Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘best of 2013’

overlevandesDet blev En överlevandes minnen som jag läste om (först) efter beskedet att älskade Doris Lessing dött. Men boken lever, och håller i högsta grad fortfarande.
Det är lustigt med minnet, för vid den här läsningen inser jag att boken framför allt handlar om Emily, och inte om berättaren som jag trodde. Emily är ett barn när hon kommer till berättaren, som i sin tur är en kvinna i obestämd ålder som bor i utkanten av en större stad. Hela samhället är i upplösning, men de styrande låtsas ha kontroll. Även de vanliga människorna försöker att låtsas att de lever helt normalt, trots att nästan alla samhällsbärande funktioner försvunnit — utom polisen — och det snart blir svårt att få tag i mat.
Från sitt fönster iakttar berättaren hur ungdomar samlas på trottoaren mittemot, i stora flockar, som blir mer och mer oregerliga innan de till sist ger sig av, ”norrut”. Sedan börjar det om med en ny grupp.
Inuti lägenheten händer det sig ibland att berättaren plötsligt befinner sig på andra sidan väggen. Där finns rum på rum som egentligen inte ryms, de kan vara skräpiga, de kan vara tomma, de kan till och med vara utomhus.

Jag gick från rum till rum genom de substanslösa väggarna och letade efter den som bodde där, denna någon vars närvaro jag kunde förnimma så starkt till och med nu när skogen nästan hade trängt in överallt.
Någon… ja det fanns verkligen någon där. Nära… Jag gick försiktigt över gräset längs en äggskalstunn vägg utan att göra minsta oväsen och visste att jag vid dess slut, där en tvärvägg hade fallit ner och förvittrat för länge sedan, äntligen skulle kunna vända på huvudet och få se — vem det nu var … ett starkt, stilla väsen, en närstående vars ansikte jag skulle kunna känna igen, alltid hade känt igen. Men när jag kom till väggens bortre ända porlade en liten bäck i gräset, så klar att fiskarna med sin bakgrund av glittrande kiselstenar såg upp på mig med sina runda ögon som om det inte funnes något vatten mellan mig och dem, som om de svävade i luften vid mina fötter.”

Efter att berättaren blivit ansvarig för den unga flickan Emily, som tillsammans med sin fula gula katthund Hugo lämnas hos henne, så blir Andra sidan av väggen allt oftare scener ur Emilys barndom. Scener med oförstående föräldrar som skrämmer barnet, som kallar henne krävande och besvärlig och aldrig ger henne den kärlek och bekräftelse hon behöver.
I verkligheten håller Emily på att utvecklas till en ung kvinna, och jag vet ingen som kan skildra detta så suveränt som Lessing. Och så börjar Emily dras till ungdomarna på trottoaren…

Den som minns sin Martha Quest kanske känner igen vibbarna i citatet ovan. Samtidigt som Doris Lessing skrev oerhört realistiskt, så hade hon denna dragning till den andra, det mystiska, det som ligger bortom eller vid sidan av.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

undrensDet är med bävan jag närmar mig denna bok, som jag läste på engelska förra året och som för mig blev Årets Bästa Bok. Jag var knockad av berättelsen, språket, allt. Men hur går det på svenska? Ibland blir kontrasten så stor, och språket så platt och futtigt i översättningen. Men jag hade inte behövt oroa mig, översättaren Dorothee Sporrong har gjort ett väldigt bra jobb där hon lyckats med att behålla magin. Jag fångas på nytt, kastas in i stämningen av chock, förlust och sorg när mr Fox kommer in till Marina Singhs arbetsrum med ett kortfattat brev som i förbigående berättar att hennes kollega och vän Anders är död. Han dog i feber i Brasiliens regnskogar, långt ifrån den sterila forskningsmiljön på läkemedelsföretaget Vogel i Minnesota.
Tillsammans får Marina och mr Fox åka hem till Karen Eckman och berätta att hon blivit änka, och hennes tre små pojkar faderlösa.
Alla Ann Patchetts böcker handlar på olika sätt om förluster. Och om kärlek. Jag vet ingen som skriver så starkt och innerligt om kärlek i alla dess former, vad vi människor betyder för varandra. Det är vad jag älskar mest med hennes böcker, den trösterika känslan i att vi är viktiga. Och så älskar jag hur romanerna är så rika på nivåer, olika lager, så skickligt uppbyggda och sinnrika utan att göra avkall på psykologin och detaljerna. Allt känns trovärdigt, hur märkliga scenariorna än kan vara.
Minns ni Kurtz i Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”? Oförglömligt gestaltad av Marlon Brando i ”Apocalupse now”. Här, i ”I undrens tid”, har han fått en sentida efterföljare, en sorts mer intelligent syster/galen vetenskapare, som skapat sitt eget rike långt inne i floden Rio Negros floddelta. Här lever en stam där kvinnorna blir gravida långt upp i 70-årsåldern. Tänk vilken bedrift att vara den som knäcker koden till varför!
Annick Swenson driver sitt forskningsprojekt under allt mer bisarra omständigheter. Ingenting får stoppa henne, definitivt inte något så banalt som Anders Eckmans död. Hon vägrar lyssna på någon, inte ens sin arbetsgivare och finansiär mr Fox. Ändå måste Marina Singh försöka ta reda på vad som hänt. Hon äter malariatabletter och får mardrömmar men reser till Brasilien.
Sedan jag upptäckte Ann Patchett för ett par år sedan har hon skrivit sig in till en helt egen plats i mitt hjärta. Jag hoppas att många fler tar chansen att upptäcka denna fantastiska författare.

Ovanstående är recensionen som publicerats i Corren.
En mer översvallande recension (jajamen) skrev jag förra året.

Just nu vill jag helst bara berätta om Easter, den lille döve pojken som styr pontonbåten längs Rio Negro, som blir överlycklig när han får äta kyckling på restaurang, som nästan kramas ihjäl av en anakonda men räddas till livet av Marina… men som sen… Ja, herregud.
———————————–

Read Full Post »

evigafolketDet gav en extra tyngd att läsa den här debuten i Jerusalem, där unga tjejer (och killar förstås) går omkring i uniform med ett maskingevär över axeln som ett vardagligt inslag i gatubilden. Via boken lärde jag mig att de olika färgerna på baskrarna betyder att de tillhör olika förband, blå basker är nån sorts intern militär tillsyn exempelvis. Dessutom passerade vi ett par gränsposteringar vid Västbanken, och kände hettan ute i öknen.

Shani Boianjiu ger en omtumlande intensiv beskrivning av de två år som kvinnor gör militärtjänsten i Israel via ögonen på de tre barndomsvännerna Yael, Avishag och Lea. De har vuxit upp i en liten by i norr, en riktig håla i utkanten av allt. Militärtjänsten är både hatad och fruktad, men också en biljett bort till en ny tillvaro. Tjejerna hamnar på olika ställen (Yael utbildar skyttar, Avishag är gränsvakt, Lea inom militärpolisen) men gemensamt är att våldet ständigt är närvarande. Samtidigt är tjejerna så där knäppa som man är när man är ung, eller förresten, de är nog knäppare. I alla fall Lea, som stundtals verkar spritt språngande galen.
Men hela tillvaron är galen och absurd. Ett stilla lugn kan vända till en attack på två sekunder. Två solbadande nakna soldater i ett vakttorn vid egyptiska gränsen kan leda till en diplomatisk incident, och att en telefon som inte ringt på flera år plötsligt gör det. Tre palestinier kan tjata sig till att bli beskjutna med gummikulor för att komma med i tidningen. Någons kärleksnäste som borde innehålla en viss sorts patroner gör det inte — och därför dör tusentals småbarnsföräldrar.
Slutet på boken är riktigt otäckt, jag blir inte riktigt klok på det. Händer det verkligen? Eller är det nån djup symbolik jag inte förstår? Annars tänker jag att flera av händelserna i boken troligtvis har hänt. Att Shani Boianjiu hämtat ur sina egna och sina vänners erfarenheter.

Det eviga folket är inte rädda snuddar vid en best of-etikett. Jag tror den får den. Kanske delvis för Jerusalems skull, men ändå.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

sent-farvälEn dag när barnen är hos pappan och Mia får tid att röja upp lite hemma finner hon en dödsannons i en gammal tidning. Det är hennes bästa väninna från ungdomen, Maria, som gått bort mitt i livet. Hur då?
De har sedan länge förlorat kontakten, men Mia beslutar sig för att gå på begravningen ändå.
I tankarna kommer hennes ungdomsår tillbaka, de där åren så fyllda av liv när allting händer och då innerliga vänner är viktigare än kärleksrelationer.
Mia och Maria. Maria och Mia. De gjorde allt tillsammans. Bottnade i varandra, var knasiga ihop.
Ia Genberg är en riktig författare, en som kan gestalta. Jag får inte veta allt. Jag vill inte veta allt. Jag förstår ändå, och framför allt så känner jag. Känner igen markörerna: att sitta i fönstret och röka, lyssna på Patti Smith & Joni Mitchell, fotografera. Kontaktkartor! Minns du dem? Jag minns lukten i mörkrummet, av framkallningsvätska och fixbad, och spänningen när en bild framträder skugga för skugga.
Så är den här boken också. Skuggorna träder fram. Ömsom i nutid: Mias juristjobb i Stockholms innerstad, varannan veckas-tillvaron som skilda småbarnsföräldrar lever i, en kärlekshistoria. Och ömsom i dåtiden: Tågluffen, hallucinationer om van Goghs öra i Amsterdam. Detaljer. Stämningar. Hon är väldigt bra på detaljer och stämningar, Ia Genberg. Det finns ett mysterium också, men det är mindre intressant än skildringen av tiden i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Och relationerna. Ingen stor dramatik, människorna är viktiga ett tag och sen är de inte viktiga längre, men varför det blir så vet man inte så noga. Ett citat av Jaques Werup är betydelsefullt: ”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig.” Smaka på det. Det är sant.
”Sent farväl” är en kort roman, 179 sidor som gjorda för sträckläsning, men den rymmer ett helt liv. Jag förstår vem Mia är. Jag känner henne. Nu ska jag leta reda på Ia Genbergs debut ”Söta fredag” från förra året som jag har missat. Den verkar helt annorlunda, men det här är ett författarskap jag vill följa.

Recensionen först publicerad i Corren.

Read Full Post »

AmericanColonyJag har tillbringat ett antal timmar ömsom i Nåås socken, Dalarne, och ömsom i Jerusalem. I sällskap med Ingmar Ingmarsson, skolmästarns Gertrud, Barbro Svensdotter, Gunhild, Hök Gabriel, Karin Ingmarsdotter, Hellgum, Stark Ingmar, mrs Gordon och alla de andra. Över alltsammans har mästaren Selma Lagerlöf svingat sitt trollspö och fått mig att häpna, skratta, gråta, förfäras och bli riktigt arg.
Jag har läst Jerusalem i och 2 förut, men det var lite annorlunda nu eftersom vi ska besöka staden snart. Därför suger jag åt mig miljöbeskrivningarna mer än vanligt, försöker lägga på minnet. Men mest är det förstås de mänskliga relationerna som griper tag. Hur till synes lätt Lagerlöf beskriver känslolägen, på det där sättet så att perspektivet skiftar mellan människorna och man som läsare tycker att man förstår precis hur den personen har det. Jag älskar hur hon berättar i kringelikrokar, hur det suckas och pustas och människor tystnar och går sidledes innan de äntligen kommer fram med vad de vill ha sagt. Två personer kan gå omkring och älska varandra i ett år utan att nån kommer sig för med att berätta det.
Och så tycker jag väldigt mycket om kärleken som uttrycks för vardagslivet, trakten och arbetet, framför allt i Dalarna. Jag får lust att lära mig plöja!

Bakgrundshistorien om den variant av kristendom som etablerades i den amerikanska kolonin (som i Dalarna kallades Hellgumianer) är sann. Namnen är utbytta, detaljer ändrade, men ja, det fanns en American colony, och den grundades av ett par som mist alla sina barn i ett skreppsbrott. Titeln på detta inlägg är vad verklighetens mrs Gordon, Annas Spafford, telegraferade hem till sin man Horatio. Så fruktansvärt. Bilden är från kolonin.
Från wikipedia: Horatio Spafford died of malaria in 1888, but the community continued to grow. Visiting Chicago in 1894, Anna Spafford made contact with Olaf Henrik Larsson, the leader of the Swedish Evangelical Church. Finding they had much in common, the Swedes from Chicago decided to join Anna on her trip back to Jerusalem. Larsson also exhorted his relations and friends in Nås, Sweden, to go immediately to Jerusalem. As a result, 38 adults and seventeen children sold all their possessions and set off for the Holy Land to join the Colony, arriving there in July 1896.

Selma Lagerlöf besökte makarna Spafford i Jerusalem och som jag minns det från breven i Du lär mig att bli fri var det i sällskap med livskamraten Sofie Elkan. Boken är dedikerad till henne.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

summer without menJag älskar att Mia Fredricksen blir psykotisk när hennes make sedan 30 år tillbaka vill ta en ”paus”.
Jag älskar att hon blir frisk och reser till sin åldriga mor.
Jag älskar gruppen av gamla kvinnor, Svanarna, som mamman hänger med på hemmet. Mest älskar jag Abigail, som i decennier broderat hemliga subversiva konstverk UNDER de traditionella vackra konstverken. Hemliga veck och avigsidor visar saker som en kvinna som med en gigantisk dammsugare suger upp hela (jävla) stan med alla inuti, och en lång rad av kvinnor som onanerar på olika lyckliga sätt. Hur ofta förekommer kvinnors onani i skönlitteraturen, undrar jag? Eller menstruation. Här nämns mens också, det har jag knappt sett nånstans utom hos Siri själv när Lily Dahl får den.
Jag älskar kanske inte poesiklassen, de unga tjejerna, knappt tonåriga, med den vidriga utstötande gruppdynamiken som leder till grym mobbning, men jag älskar det faktum att klassen finns och att Mia Fredricksen rör sig mellan dessa unga flickor och de gamla kvinnorna. Kvinnans alla åldrar.
Jag älskar att Mia är poet och undervisar i poesi.
Jag älskar att maken heter Boris och jobbar med råttor — vilken hämnd!
Jag älskar den tredje kvinnliga åldern, grannfru med två små barn, som designar örhängen och grälar med sin man. Jag älskar hennes tjuriga dotter Flora som alltid vill ha sin peruk på. Och bara det faktum att ungen heter Flora, och att Mias dotter heter Daisy. Blomnamn igen! Och apropå namn så är det flera på A: Alice — den allvarliga utstötta flickan, Ashley med den döda blicken, tidigare nämnda brodösen Abigail och i moderns bokklubb läser de Austen. Det känns tråkigt att jag glömt hela Övertalning, det hade varit bra att minnas nu för att veckla ut ännu ett lager i denna korta men åh så innehållsrika roman där Mia går och tänker och känner, läser och resonerar, och försöker få rätsida på sitt liv efter att hon tappade fotfästet. Och fundera över Kvinnans villkor.
En språklig njutning från början till slut, naturligtvis. Best of-etikett, naturligtvis.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

flightbehaviour
Det här kan vara årets bästa bok. Det tyckte även juryn för Women’s prize of fiction (före detta Orange prize) som hade Kingsolver med på sin short list.
Flight behaviour har ALLT. Den är rik, den är gripande, jag ryser när jag läser vissa stycken och vissa meningar bara hoppar fram och plötsligt förstår jag hela tillvaron i blixtbelysning.
här skrev jag om den efter kanske 300, 400 av de 600 sidorna. Jag kommer att bära med mig Dellarobia länge. Lille Preston, väninnan Dovey, maken Cub, svärmor Hester med sin hemlighet… Ovid och hans hustru. Allra sista slutet gillade jag inte riktigt, men det är en procent av boken. Allt det andra är makalöst.

Read Full Post »

Sista-testamentet_pocketSista testamentet är en bok som man kan öppna nästan var som helst och läsa några meningar och det betyder något. Jag blir gripen och rörd och måste pausa för att blinka bort tårarna, ideligen. Det är en så enormt stark berättelse, om den magre vite killen som flyttar in i det skabbiga Bronx och spelar tv-spel i en sunkig lägenhet fylld av pizzakartonger, tills han får jobb på ett bygge och där råkar ut för en fruktansvärd olycka. Ett fönster ramlar från hög höjd, rakt på honom. In i honom. Stora vassa bitar i hela kroppen, ett hål i skallen så att hjärnan syns. Han borde inte leva. Men han lever ändå.

Han dör inte på bygget och han dör inte
i ambulansen och han dör inte
på operationsbordet där han ligger i timmar medan kirurgerna syr ihop honom. Rättelse: han dör flera gånger, men lever ändå. Och till och med i sitt medvetslösa tillstånd påverkar han människor: ett lugn och en frid och en allomfattande kärlek strömmar ut från honom.
Det här med kärleken har i allra högst grad en fysisk sida. När Ben, som han heter, kommer ut från sjukhuset är det med hjälp av sin blick, sina händer, sin mun och sin penis som han helar och läker alla trasiga, smärtfyllda, arga och rädda människor, kvinnor som män, som han möter.
Farliga saker. Farligt för samhällsordningen.

Vi känner igen det. James Frey låter historien om Ben Zion Avrohom berättas i form av vittnesbörd och evangelium från Mariaangeles, Esther, Ruth, Jeremiah, Matthew, John… namn som vi också känner. Här är de hemlösa, narkomaner, prostituerade — de lägsta av de lägsta. Och budskapet är käleksbudskapet. Det är så vackert så ja, jag vill gråta så många gånger. Samtidigt är Frey oerhört religionskritisk. Bluff och båg alltihop, säger Ben, som i sina samtal med Gud får kunskaper som ingen annan människa kan nå. Alla religiösa skrifter, alla språk som någonsin talats, allt kan han. Vad Gud egentligen är, det förstår han. Inte alls någon dömande Gud, inga förmaningar, inga regler. Bara detta enda: Älska.
—————————
Sista testamentet sågas av Kyrkans tidning och HD, medan Titti på Hellre barfota än boklös är lika drabbad som jag. Eli läser och skriver har också läst.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

krien_danielaO så bra detta är.
Jag vet att jag borde känna motstånd, kanske rentav äckel, mot att 16-åriga Maria inleder en passionerad kärlekshistoria med 40-årige suputen Henner, men det hjälps inte. Daniela Krien skriver på ett så självlysande språk och trovärdigt sätt att jag smälter.

Tyskarna har en ju dramatisk samtidshistoria att ösa ur. ”Någon gång ska vi berätta allt för varandra” utspelar sig sommaren 1990, alltså de sista månaderna innan återföreningen. Platsen är DDR, ett land som ska upphöra att existera. Alla vet att allt kommer att förändras, de vet bara inte hur. Vilka som kommer att klara sig.

I denna ödesmättade tid har Maria flyttat in hos sin pojkvän Johannes på hans familjs bondgård. Där lever tre generationer, minus en farbror som för 30 år sen flydde till väst men som snart väntas hem på besök. Farmor Frieda är nervös och förväntansfull. Alla arbetar hårt och Maria försöker göra sig nyttig även om hon helst bara vill läsa ”Bröderna Karamazov”. Jag älskar hur Daniela Krien låter Karamazov-läsningen glida in som ännu en nivå i berättelsen, hur Maria och hennes älskare diskuterar de olika karaktärerna. Bok i bok.
För Maria inleder alltså en relation med den enstörige Henner i granngården. Hon kämpar med sin lögn, ”den fräna doften av lögn”, och hon skäms fruktansvärt. De smyger sig till hemliga möten då Maria låtsas besöka sin mamma.
Mamman är ett kapitel för sig; övergiven av sin man som vill gifta om sig med en tonårig ryska tvingas hon ändå bo kvar hos svärföräldrarna. Något stöd för sin vilsna dotter är hon inte, och pappan förstås inte heller. Jag förstår precis varför Maria flyttar in i en annan familj – hon vill få vara barn. Och samtidigt bli kvinna. Och helst slippa vara en ”zonengabi”, ”Gabriella från zonen”, som västtyskarna kallade kvinnor från öst.

”Någon gång ska vi berätta allt för varandra” är fylld av ett kraftfullt bildspråk, mänskliga relationer, östtysk historia och personporträtt som stannar kvar hos mig. Otroligt vad mycket hon rymmer på bara dryga 170 sidor, Daniela Krien. Vårens starkaste debut.

Först publicerad i Corren. Per Holmer har översatt.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

berattelser-fran-yttre-fororten

borttappad

Borttappad är en enda historia, om en borttappad sak som jaget hittar och tar hem. I Berättelser från yttre förorten är det många historier, den ena mer fascinerande och fantasieggande än den andra. En yttepytteliten utbytesstudent, en droppande grodman, en strandad sjöko och en liten pojke med våldsamt grälande föräldrar, hur morfar och mormor fann sina ringar, familjen som hittar sin innergård, en vadslagning bröder emellan om vad som händer där stadskartan slutar…
Vart alla misslyckade dikter tar vägen? Bilderna, illustrationerna är så detaljrika och laddade med känslor att jag måste gå tillbaka och betrakta dem igen och igen. Och upptäcker nya saker.
Men även om jag kanske framför allt tänker på Shaun Tan som konstnär, så står texten inte långt efter. Smaka på den här inledningen:
”Det är lustigt att nu när varje hushåll har sin egen interkontinentala ballistiska missil så funderar man knappt på dem längre.”
Det är så bra att jag är beredd att utnämna Shaun Tan till det senaste årets stora upptäckt. Vilken tur att han fick Alma-priset, annars hade jag aldrig upptäckt honom.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

belcantoVilken fantasi hon har, Ann Patchett. Att hitta på dessa människor: en strikt japansk affärsman som älskar opera, en världsberömd amerikansk sopran som hyrs in till hans födelsedagsfest som hålls hemma hos vicepresidenten i ett namnlöst sydamerikanskt land. Där finns affärsmannens tolk, den mångkunnige Gen som behärskar inte bara japanska, spanska, engelska, franska, tyska, ryska… utan även lite svenska (mer om det lite senare), en ung idealistisk präst och en äldre, mer pragmatisk. En frasnk ambassadör som först på senare år insett att han älskar sin fru. Tre bullriga ryssar, den ena större än den andre. Pianoackompanjatören. Människor från alla möjliga hörn av världen samlade för att njuta av den fantastiska Roxane Coss sång till mr Hosokawas ära. Och sen låta alla prominenta gäster och vicepresidentens personal tas som gisslan av en terroristgrupp som egentligen är ute efter presidenten. Han är dock inte på festen, han är hemma och tittar på sin favoritsåpa på tv.
Terroristerna leds av tre generaler, varav Benjamin som lider svårt av en infekterad hudsjukdom är den som har mest att säga till om. Runt generalerna en grupp pojkar, direkt från djungeln, med vapen nästan lika stora som de själva. Men är verkligen alla pojkar?

Hur är det möjligt att hitta på detta scenario, och att göra det så djupt levande och allmänmänskligt? Alla detaljer, jag förundras över alla detaljer. Som den schweiziske Röda kors-arbetaren Messner som blir förhandlare mellan terroristerna och regeringen, han är blek och bränner sig lätt i den starka solen. Jag ser honom framför mig.
Jag ser också hur gisslan går från att vara en skock rädda får, som blir kissnödiga på samma gång när de tillåts att bli det, till att bli individer med egna viljor och liv. Alla delar dock samma grad av acceptans av läget, allt eftersom tiden går och ingen lösning är i sikte. I stället uppstår vänskaper, nya roller — jag älskar den lille vicepresidenten Ruben Iglesias och hur han går där och plockar och städar och servar — och förstås kärlek. Framför allt älskar alla sopranen. På lite olika sätt.
Det är kärlek och förluster som är Patchetts huvudteman, och så är det också här i Bel Canto. Ett tredje tema, nästan en huvudperson, är musiken. Sången. Och vad den gör med oss människor. Hur den når in i vårt innersta, hur den förändrar vår värld.

Svenskan då? Jo, det är sopranens pianist som är svensk. Han möter ett sorgligt öde som jag blir starkt berörd av. Men dessförinnan är det lite kul, när Gen visar sig kunna även lite svenska. Den har han lärt sig genom att se på Bergmanfilmer, så ”Gen could only converse on the darkest of subjects”.

Uppdatering: Det var som… historien har verklighetsbakgrund, berättar Paperback Lover. Recension här.
————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »