Gamla goda deckardrottningar

När hettan är outhärdlig (och jag tål den väldigt dåligt) och man ändå förväntas fungera och prestera, då går all kraft till det och inga hjärnceller blir kvar för att sysselsätta sig med bra böcker. Det är slöseri att läsa bra böcker, för jag förmår inte att uppskatta dem som jag annars skulle gjort. Och dåliga böcker vill jag ju inte läsa. Finns det någonsin en passande tid för dåliga böcker?
Lösningen på detta dilemma är förstås att läsa OM några av sina bra böcker. Gärna såna man kan utan och innan.

Så jag läser om Josephine Teys underbara Oskulden bedrar, där en stillsam småstadsadvokat plötsligt får två underliga klienter: mor och dotter Sharpe som påstås ha kidnappat och piskat en ung flicka för att tvinga henne att bli deras hushållerska. Denna Betty Kane ser ut som oskulden personifierad, medan the Sharpes alltså är ett udda inslag i stadsbilden redan innan hela affären brakar loss. Det blir inte lätt för Robert Blair vid Blair, Hayward och Bennet, som annars mest ägnar sig åt testamenten och golf.
Att träffa Marion Sharpe, som ser ut som en zigenerska, hennes sträva och lätt skrämmande mor med alla bra kapplöpningstips, den 40-årskrisande Robert och inte minst Ben och Stanley, bilmekanikerna som rycker ut när pöbeln bestämmer sig för att ta lagen i egna händer, det är som att återknyta bekantskapen med gamla vänner. Jag gillar också beskrivningarna av hur pressdynamiken fungerar och kritiken mot rättssystemet, och försöker ha överseende med tidstypiska idéer som att en viss sorts ögonfärg är liktydig med nymfomani och att det är en rejäl dos Englands-romantik.
Dessutom: en deckare som håller spänningen uppe utan att det sker ett enda mord. Jämför det med vad som skrivs nu!

Och så lyckades jag fylla en lucka i min Sayers-samling med att beställa hem Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben. Det är inte nån av de bättre, går inte att jämföra med mästerverket Kamratfesten, men jag vill naturligtvis ändå ha den. Och så blev jag så glad att jag fick den med just detta omslag! Även här minns jag grundintrigen, så jag kan lugnt njuta av allt det andra.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Josephine Tey, Oskulden bedrar, Dorothy Sayers, Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben, deckare, the Golden Age, omläsning