Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Grönland’

mcgrathNä, den här deckaren i arktisk miljö levde inte upp till mina höga förväntningar, trots att jag tycker om Edie Kiglatuk som är en stentuff jägare och guide. Hon har slutat supa, brutit upp från ett destruktivt förhållande, men behållit den nära relationen med styvsonen Joe. Boken inleds med att en av de två turister hon är ute på tur med blir skjuten. De äldstes råd beslutar sig för att det var en olyckshändelse och polisen Derek, som har pippi på lämlar, går med på att ingenting är värt att undersöka vidare. Men när nästa turistguidning också slutar i katastrof, kan Edie inte låta bli att börja rota i saken.
Visst låter det bra? Det borde vara bra. Och det var ju egentligen den här boken jag trodde att jag köpte när jag fann The Long Exile, som jag tyckte om. Men språket i Där ingen har gått är alltför pratigt och mångordigt, det karga landskapet till trots. Jag stör mig på alla ”plötsligt” och ”förvånad” och att någon ”slänger på sig” flera mössor och en annan ”gestikulerade åt sin favoritsysterdotter att hon skulle sätta sig ner”. Kanske är det översättningen, kanske är det McGrath som inte riktigt klarar av att skriva ren fiktion. Kanske en kombination av båda delarna.
Mördaren gissar jag nästan direkt, sen är det en större story bakom men på det hela taget är intrigen inte tillräckligt bra. Det är miljöskildringarna som gör att jag ändå läser ut det. Och matvanorna.

Read Full Post »

profeterne-i-evighedsfjordenDet här är Kim Leines fjärde bok, en stor bred roman som fått flera priser och nominerats till ännu fler, som Nordiska rådets pris 2013. Jag har läst alla hans böcker, och tyckt mycket om dem som handlar om Grönland. Det karga, hårda livet, där inget utrymme finns för fluff och psykologiska resonemang, bara överlevnad. Så när jag fick se ”Profeterna vid Evighetsfjorden” i bokkatalogen så önskade jag mig den.

Men vad jag har fått kämpa! Motståndet har växt varje gång jag ska sätta mig och läsa, handen vill ständigt plocka åt sig något annat ur boktraven. Varför tycker jag inte om Leine nu? Kanske är det för stanken, råttorna och lössen i det sena 1700-talets Köpenhamn, dit den unge norrmannen Morten Falck kommer för att studera teologi. Kanske är det för att Morten Falck är så osympatisk och människorna runt honom så… äckliga. Tragiska. Kärlekshistorierna är sjaskiga, både den med en prostituerad hermafrodit, och den med fina fröken Abelone som Morten Falck drar ner i smutsen innan han grymt överger henne.

Och så den stackars pojken på skeppet över till Grönland, utnyttjad av liderliga sjömän tills han blir fnoskig. Usch, här nånstans vill jag sluta läsa. Istället kämpar jag på. Kanske uppstår magi på Grönland? Men nej. Det klafsar och klibbar; husen ruttnar, maten möglar och köttet är grönt. All denna smuts skymmer sikten för mig och jag förmår inte ta till mig den stora konflikten som handlar om hedendom mot kristendom, självständighet mot kolonialism.

Bäst är historien med grönländska Maria Magdalene och hennes man Habakuk, som startar en egen väckelserörelse och bygger ett helt litet samhälle där de älskar Kristus på sitt eget vis. De blir en nagel i ögat på det danska styret, och en arresteringsorder utfärdas på makarna. Här lyfter boken, språket skimrar, och hade det bara handlat om dem så hade jag varit nöjd. Tyvärr är Kim Leine alltför fort tillbaka hos Morten Falck, som skiter och super, knullar och krafsar löss ur peruken.

Först publicerad i Corren. Om du inte är så känslig för löss och avföring så kan boken köpas här.
Jag har tidgare skrivit om Tunu och Kalak som jag tyckte mycket om.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Danske Kim Leines debut ”Kalak” drabbade mig med full kraft i magen, en oerhört stark självbiografisk berättelse som jag bar med mig länge. ”Valdemarsdag” som kom därnäst byggde också på Leines egen släkthistoria, men hade större distans och var inte lika kraftfull.
Nu, i ”Tunu”, handlar det återigen om Grönland – och som jag älskar berättelserna från detta karga land, där människorna lever i och med det hårda, vackra, landskapet.

Vädret är viktigt. Det stormar, det blåser, kylan biter sig fast och in i de otäta husen som ständigt riskerar att blåsa omkull eller välta omkull. Varje vinter tar stormarna ett par hus. Och vintrarna är långa.
”Allting är på något vis så verkligt här”, skriver den danska sjuksköterskan Jesper i mejl till sin syster. ”Det är svårt att förklara. När jag väl flyttar hem kommer jag att ha massvis med bra historier med i bagaget.”
Och ”Tunu” är full av historier. I början känns det mest som fristående noveller, om de olika människor som bor i den lilla byn, en av cirka 60 i landet.

Vissa fäster jag mig mer vid: Den hiv-positiva Justine, som spelar fotboll och kort med samma brutalitet.
De två åldriga kusinerna, gammpojkar, som ligger och hostar i kapp säng vid säng nätterna igenom. Dvärgen Eleonora, som hunsas av sin elaka mormor och utnyttjas som piga. Och tolken på sjukstugan, Amalie, förtvivlad över att inte få en helikopter till en akut sjuktransport när hon ringer.

Så småningom flätas berättelserna allt mer ihop, för i en sådan här liten by kan man inte hålla något hemligt. Alla har en relation till varandra, den må vara enkel som att man möts i affären, eller på ”diskuteket” för att dricka öl. Eller så är den mer komplicerad, kanske rent av hatisk.
Ofta är relationerna sexuella, men det finns en märkligt lugn inställning till otroheter. Kvinnorna bestämmer och tar vad de vill ha.

Sjuksköterskan blir ett slags nav, en utböling men som man ändå oftast har förtroende för. Han får plåstra om sår, amputera fingrar, göra gynundersökningar, lyssna på lungor och skriva ut medicin. Om det är arbetstid eller ej spelar ingen roll, Jesper är den som finns där. Under vintern kan han vara skillnaden mellan liv och död. Framåt vårkanten kommer en lång rad av byns kvinnor i alla åldrar som gäster till hans soffa, med sina blessyrer och sin parningslust.

Jesper ställer upp, sen är det inte mer med det. Eller? Han har en hemlighet, en fruktansvärd. Kim Leine berättar återhållsamt, i små stötar och fragment. Stramt och vackert, utan överflöd. Ett språk som passar det grönländska temperamentet.

Publicerad i Corren. Jag har tidigare skrivit om debuten Kalak här.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »