter, blommor och buskar. Redan som tioåring är hon klar över att hon ska öppna handelsträdgård. Ingrid är inte som andra ungar. Hålls mest hos Anna i gulhuset eller på långa ensliga vandringar inne i skogen. Där lurar farligheter. Men värst är inte oknytten, vargarna eller trollen, om de ens finns. Värst är Glupahungern som kommer ur Bråddjupet. Det vet änkan Elina. Om en människa klarar sig kan Glupahungern istället drabba nästa generation. Ingrids dotter Baba föds med sällsynt stor mun och är alltid hungrig.
Andrea Lundgrens andra bok är ”för dykare och slukare”. Vill man analysera så kan man tolka in sexualiteten, döden, vuxenblivandet. Stråk från den europeiska sagoskatten (jodå, även den östeuropeiska häxan Baba Jaga i sin mortel). På slutet tycker jag att Lundgren trycker in för många sidospår, med en homosexuell morbror och nya personer som kommer in. Men det är små anmärkningar på en berättelse som flödar av detaljer och sprakar av liv och mörker.
Omslaget är så fint, gjort av Staffan Larsson, och på insidan av pärmen finns en lika fin karta, gjord av Olle Forsslöf. Det är alltid roligare att läsa en bok som är vacker också.

Översättning av bondskan: Det är ingen idé. Kallgrader. Alla sörjer på sitt vis. Till blommorna.

Först publicerad här.
———————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

Hurra! Nu har jag glupat i mig Till offer åt Molok (ni vet det där när man dels vill läsa fort fort för att man är så inne i den och det är så spännande och HUR SKA DET GÅ?, samtidigt som man vill läsa långsamt och dra ut på det och pausa litegrann för att boken ska räcka längre). I alla fall så är den slut nu och jag skriver på en recension.
Sen funderar jag på att läsa om någon av de gamla, kanske den förra då.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Ord och inga visor frågar efter våra favoritmiljöer i litteraturen. Här är mina.

Rom. Myllrande, skitigt, dekadent. Frossande i mat, sex och gladiatorspel. Intriger. Maktkamp. Som i Robert Graves böcker om Claudius, Yourcenars Hadrianus minnen, i snällare form hos Marianne Fredriksson. Jag gillar det hos Vibeke Olsson också, men inte på samma sätt.
Sydstaterna. Stiliga kvinnor i stora hattar, knasbollar och original. Klasskillnader. Som i Borta med vinden. Charlaine Harris vampyrböcker om tankeläsande Sookie Stackhouse. Nyupptäckte William Faulkner.
Den judiska. Företrädesvis i intellektuella miljöer i nordöstra USA. Smarta diskussioner vid middagsbordet, alla är begåvade på nåt konstnärligt eller akademiskt. Erica Jong. Michael Chabon.
Den indianska. Identitet, att inte gå under. Gamla sedvänjor i ny tappning. Lite magi. Sherman Alexie. Louise Erdrich.
Norrbotten. Gammpojkar i Hellyhansen, skotrar, bärplockning, kvinnor som röker pipa. Åsa Larsson.

Read Full Post »