Läser äntligen Margaret Atwoods hyllade dystopi och det dröjer inte länge innan det dyker upp några otäckt intelligenta och genmanipulerade grisar. Hu! Det var Atwood som grundlade min skräck för grisar inom science fiction (möjligen att Orwell sådde ett frö…) med den där fruktansvärt läskiga scenen i Oryx och Crake där människan (vem det nu var) gömde sig medan nassongerna bökade och letade. Som tur var så kan nassonger inte klättra.
I alla fall, här är nassongerna tillbaka. Efter 100, 200 sidor får jag veta att de kallas så. Betyder det att Syndaflodens år hänger ihop med Oryx och Crake? Eller att Margaret Atwood har en fixering?
Andra genmanipulerade djur i den här boken är lammlejer (lamm och lejon, bjunkar (skunk utan lukt plus en art till) och merHårfår som man gör tjusiga peruker av. Andra teman som är desamma är miljöförstöringen och sexhandeln.
Margaret Atwood är fullkomligt rasande över hur vi behandlar jorden, och hon kanaliserar sitt raseri och sin förtvivlan till stor litteratur. Jag tycker också mer om människorna i den här jämfört med O & C, skinntorra Toby, store Zeb, lättstyrda Ren. Jag vill att det ska gå dem väl — men det ser mycket mycket mörkt ut.
—————-
Läs även andra bloggares åsikter om Margaret Atwood, Syndaflodens år, dystopi, science fiction, miljöförstöring, otäcka grisar
Dessa otäcka grisar!
mars 12, 2012 av snowflake
Åh vilken härlig läsupplevelse du har framför dig. Atwoods dystopier är bara så bra. Det var för övrigt Jimmy som gömde sig för grisarna
Tack för påminnelsen! Nu ska jag bara försöka minnas vem Jimmy var… 😉
Jimmy (Snowman) var barndomskamrat med Crake och den som tog hand om crakerna, tillika gömde sig för grisarna och sov i trädet. När det gäller i vilken följd böckerna utspelar sig så blir klarnar det nog när du har läst ut Syndaflodens år. Annars återkommer jag 🙂
Jag har bara läst Oryx & Crake, men visst är det väl så att de hör ihop de här böckerna? Jag tycker mig tillochmed komma ihåg att jag läst någonstans att Syndafloden.. kronologiskt skulle utspela sig innan Oryx & Crake… eller var det efter? Haha, lite förvirrad kommentar, men ändå…
/Therese
Jag fattar precis, och tror att du har rätt i att den utspelar sig före. I början av den här fungerar ändå samhället, om än på ett brutalt och totalitärt sätt. I Oryx… är det väl helt söndertrasat och mycket få människor kvar, om jag minns rätt?
Vänta, hade du inte redan läst den här? Jag trodde det var du som inspirerat mig… Nej vänta, jag har ju inte heller läst den här boken! Oj oj. Nu börjar jag bli förvirrad.
Oryx & Crake har jag läst, och jag vill gärna läsa Syndaflodens år också. Det låter som mycket spännande förutsättningar och handling. Och fastän jag minns hur otäcka de var i Oryx & Crake, ler jag litet när jag hör det söta namnet ”nassonger”. Men det kommer jag säkert inte att göra när jag läser boken själv!
Just det! Den här boken väntade jag jättelänge på. Så länge att jag hade glömt bort den när den väl kom ut. Den måste jag ju läsa. Jag tyckte Oryx och Krake var fantastiskt bra. (Trots att den fick mig att må illa under hela läsningen.)
Ja, de är s.k parallellromaner där flera karktärer återkommer. Älskade Oryx & Crake så jag är glad att hon inte kände sig färdig med ämnet!
Gillar Atwood men den här har jag inte läst. Det är ju häftigt med böcker som berör och berör så mycket att man får ont i magen, mår illa. Tänker att det är precis vad Atwwod vill…få oss att reagera.
Lo
När jag läste vidare upptäckte jag att det är precis som Åsa säger, parallellromaner. Underligt då att jag tyckte mycket mer om den här, O&C tyckte jag var hård på något vis, frånstötande och avvisande, medan jag kände mig mer inbjuden i den här. Kanske har det mer med min sinnesstämning att göra, sånt där är ibland så svårt att veta.
En del läsare tycker att Atwood levererar för många pekpinnar, men jag tycker inte att det stör. Jag tycker att hon lyckas göra litteratur av det, där berättelsen och språket är lika viktiga som budskapet. Och mycket snyggt komponerad! De där predikningarna från Adan Ett läser jag inte så noga, men de passar in ändå. Liksom psalmerna. Och så gillar jag att hon har alla dessa helgondagar, Sankt Rachel (efter Rachel Carson) och en hel radda andra historiska personer.
Vad jag möjligtvis har svårt för är att så många viktiga personer i Tobys och Rens liv överlever. Det känns osannolikt.
Både O&C och Syndaflodens år har stått på läslistan länge! Men vilken bör man läsa först då? Eller spelar det ingen roll?
Törs inte svara på det. Fråga Atwood på twitter! 😉
[…] Kommentarer « Dessa otäcka grisar! […]
[…] här är en av Doris Lessings bästa böcker. Den behandlar delvis samma teman som Margaret Atwoods Syndaflodens år, men jag tycker mer om […]