Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mo Hayder’

minahayder
Modernista satsar på nyutgivning av moderna deckareklassiker, och ett fint paket stod utanför dörren häromdagen. Det är Denise Minas genombrottsroman, del ett i Garnet hill-trilogin där Maureen O’Donnell introduceras. En fattig skotska med en hel del gammalt junk som familjebagage. Jag har glömt mycket som vanligt, men minns bilden av när hon sitter och ser blodfläcken efter sin pojkväns pung… fy så hemskt och samtidigt ömt. Det är något så försvarslöst över en pung.
(Pojkvännen blir mördad tidigt i boken så jag avslöjar inget.)
Mo Hayder är en annan favvo, men jag vet inte om jag klarar henne nuförtiden. Även från denna bok minns jag, men det är längre fram i handlingen så jag tänker inte berätta. Andra boken med Jack Caffery, en av dessa sympatiska oluckliga detektiver som jag gillar.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

moh
En dag med underbart väder och uteläsning, då funkar en deckare bäst. Rådströms Boken fick vila några timmar, medan jag återstiftade bekantskapen med Jack Caffery. Den allra första boken i serien med honom som knockade mig för närmare 15 år sen, och som ledde till att Mo Hayder blev en av mina stora favoriter.
Om jag läst den för första gången idag kanske jag hade tyckt att den var för våldsam. För bestialisk. Den ÄR våldsam och bestialisk. Men det är ju Jack Caffery, och vi känner ju varandra. Jag minns hans försvunne bror Ewan, det stora traumat i Jacks liv, och den otäcka pedofilen till granne som Jack hela tiden varit övertygad om var den som rövade bort Ewan.
Jag har sträckläst historien om seriemördaren som — nej, jag säger inte vad han gör, det är för otäckt. Mer än att det är i slutet av 1990-talet, England laddar för millenieskiftet, och han siktar in sig på prostituerade kvinnor, vilket får mig att associera till Jane Tennison-serien på tv, med Helen Mirren. Lite samma anda är det, med några intriger på kontoret. Läs på egen risk! Välskrivet och väldigt väldigt spännande.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

cavehayder
Jag blev rätt besviken över att upptäcka att den begagnade Stewarten jag köpte på Amazon var så skadad på framsidan. Ett helt hörn borta! Minns inte alls att de skrev något om så dåligt skick.
Desto gladare blev jag nästa dag när det kom ett oväntat paket: Mo Hayders debut och första boken om Jack Caffery som kommer i ny utgivning. Tack Modernista! Den vill jag gärna läsa igen.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Alltså, Mo. Gör inte så här. Låt inte snutarna undanhålla bevis bara för att de tycker synd om någon, låt dem inte styras av sina egna barnsliga känslor och låt inte privatlivet vara viktigare än utredningen. Okej?
Det är mycket nära att jag slänger boken i väggen när Mo Hayder låter sin polis agera precis så här oprofessionellt och fjantigt. Men Mo Hayder är Mo Hayder, en av mina stora deckarfavoriter och jag kan förlåta henne mycket.
Hanging Hill är en fristående bok, centrerad kring systrarna Sally och Zoe och deras helt olika liv. De har inte setts på många år, föräldrarna satte dem i olika skolor när de var små, för att skydda den mjuka Sally från den aggressiva Zoe. Zoe kör motorcykel och är en hårdför polis med ärriga armar. Hon har svårt med närhet och är full av hemligheter. En lång rödhårig amazonkvinna, som går sin egen väg i mordutredningen av en tonårsflickas död.
Lilla runda Sally har blivit lämnad av sin man och tvingas för första gången i sitt liv att försörja sig själv och dottern Millie. Exmaken har köpt dem ett hus och betalar Millies skolavgift, men i skolan går bara rikemansbarn och Millie blir hysterisk när hon inte kan få allt som de får. Sally jobbar på en städfirma, men får en dag ett erbjudande från en mycket rik och mycket otrevlig kund.
Berättarperspektivet varvas i vartannat kapitel, och jag upptäcker att det är Sally som blir min favorit. Hon går från behövande spröd och irriterande opraktisk hemmafru till… ja, hon skulle kunna ta anställning hos Tony Soprano härnäst.
Här kan man läsa de första 53 sidorna.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Belinda Bauer skriver in sig i det fina sällskapet av alla mina brittiska deckarfavoriter, helst vill hon hänga med Denise Mina (underklassperspektivet) och Mo Hayder (när Mo inte är så skräckig). Jag tänker mycket på Mo Hayder och hennes deckare Jack Caffery under läsningen. I de tidiga böckerna, de som översattes till svenska, handlar det ganska mycket om Cafferys längtan och letande efter sin bror, som försvann och troligen blev mördad av en pedofil när de båda var små. Caffery blir besatt, och broderns öde är den största anledningen till att Caffery blir polis.
I Mörk jord är det lille Stephen Lamb som lika besatt gräver och gräver efter sin försvunne, troligen mördade, morbror Billy på Exmoorheden i sydvästra England. Om han bara hittar morbroderns kropp, kommer mormor att sluta stå i fönstret och vänta, mamma att bli lite snällare, och hela Stephens liv bli mycket bättre när han blir hjälte. För nu är Stephens liv eländigt. I skolan är de tuffa killarna i munkhuvor ute efter honom, läraren kommer bara ihåg honom för att han luktar mögel, bästa kompisen tar alltid bästa delen av smörgåsarna, och mamman är som sagt — rätt jävlig. (Ett mycket trovärdigt porträtt, en sån där kvinna som gnälligt väntar på att hennes liv ”ska börja”.) De enda som är snälla är Stephens lillebror Davey och några i raden av farbröder som glider in och ut ur familjens liv.
Stephen Lamb har en talang. Han kan skriva brev. Så han skriver till seriemördaren och pedofilen Arnold Avery för att få veta var han begravt Billy. De inleder en katt-och-råtta-lek, och det är förstås ingen tillfällighet att Stephen heter just Lamb.
Mycket stark och bra debut av Belinda Bauer, och lille Stephen kommer att stanna i mitt hjärta länge. En sån där hjärtskärande liten pojke som jag är så svag för. Jag ser också att Bauer redan kommit med bok nummer två, så bra!

Read Full Post »

En bil stjäls av en man i tomtemask som knuffar undan föraren och sticker iväg — med en elvaårig flicka i baksätet. Polismannen Jack Caffery och alla andra tror att biltjuven kommer att släppa av barnet när han upptäcker henne. Men så sker inte.
Istället stjäls en annan bil med ännu en liten flicka i. Och dagarna går. Alla vet att de första timmarna i en kidnappning är viktigast, men polisen springer runt i cirklar och jagar villospår efter villospår.
Dykaren Flea Marley går som vanligt sina egna vägar. Hon har låtit sin grupp förfalla. Caffery tar avstånd från henne, han känner till den stora hemligheten från förra boken Skin men det vet inte Flea. En som vet mer än de flesta, som ser och genomskådar, är The Walking Man från Ritual. Men han har en mindre roll i den här.
Mamman till en av flickorna, Janice, har en större roll. Jag tycker om henne, även när hon beter sig som en idiot: lämnar dottern ensam i bilen för att spionera på sin otrogna make.
Det är ohyggligt spännande hela tiden och jag har svårt att få nåt annat gjort när jag läser den här. Och så börjar jag ana…
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »


Jag har börjat lite smått i tre av dem.

Daphne du Maurier — darling Daphne — hittade jag på Myrorna för 15 kronor. Det är dagen före januarilönen, så bilden ska illustrera mina prioriteringar den dagen.

Lönedagen. Det här är ständiga favoriten Mo Hayder, och så mer nyliga favoriten Ann Cleeves. Jag läste och läste på baksidan men det måste helt enkelt vara så att det här är en helt annan serie än den från Shetlandsöarna.
Och med allt detta fina på nattduksbordet, som förresten är en byrå, så börjar jag naturligtvis på en fjärde bok.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »


Jag hittade en ny bok av Azar Nafisi, Things I’ve been silent about, och var tvungen att slå till på den redan på Schiphol. Brukar ju tjata om hennes fantastiska Reading Lolita in Tehran, till exempel här. (Den finns på svenska också.)
Tillsammans med Nafisi slank en Jonathan Lethem med, You don’t love me yet, som jag hunnit läsa ut. Den handlar om kärlek och knulla och konst och en deprimerad känguru, men mest om att spela i band tillsammans och kanske få ett genombrott. Bra! Huvudpersonen heter Lucinda.
Och så en Mo Hayder på det, Skin, snart är jag ikapp med hennes produktion.
(Lyckades glömma Lethem på ett café i New York, men den fanns kvar sju timmar senare. Där ser man.)
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
———————————

Read Full Post »

… på böcker som skulle kunna bli tv-spel. Jag tycker att Svenskans/Wireds var lite trista, nämligen.
* Parable of the Sower av Octavia E Butler. I ett sönderfallande USA försöker Lauren överleva plundringarna, våldet och miljöförstöringen.
* Den långa vägen hem av Cynthia Voight. Fyra syskon vars mamma övergivit dem på motorvägen börjar gå till en mormor de aldrig träffat.
* Tokyo av Mo Hayder. Grey reser till Japan och börjar jobba åt yakusan för att försöka förstå sig själv och massakern i Nanking .
* Nicola Griffiths Ammonite, Slow river eller Blue place. Vilken som helst går bra. Underbart välskriven science fiction.
* Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf.
* The Yiddish policemen’s union av Michael Chabon. Hårdkokt deckarhistoria i ett fejkat framtida Alaska.
* The Sookie Stackhouse novels av Charlaine Harris är ju som gjorda för att bli tv-spel.
* Gomorra av Roberto Saviano. Undersökande journalist skriver om camorran i Neapel och försöker hålla sig vid liv. På riktigt.
* Normal girl av Molly Jong-Fast. Knark, ätstörningar, rehab för kändisar… ligger inte det i tiden? Fint skrivet av Erica Jongs dotter.
* Modesty Blaise (Peter O’Donnell). Så klart. Min favorithjältinna.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

På Pig Island utanför skotska kusten bor några knäppgökar i en sekt där det ingår i galenskapen att aldrig söka läkarhjälp för sina sjukdomar. De ska hela sig själva. Dit åker journalisten John Oakes, som den första någonsin att släppas in för att göra reportage. Sekten behöver bättra på sitt rykte efter att en video spridits över nätet; föreställande en smygande, ranglig figur med … svans? Är det djävulen? Är den nån utklädd skojare? Vad ÄR det?

John Oakes har en förhistoria och en oplockad gås med sektens grundare, Malachi Dove. Dove har svurit att hämnas. Men Dove sitter numera isolerad bakom ett högt elstängsel i sitt eget lilla hörn av ön. Där skär han huvudet av grisar, sätter upp dem á la Flugornas herre, och slänger köttresterna i havet där de driver iland på fastlandet och skrämmer skiten ur folk.
Oakes äktenskap är på upphällningen, men fru Lexie hänger ändå på till Skottland. Vissa partier av boken är skrivna ur hennes synvinkel. Det stör mig först, hon är så ecocentrerad och har sin egen vrickade agenda, men det funkar ändå hyfsat.
Läskig bok! Rekommenderas. Grisar är otäckingar, jag vill gärna slippa se nån på ett tag. (Den här boken är fristående och har inget med Hayders hjälte Jack Caffery att göra, precis som Olivia berättade här.)
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Sträckläser Mo Hayders Ritual och blir helt uppskrämd. Det handlar om avhuggna händer, människoblod, sydafrikansk vidskepelse och handel med människodelar. Den förska handen hittas av Flea Marley, dykare vars föräldrar nyligen dog i en mycket farlig dykning i just Sydafrika. Hennes bror var med, han klarade sig men är nu ett nut case. Flea tar konstiga droger för att försöka komma nära sina döda föräldrar och förstå deras hemligheter.
Polismannen Jack Caffery ska utreda vem de hittade händerna tillhör. Hans bror blev mördad av en pedofil när de var barn, och Caffery är helt känslomässigt avskuren. Han envisas med att söka upp the Walking Man, en välbärgad luffare som är dömd för ett bestialiskt mord. I utbyte mot krokuslökar söker Caffery få information från the Walking Man.
Det är så bra men samtidigt så läskigt att jag knappt törs läsa. Dykarsekvenserna är klaustrofobiska. Och den stackars knarkarkillen som sitter fången i väntan på att få händerna avskurna — brr.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

bokkop
Så här ser de ut, veckans bokfynd. Löparna av Olga Tokarzcuk som jag köpte på plats men inte hann få signerad, Mo Hayder som ropade på mig från SF-bokhandeln — ”Hallå-å, jag har skrivit en bok som du inte visste om!” — och där kändes det som att jag också behövde något lättsamt i form av Charlaine Harris. Hon har minst tre andra serier utöver Sookie Stackhouse och efter lite rådgörande med expediten satsade jag på Shakespeare’s landlord. Och så Written on the body av Jeanette Winterson, som jag köpte på plats i onsdags. Där var signeringskön så groteskt lång att det bara var att ge upp.
————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Författare på T: Tony Hillerman som jag nämnt tidigare slog igenom internationellt med Talande guden/Talking God. Den börjar med att en forskare får sina förfäders gamla benknotor i ett paket. En protest mot att hennes forskning kränker indianernas gravfrid. Joe Leaphorn och Jim Chee vid navajopolisen utreder.
Bok på T: Tokyo av Mo Hayder är en ruggig historia om en psykiskt obalanserad ung kvinna, Grey, som beger sig till Tokyo på jakt efter en film som ska skildra massakern i Nanking. Grey tar jobb som värdinna på en nattklubb och träffar där rullstolsbundne yakuzabossen Ancient, som sägs leva på ett märkligt elixir. Läskig och bra. Läskig på ett sätt man står ut med, hennes Trädens tystnad däremot är faktiskt för mycket.
Bok jag vill läsa: To love and be wise (1950) av Josephine Tey skulle jag gärna vilja läsa. Skön som synden heter den på svenska.
Krimalfabetet hittar du hos Paperback Lover.

Read Full Post »