Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Inger Edelfeldt’

trollkarlenSå dumt av mig att glömma Vicker, som blir Sparvhöks/Geds vän på trollkarlsskolan på Roke. Som försöker rädda honom när Skuggan attackerar första gången, och som är med på slutet när Ged jagar efter Skuggan allra längst ut i Övärldens utkant, bortom Utklippan.
Vicker är en vänskaplig människa, och trofast. Trygg i sig själv, en skicklig och uppskattad trollkarl. Vicker sätter sin nödställde väns behov före sina egna, trots faran. Hans främsta argument är att om Skuggan övertar Geds kropp, bör någon finnas där som kan varna världen.
Ja, jag fick lust att läsa om denna bok. Kanske blir det fler i serien här på vårkanten. Och så kom jag mig äntligen för med att pilla bort prislappan (29:50) som satt mitt på Skuggans ansikte. När man ser det så blir ju saken mer uppenbar. Inger Edelfeldt har gjort omslaget.
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Read Full Post »

Har läst lite spritt sen sist, gemensamt för allt är att det inte var vad jag trodde. Först tog jag med Marie Hermanssons Himmelsdalen på resa, eftersom den hamnat hos mig med en som kom resande på besök, och som i sin tur fått den av en som kommit resande på besök. Lite kul. Och jag har gillat de Hermansson jag läst förut, lite krypande obehag, lite skevt, lite oberäkneligt så där, men den här boken föll jag inte alls för. Trots tvillingar och en mystisk sektliknande dal i Schweiz. Romanen hade mått bra av att kortas med 150 sidor så vi sluppit en massa tomgång. Kanske kunde det rent av blivit en lysande novell?

slayertalesSå passade jag på att läsa ett stort fint album som jag trodde skulle handla om Buffy… men det visade sig vara om en massa olika slayers, och ganska blandade skurar. Lite småkul läsning, men inte vad jag väntat mig.

Även min tredje bok, som jag läste på läsplatta, blev något annat än jag trott. Jag köpte den i en strävan att hitta israeliska böcker, som en sån där halvambitiös plan inför en resa. Men Anna Vedeers Blå strimmor handlade så ytterst lite om Jerusalem… Istället var det hennes egen berättelse om hur hon upptäckte en knöl vid näsan när hon väntade barn nummer två, och det blev en fruktansvärd torktumlare av diagnoser, läkarbehandlingar, framtvingad födsel, cellgifter, you name it. En sån historia som man förstår är helt förjävlig för den som drabbas, och jag förstår också behovet av att skriva om den, men skildringen lyckas inte ta steget upp till att bli litteratur.

Nu blir det oerhört pinsamt. Jag skrev nyss här att jag provade min första Inger Edelfeldt, men fick en konstig deja vu-känsla och kollade bloggen. Jodå, redan i november 2008 läste jag minsann min första Edelfeldt, Finns det liv på Mars?, som jag dessutom tyckte om. Dessutom har jag läst Namnbrunnen. Varför tror jag då igen att jag inte läst henne?
Jag har alltid associerat Edelfeldt med en viss sorts deppighet, existensiellt grubbel och framför allt att det ska handla om unga kvinnor. Inte heller Samtal med djävulen handlar om unga kvinnor, men däremot om existentiellt grubbel när två äldre män, kusiner uppvuxna i samma lilla stränga församling möts igen efter många år. Den ene lämnade församlingen, den andre blev kvar och allt strängare. Bra, kort berättelse. Även den på ebok. Praktiskt det där!
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Årets reaköp är hittills mycket blygsamt. Summa tre e-böcker.
* Den nya Isabel av Katherine Mansfield
* Babylons gator av Carina Burman, som jag länge känt att jag verkligen vill läsa något av, och
* Samtal med djävulen av Inger Edelfeldt, som jag pinsamt nog ännu inte läst en bok av. Däremot seriealbum, Hondjuret, som jag gillade.

En konstig grej: När jag först kollade igenom böckerna fick jag för mig att Den nya Isabel skulle kosta 7 kronor. Senare när jag köpte den kostade den 10. Mycket billigt och fint, förstås, men jag blir lur på om adlibris höjde priset där på några timmar i förrgår? Sniket, isåfall.
Bokmoster har också tipsat om Isabel, och enligt hennes inlägg kostade den 7 kronor.

Read Full Post »

Jag har haft några härliga stunder med Daphne du Maurier, vars Primadonna jag fann på Myrorna för ett tag sen. Primadonna består av en samling noveller, flera tidigt skrivna innan hon slagit igenom. Men de är bra, riktigt bra, redan från början. Små pärlor.
Senare delen av boken består av texter om hennes släktingar: farfar, far, kusiner, och mer essäliknande saker. Hon gör slarvsylta av idén om romantisk kärlek, men skriver hjärtskärande fint om när hon före 60 års ålder blir änka och går omkring i makens skjortor för att känna sig nära. Hon skriver om en blåsig dag i Cornwall, hur man hanterar berömmelse, och hur svårt det är för barnen som blir utstirrade. Hennes farfar var tecknare i Punch, hennes far matinéidol.
(Av de sju böckerna jag hållit på med sista tiden har fem varit klart biografiska. En tillfällighet? En läsfas?)
Bonusinfo: Det är Sam J Lundwall (redaktör för sf-antologierna Det hände imorgon) som översatt, och Inger Edelfelt som gjort omslaget.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Igår var jag på Bokens dag i Linköping, i Stora teatern som är ett ganska stort hus med en liten salong med guldstuckatur och röda plyschstolar. Mycket fint, det var första gången jag var där. På scenen: dekor från ”Arsenik och gamla spetsar” som spelas just nu. Och så de viktigaste, författarna förstås. De var Carl-Johan de Geer, Inger Edelfeldt, Mons Kallentoft och Katarina Frostenson.

nollpunktDe Geer var först ut. Han började med att berätta hur han blivit uppringd av serietecknaren Jan Berglin, ni vet han med näsorna i SvD. Jan Berglin ska ha sagt ungefär: ”Ja, hej, jag är den enda som har förstått vad din bok egentligen handlar om. Den handlar ju om skaparkraft! Jag läste den på tåget och ville genast hem och jobba! Men nu har jag inte tid att prata mer, för vår tik har fått valpar som hon försöker bita ihjäl, så vi måste mata dem med flaska. Du är välkommen till Gävle och titta på … (nåt som jag, snowflake, glömt). Hejdå.”
Det tyckte de Geer var mycket bra och intressant. Och så gillade han denna recension på bokhora.

Sen läste han ur ”Jakten mot nollpunkten”, ett långt stycke om hur han knullade med en kvinna som hette Anni i flera år på det glada sjuttitalet, innan hon gjorde slut på ett väldigt taskigt sätt och han blev knäckt. Det var bra.

De Geer introducerade Edelfeldt, och hänvisade till hur de två brukat träffas på små konstiga science fiction/fantasy-konvent förr i tiden. Och sen berättade hon en av sina sagor ur den nya boken. Jag blev alltså nästan bönhörd, och det var jättebra! Jag kände igen den eftersom jag nyss läst den, men den blev ändå lite annorlunda sådär som det blir när man berättar något, med andra utvikningar och ord. Edelfeldt nämnde att hon börjat med något som heter story-telling, men gick inte djupare in på det. Synd. Jag tror att hon vann flest fans där, kön till hennes signering var längst.

Oj vad jag skriver långt, men nu ska jag skynda mig. Mons Kallentoft läste ur sin senaste deckare, och han är lokal så han pratade om lite Linköpingsgrejer. Katarina Frostenson avslutade, och hon läste fantastiskt bra. Det var bara att blunda och sjunka ner i stolen och låta orden skölja över mig. (Tills någons mobiltelefon började ringa. Suck.) Frostenson släpar ju på sitt rykte som svår, men om man bara har henne själv som läser dikterna är det väldigt bra. Man behöver inte förstå allting på en intellektuell nivå heller.

Bra intervju med de Geer här.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Helgens andra Inger Edelfeldt heter ”Namnbrunnen” och är en sagosamling. ingerDen har en lös ramberättelse, folk som träffas på torget i en stad och turas om att berätta historier för varandra. Historierna handlar om drottningar och kungar, trollpackor, magiska djur och förvandlingar… sånt som sagor brukar handla om. En vampyr också.
Jag tycker om sagorna. Bäst hade varit att vara på torget och höra dem berättas.
De påminner lite grann om Ursula Le Guins när hon är som mest traditionell i sitt berättande. Och nyss – i wikipedialänken ovan – lärde jag mig att det är Inger Edelfeldt som översatt och illustrerat Le Guins Att spela människa, så här har vi en författarkoppling också.

————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

edelfeldtJag har inte läst Inger Edelfeldt förut, för jag har en bild av att hon skrivit för deprimerade unga kvinnor i identitetskris, och jag hade aldrig tid att vara deprimerad när jag var ung eftersom jag hade en väldigt tydlig identitet: småbarnsmamma. Men nu pockade behovet på inför att jag ska höra henne prata på måndag, så jag lånade Finns det liv på Mars? som jag förvisso sneglat på i bokställen ett par gånger. Och den visade sig vara bra.

Det handlar om 45-åriga Joni (självdöpt efter Mitchell) som har en femårig dotter, inga pengar, en lesbisk mamma och en pappa i NA. Joni jobbar på Vivo och har 1500 egeninspelade cd:ar i garderoben, eftersom hon egentligen drömmer om en musikkarriär. Just nu består musikkarriären bara av en del gatumusicerande när kassan tryter, och det gör den alltid. Och så är det en försök-till-kärleks-historia också.

Jag känner igen mig jättemycket i paniken över hur man ska få pengarna att räcka, ge sitt barn (sina barn) en trygg grund att stå på, försöka hitta sin egen väg nånstans i gränslandet mellan att inte göra som sina knäppa föräldrar samtidigt som man vantrivs i det där konstiga Svenssonlivet som prackas på en. Edelfeldt beskriver så fint Jonis tillvaro på jobbet, med dottern Moira, dagis, musiken. Musiken strömmar genom boken; Bowie, Morrisey, och kapitlen har titlar som Ashes to ashes, Sisters are doin’ it for themselves. Dessutom är den rolig. En liten grej; när Jonis mamma har fest så är hennes kvinnas ex där, och exets ex, och ett par andra ex, alla ska liksom vara vänner. Såna fester har jag varit på; är det en universell lesbisk grej?
I varje fall: Inger Edelfeldt är en fin ny bekantskap.

——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »