Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘klassiker’

bulgakovFrämlingen har berättat hur det gick till den där dagen när Jesjua Ha-Notsri stod inför Pontius Pilatus, Berlioz har halkat på solrosoljan, Bezdómnyj sitter på sinnesjukhus där han nyss träffat Mästaren som bränt sitt manuskript till Margaritas stora sorg…

Och Woland har tillsammans med Koróvjev/Fagot och den stora svarta katten uppträtt på teatern där de lurar inte bara korrupta skurkar utan även vanligt folk, som kvinnorna som får nya klänningar men väl ute på gatan blir utskrattade för att de går i underkläder…

Ojoj, jag både känner igen och blir överraskad av denna bok som jag läste för cirka 30 år sen och bara mindes katten av. Sen läste jag denna insändare och fick lust att läsa om. Magi, samhällskritik, berättarlusta och läsfest — enda problemet är alla dessa ryska namn som är svåra att hålla isär. De har två förnamn och ett efternamn, sen ett smeknamn som de kallas för av vissa … när det är diminitivformen går det väl an men när det är något helt annat har jag svårt att hänga med. Nåja, hitills har de flesta hamnat på samma sinnesjukhus så det går nog ändå.

 

Read Full Post »

Det är inte bara Charlaine Harris och svenska deckare jag tröttnat på, jag läser nästan inga andra deckare heller (utom mina gamla älskade Dorothy Sayers och Josephine Tey som jag ständigt läser om). Dessutom märker jag att jag allt mer sällan lockas av romaner. Inga romaner?!? Vad ska man då läsa?
Jo, biografer är mums. Jag kom in i biografiåldern för en tid sen, och här trivs jag finfint. Essäsamlingar. Kristet. Memoarer. Vad jag i brist på bättre kallar ”personliga reflektioner”. Science fiction tycker jag fortfarande om, särskilt den där intellektuellt utmanande sorten som tvingar in hjärnspåren i nya banor, men även den lite mer corny sorten.

Dessa förändrade läsintressen återspeglar sig i den pågående utrensningen. Jag törs inte kasta alla direkt, några kassar står i klädkammaren ett par veckor ifall jag skulle ångra mig, men det har jag hittills inte gjort.

Kanske ska jag bara behålla följande kategorier:
Science fiction
Kristen litteratur
Memoarer och biografier
Golden Age-deckare
Klassiker
Nobelpristagare
Favoritromaner
Favoritförfattare

Idén med en sparsmakad bokhyllevägg tilltalar mig. I teorin. Men vågar jag praktiken?

Det känns orättvist att göra mig av med olästa romaner som står i hyllorna. Kanske måste jag ge dem en chans? Men det där med ”måste” i samma andetag som ”läsa” bär mig emot. Vi får se hur det blir.

Read Full Post »

miltonDet är som Mrs B så riktigt påpekade inte Det förlorade paradiset jag äger, utan Det återvunna paradiset, uppföljaren får man väl säga. Milton beskriver Jesus 40 dagar ute i öknen och hur Djävulen försöker fresta honom. Mycket passande läsning nu i fastan. John Milton har ett klart, rent och behagligt vackert språk, översättningen är ny av Ingvar Björkeson och han har gjort ett bra jobb.

”Jag kommer med ditt tillstånd hit igen,
och storligen förundras jag att se
Guds son så länge, utblottad på allt,
dröja sig kvar i dessa öde trakter
och därtill, som jag vet, ej utan hunger.
I denna vildmark, säger man, har andra
ryktbara mänskor också satt sin fot:
den flyende slavinnan med sin son,
han som blev utstött, Nevajot; en ängel
kom dock till deras hjälp och gav dem tröst.
Här skulle Israels folk ha dött av svält
om Gud ej låtit manna regna ner
från Himlen; och den orädde profeten
från Thebez blev under sin ökenvandring
två gånger manad av en röst att äta.
För dig har ingen under fyrtio dagar
dragit försorg; ja, ensam, övergiven
går du sen mer än fyrtio dagar härute.”

Jesus till honom då: ”Vart vill du komma?
Alla de där hade behov av föda,
men inte jag, som du kan se.” Och Satan:
”Hur hungrar du då? Om det ställdes mat
här framför dig, skulle du inte äta?”
”Det kommer an på vem det är som bjuder”
genmälde Jesus.

Milton gav ut Det återvunna paradiset 1671. Även då i samma volym som läsdramat Simson i Gaza. Men det kan jag läsa en annan gång.

Read Full Post »

candideJag började i mitten av traven och ryckte ut Candide. En klassiker från 1759 som jag fick av min far 1985 och läste när den ingick i kursen i litteraturvetenskap på Umeå universitet. 30 år senare minns jag Kunigunda och Pangloss och den gamla med bara en skinka, och återser dem med förtjusning.

Kunigunda är Candides stora kärlek, Pangloss är den filosofiske läraren vars ståndpunkt är att allt är ordnat till det bästa i denna den bästa av världar. Krig, tortyr, våldtäkt, hängningar, syfilis, amputerade kroppsdelar och svält: inget kan rubba Pangloss ur denna hans uppfattning.
Candide är en idéroman utan alla de där långa monologerna, istället kastas man hit och dit i handlingen i full fart, från Westfalen till Lissabon till Eldorado där baggarna har röd päls och barnen leker med guldklumpar. Eldorado var ett underbart ställe, men ville Candide stanna där och må bra? Nä.
Alla människor som Candide möter kan räkna upp de mest fruktansvärda olyckor ur sina liv. Ändå är boken rolig. Och den har behållit sin friskhet. Bra översättning av Olof Nordberg och intressant förord om Voltaires liv av Teddy Brunius.
Slutord:
— Det är väl talat, svarade Candide, men nu måste vi odla vår trädgård!

Bara ett av alla bevingade ord och citat från denne franske filosof; här finns fler.

Read Full Post »

laviniaAh! LeGuin förtrollar när hon tar mig tillbaka till antiken, Italien före Italien. Rösten är Lavinias, Aeneas tredje hustru, som Vergilius aldrig ger någon röst till men som Ursula LeGuin här gör till huvudperson. I en Facebookdiskussion med en av mina gamla kursare från littvet, sent 1980-tal i Umeå, minns vi Aeneas och Dido förstår, alla minns Dido. (Eller? Kanske de flesta associerar Dido till en sångerska.) Kanske hela Aeneiden är på väg att falla i glömska, som LeGuin påtalar i sitt efterord som handlar om varför hon skrivit Lavinia.
Det vore sorgligt i så fall, för här finns så mycket av hjältedåd och kärlek, ett epos från förkristen tid som alla små italienska skolbarn har lärt sig att referera till.
Själv njuter jag. Av LeGuins svskalade men ändå poetiska språk. Av Lavinias uppväxt med en klok och kärleksfull far, kungen, men med en mor, drottningen, som blir galen av sorg när småbröderna dör. Lavinia springer i skogen m,ed sin bästa vän, lär sig att utföra de heliga ritualerna med sin far, har nära band med sina slavar och framför allt så möter hon Poeten, från en annan tid, frusen och döende och den som har skrivit fram Lavinia men blir förskräckt när han träffar henne.
Och sen kärleken. Den stora kärleken.
Tre år får de tillsammans, Aeneas och Lavinia. Det vet hon från början eftersom Poeten berättat det.
Så fin och vacker bok, och så fantastiskt att LeGuin inte tappat greppet, hon är ändå 80+. Jag känner mig på generöst humör, det blir en best of-etikett.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Betrakta denna kvinna, visst har hon ett intressant utseende? Jag tycker om den intensiva blicken, lite fjärrskådande men lika realistisk som drömsk. Inbillar jag mig.
Charlotte Perkins Gilman levde 1860–1935 och var sociolog, författare, feminist och social reformatör. Mycket intelligent och fritänkande.
Hennes Herland har dykt upp i referenser lite här och där i annat jag läst, men först nu kom jag till skott med att läsa den. Och till att börja med blev jag väldigt uppiggad! Den börjar i upptäcktsresarstil, tre unga amerikanska män som får höra talas om ett land där det bara bor kvinnor och flickor. De tror inte på det, men vill undersöka saken ändå. Så de beger sig till Herland.

Det är lättsamt och roligt att läsa om de tre mer eller mindre inbilska männens idéer kontra den faktiska verkligheten i landet. Där finns mycket riktigt endast kvinnor, och på något vis har de lyckats reproducera sig så att varje kvinna kan föda fem flickor. När detta hände för första gången var det ett mirakel, och där grundades deras moderskult. Hela landet genomsyras av skönhet, harmoni, glädje, renhet, vishet och styrka. Allt är välordnat med endast träd som ger frukt, nötter, bär. Enda djuret är katt, men de är desta större och vackrare.

Manstrion tas tillfånga, vänligt men bestämt, och sätts att lära språket. Och lära ut sitt eget. Allt eftersom förstår de mer och mer om varandra. Det är intressant hur Perkins Gilman föreställde sig en helt kvinnlig utopi, men det blir lite väl mycket sociologisk rapport av det för att vara en riktigt bra bok. Hon skriver ledig och bra, men det är för lite individperspektiv för min smak. Kvinnorna kommer inte fram som människor på samma sätt, delvis för att de är så kollektivistiska att de oftast tänker i ”vi”.

Men det känns väldigt roligt att jag äntligen har läst denna klassiker! Och så tänker jag hålla ögonen öppna efter Charlotte Perkins Gilmans andra klassiker, The Yellow Wallpaper. En studie av en kvinna som blir allt mer deprimerad i sitt äktenskap. CPG tvekade själv länge innan hon gifte sig, och jo, hon blev väldigt deprimerad, drabbades av psykos tror jag. Det blev skilsmässa — mycket ovanligt på den tiden — och efter ett par år i Kalifornien skickade Charlotte sin dotter för att bo med pappan och hans nya fru — ännu mer ovanligt. Över huvud taget var Charlotte Perkins Gilman en mycket spännande kvinna.

———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Nu har jag sett den. Och kan bocka av Sara BE:s utmaning från i höstas… bättre sent än aldrig!
Filmen var inte alls vad jag väntat mig, till exempel så trodde jag att det skulle finnas apor i stil med Chewbacca som gick omkring på två ben. Mer science fiction, av ett lite småtöntigt slag. Nog för att det var science fiction, men det var ju mer dystopisk samhällskritik än spänning. Jag tycker att de bärande skådisarna var bra, Bruce Willis, Madeleine Stove och Brad Pitt. Hade jag sett den här på 1990-talet när den kom kunde den ha blivit en stor favorit, nu blev den bara en bra film.

De första två filmerna i filmbikten var It’s a wonderful world och De 400 slagen.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Så har jag äntligen börjat på There eyes were watching God av Zora Neale Hurston, som jag skrivit lite om här. Jag har varit nyfiken på henne ända sen min Alice Walker-period i slutet på 1980-talet. Hurston var antropolog och författare, och den här boken räknas till de amerikanska klassikerna.
Tack till Sanna på Och solen har sin gång för varningen om de talspråkliga dialogerna, det är verkligen kämpigt.

Ah’m gettin’ sleepy, Janie. Let’s don’t talk no mo’. ‘Tain’t too many mens would trust yuh, knowin’ yo’ folks lak dey do.

Men om man läser lite småhögt för sig själv så går det lättare, och sen blir man rikligt belönad i stycken som detta:

Janie stood where he left her for unmeasured time and thought. She stood there until something fell off the shelf inside her. Then she went inside there to see what it was. It was her image of Jody tumbled down and shattered. But looking at it she saw that it never was the flesh and blood figure of her dreams. Just something she had grabbed up to drape her dreams over. In a way she turned her back upon the image where it lay and looked further. She had no more blossomy openings dusting pollen over her man, neither any glistening young fruit where the petals used to be. She found that she had a host of thouhts she had never expressed to him, and numerous emotions she had never let Jody know about. Things packed up and put away in parts of her heart where he could never find them. She was saving up feelings for some man she had never seen. She had an inside and an outside now and suddenly she knew how not to mix them.

Janie är huvudpersonen – en ljushyllt svart flicka som blir bortgift tidigt av sin mormor. Hon rymmer med sin kärlek Jody/Joe, hennes andre make. Joe är en man med höga ambitioner och de slår sig ner i vad som ska bli en helt svart stad i Florida, köper mark, startar handelsbod och han blir borgmästare. Janie måste dölja sitt vackra hår som alla män beundrar under huvuddukar, och bli offentligt kritiserad av sin make. I scenen ovan har hon nyss, för första gången, blivit slagen.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag läser att Laura Bush blir så ledsen när Beth dör, i Little women. Men vadå dör? Hon blir ju frisk. Eller?
I min version som jag nyss läste och som alltså är en nyutgåva så klarar hon sig och det är en stor kramscen när pappan kommer hem, frisk han också.
Finns det två varianter av Unga kvinnor, en där Beth dör och en där hon klarar sig?
För enligt wikipedia är det så här:
”She is never idle, except in sleep. But soon, Beth puts down her sewing needle, saying that it grew ”so heavy”, never to pick it up again. In her final illness, she discusses the spiritual significance of her death to Jo. Very ill yet peaceful and content to be with her family, she dies quietly on a spring night just before dawn.”

Är det i Sverige som Beth överlever, eller är det i nutida versioner, eller vad? Har någon läst en version där Beth dör?

—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Brideshead visited


Våra hittills främsta invändningar mot tv-serien Brideshead revisited är:
1 Skådespelarna är för gamla! Charles och Sebastian och Julia ser ju ut att vara minst 35, och så ska de spela 19-åringar… näe. Det är störigt och jobbigt. Och hon som spelar lillasyrran är ju minst 23.
2 Kvinnornas kläder är fruktansvärt fula. Fullständigt formlösa och oeleganta — blä.
Men annars tycker vi om den. Avsnittet ”Julia” blev vi väldigt förtjusta i, det kändes som ett lyft där. Sebastians misär i Marocko var också bra. Där börjar han se ut som rätt ålder också, svettig och sjuk och alkoholistdarrig.
Men en samfälld undran: exakt varför är mamman så hemsk? Okej, hon är dominant, okej, hon har den djupt religiösa oförsonligheten, men är det verkligen så fruktansvärt svårt att göra uppror mot det? Lite mera monster hade varit trovärdigare.

Read Full Post »


Tack snälla Bonnierförlagen som skickade den fina boxen c/o Luleå. Det var en högtidsstund att öppna paketet, och den första boken jag kastade mig över var förstår Pappa Långben av Jean Webster. Den är precis så underbar som jag mindes den.
Har du inte läst? Det är Jerusha Abbott som för pennan i en rad brev till Pappa Långben, den okände välgörare och styrelsemedlem vid John Grier-hemmet för föräldralösa barn, som betalar hennes collegeutbildning och ger henne en fantastisk chans till ett nytt liv med de enda kraven att få förbli anonym och att hållas underrättad om hennes studier via brev. Så Judy (hon byter namn, hon omskapar sig själv och namnet var ju ändå bara påhittat av barnhemsföreståndarinnan) skriver och skriver, underbara impulsiva, livliga brev om allt hon lär sig och upptäcker och får vara med om.
Jämfört med Kära fiende av samma författare så är det väldigt skönt att slippa gamla unkna rasbiologiska tankar, tvärtom är Judy befriande rebellisk mot allt från kyrkans krav på tacksamhet och att fattiga ska förbli fattiga, till att författarinna skulle vara nåt annat, sämre, än en författare. Judy vill bli författare, se.
Hon läser som en galning, ikapp med allt hon missat i den grå barnhemstillvaron, och älskar nya vackra klänningar istället för den trista John Grier-uniformen. Hon får vänner, och det blir förstås kärlek också.
Namnet Pappa Långben kommer sig av att den okände välgöraren är lång och att Judy vid ett tillfälle ser hans skugga och där ser han ut som en harkrank. Daddy Long-legs = harkrank.

Read Full Post »

Den blev utläst till slut.
Daniel Deronda av George Eliot är en bra men mastig bok. (Jag tror den publicerades som sex böcker först.) Första delen handlar mest om den bortskämda Gwendolyn, äldsta dottern till en änka och bländande vacker. Hon är van att få allt som hon vill ha det, och siktar på att göra ett ekonomiskt gott parti.
Daniel Deronda växer upp utan att veta något om sitt ursprung, men tror att han är oäkta son till sir Hugh Malliger. En natt räddar han en ung judinna från att gå i floden, och via henne blir han allt mer intresserad av den judiska historien och levernet.
Det är mycket beskrivningar av sinnesstämningr, utseenden, moraliska överväganden och känslor i den här boken, medan handlingen puttrar långsamt framåt. Vill man spara tid kan man se tv-serien istället.
——————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Jag har hållit på i en vecka och bara hunnit en tredjedel. Jag tycker om den, men det är inget jag längtar hem till och kastar mig över. Kanske borde ha läst den på svenska istället. Helst med större bokstäver också, de här är yttepyttesmå. Läge för läsglasögon snart kanske?
Å andra sidan kan vara det skönt när en tjock bok är den konstanta faktorn i ens liv, när man annars irrar omkring och får en massa intryck av än det ena, än det andra och har mycket att tänka på. Som en snuttefilt ungefär.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »