Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Inte den typ som gifter sig’

intedentypDet är Inte den typ som gifter sig, en novellsamling inköpt 24 februari 1983. Ett typiskt bokreedatum. Jag var då nyss fyllda 18 år och undrar vad som fick mig att plocka upp den?
”Du var nog lite svårmodig”, menar dottern. Men jag undrar vad jag förstod egentligen?
Ett par av novellerna är mer traditionella, i genren märkliga sammanträffanden, i stil med sånt som Somerset Maugham kunde skriva. Titelnovellen och en om en fulländad pärla. Och krig. Nästan allt hon skrivit har ju handlat om krig, enligt Lessing själv.
En om en kvinna som börjar samla lump och flyttar in i en rivningskåk tillsammans med sin illaluktande katt är ganska obehaglig, jag riktigt känner hur dåligt hon mår och hur kallt det är.
Mitt vuxna jag tycker mest om den avslutande, längsta, novellen, Jack Orkneys frestelse. En medelålders man kallas till sin fars dödsbädd. Han träffar syskonen, det är förvånansvärt trevligt. Men han ber inte sin fru att följa med, och inte heller de vuxna barnen. Det ska liksom inte betyda så mycket att en förälder dör, inget att fästa någon större vikt vid. Istället har han dåligt samvete för att han inte hinner organisera en 24-timmarsfasta för svältoffren i Bangladesh. Jack Orkney är en av de där som Doris Lessing talar om när hon förklarar att demonstrerandet var deras sociala liv, ständigt nya marscher varje helg.
Men något börjar bryta sig loss inuti Jack Orkney. Han ser på sina vänner och tycker att de bär fåfänga masker. Han känner på sitt eget ansikte — har han en lika självgod mask? Kanske av en slump, kanske av längtan, tar han ett par trevande steg mot kristendomen/Gud, vilket gör hans vänner i Gamla gardet oerhört bekymrade. Så kan man inte reagera bara för att ens far har dött! Det finns ju så många människor på andra sidan jordklotet som har det svårt.
Jag tycker att Doris Lessing är fullkomligt lysande i denna novell, en tidig, manlig föregångare till Frances i The Sweetest Dream. Men återigen undrar jag vad/hur jag läste som artonåring — jag var inte alls mogen att förstå alla bottnar, tvärtom hade jag typiskt svart-vitt tänkande långt upp i åren. Men något måste ändå ha talat till mig eftersom jag fortsatte läsa Doris Lessing.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »