Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Denise Mina’

garnethillOj vad jag hade glömt mycket om ditt liv. Jag mindes att du var fattig, att du hade ångest, att du sålde grejer på loppis (fast det händer visst i en senare bok). Men inte att du varit på mentalsjukhus, och inte att din familj var så otroligt dysfunktionell. Hur kunde jag glömma din alkoholiserade morsa Winnie? Suveränt trovärdigt skildrad i sin självupptagenhet. Och Leslie! Väninnan som arbetar på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor. Hon som kör motorcykel och är så luttrad av allt våld och all skit hon har sett. De korta inblickar jag får i hennes vardag får det att vändas i magen och jag börjar tvivla på mänskligheten.

Det är människorna och miljöerna som är det allra bästa i den här boken. Och Maureens snirkliga sätt att gräva sig fram till sanningen om vem som dödade hennes gifte pojkvän. Att sitta en halv dag med en mentalsjuk människa och kamma hennes hår för att kanske kanske få en liten bit information.
—————————-

Read Full Post »

minahayder
Modernista satsar på nyutgivning av moderna deckareklassiker, och ett fint paket stod utanför dörren häromdagen. Det är Denise Minas genombrottsroman, del ett i Garnet hill-trilogin där Maureen O’Donnell introduceras. En fattig skotska med en hel del gammalt junk som familjebagage. Jag har glömt mycket som vanligt, men minns bilden av när hon sitter och ser blodfläcken efter sin pojkväns pung… fy så hemskt och samtidigt ömt. Det är något så försvarslöst över en pung.
(Pojkvännen blir mördad tidigt i boken så jag avslöjar inget.)
Mo Hayder är en annan favvo, men jag vet inte om jag klarar henne nuförtiden. Även från denna bok minns jag, men det är längre fram i handlingen så jag tänker inte berätta. Andra boken med Jack Caffery, en av dessa sympatiska oluckliga detektiver som jag gillar.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

Belinda Bauer skriver in sig i det fina sällskapet av alla mina brittiska deckarfavoriter, helst vill hon hänga med Denise Mina (underklassperspektivet) och Mo Hayder (när Mo inte är så skräckig). Jag tänker mycket på Mo Hayder och hennes deckare Jack Caffery under läsningen. I de tidiga böckerna, de som översattes till svenska, handlar det ganska mycket om Cafferys längtan och letande efter sin bror, som försvann och troligen blev mördad av en pedofil när de båda var små. Caffery blir besatt, och broderns öde är den största anledningen till att Caffery blir polis.
I Mörk jord är det lille Stephen Lamb som lika besatt gräver och gräver efter sin försvunne, troligen mördade, morbror Billy på Exmoorheden i sydvästra England. Om han bara hittar morbroderns kropp, kommer mormor att sluta stå i fönstret och vänta, mamma att bli lite snällare, och hela Stephens liv bli mycket bättre när han blir hjälte. För nu är Stephens liv eländigt. I skolan är de tuffa killarna i munkhuvor ute efter honom, läraren kommer bara ihåg honom för att han luktar mögel, bästa kompisen tar alltid bästa delen av smörgåsarna, och mamman är som sagt — rätt jävlig. (Ett mycket trovärdigt porträtt, en sån där kvinna som gnälligt väntar på att hennes liv ”ska börja”.) De enda som är snälla är Stephens lillebror Davey och några i raden av farbröder som glider in och ut ur familjens liv.
Stephen Lamb har en talang. Han kan skriva brev. Så han skriver till seriemördaren och pedofilen Arnold Avery för att få veta var han begravt Billy. De inleder en katt-och-råtta-lek, och det är förstås ingen tillfällighet att Stephen heter just Lamb.
Mycket stark och bra debut av Belinda Bauer, och lille Stephen kommer att stanna i mitt hjärta länge. En sån där hjärtskärande liten pojke som jag är så svag för. Jag ser också att Bauer redan kommit med bok nummer två, så bra!

Read Full Post »

Det bästa med att läsa Denise Mina är klassperspektivet. Hur hon ständigt berättar om detta med att komma från fattigdom och arbetslöshet i människofientliga bostadsområden där den vanligaste myndighetspersonen på besök är antingen socialarbetare eller polis. Alla Minas hjältinnor kommer från den miljön, och Alex Morrow är inget undantag. Nu har hon dock lämnat de skabbigare delarna av Glasgow, och är i full färd med att göra karriär inom poliskåren.
Alex Morrow jonglerar inte bara med fallet, sin gangster till bror, kontorspolitiken (där alla äter alla) och sin ungdomsväninna som dyker upp som misstänkt, hon är också gravid — med tvillingar. När allt annat känns fördjävligt kan en liten hälspark mot revbenen locka fram ett leende på Alex läppar.
Själva mordet är brutalt. Två otäcka tonårskillar från en internatskola bryter sig in hos Sarah Erroll och när polisen för sent kommer till platsen är hennes ansikte söndersparkat. Som läsare vet vi redan från början vilka som var där, men boken håller spänningen uppe ändå.
Det här är andra boken med Alex Morrow, och jag tycker att hon utvecklas. Än är hon kanske inte i klass med vare sig Maureen i Garnet Hill-trilogin eller Paddy Meehan, men hon är på väg.
Så här tyckte jag om första Morrowboken.

Ola Larsmo skriver bra i DN om kvinnohat, medan Johanna Mo i Svenskan fokuserar på vreden.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »


Rensningen fortsätter. I helgen har jag lyckats skänka bort ett dussin böcker till folk som besökt oss i helt andra ärenden. De här är kvar i några timmar, sen blir det Stadsmissionen.
Det är märkligt vilken tillfredsställelse det ger att minska samlingen. En sån där skön, frisk känsla. Nästan så att jag funderar på att sparka igång den gamla urtråkiga köpstopps-bloggen.
Annars har livet varit stressigt den senaste tiden, och det kommer att fortsätta vara arbetstyngt de närmaste månaderna. Läsningen blir lidande och jag prioriterar böcker jag tagit på mig att recensera, som Majgull Axelssons Moderspassion — jättebra! — och Denise Minas Getingsommar — också bra.
Det är intressant hur dessa två böcker möter varandra, i sin klassmedvetenhet och sin strävan att behandla fattiga människor som lever i marginalerna med respekt. (Förra Minan, den första med nya huvudpersonen Alex Morrow, hade jag vissa invändningar emot, men de är på väg att försvinna med den här.)
Och så ska jag läsa en norska som heter Helene Uri. Det ska bli spännande!

På mitt nattduksbord ligger en novellsamling av Mavis Gallant, som är bra, och ett två månader gammalt nummer av Vanity Fair. That’s it.

I lördags natt såg jag säkert halva Fast & furious 3: Tokyo drift, bara för att få en glimt av korsningen i Shibuya

och lite andra Tokyomiljöer. *suktar*

Read Full Post »

Två män i rånarluvor stormar in i det prydliga asiatiska hemmet. De skriker efter ”Bob” men när de inte får fatt i honom tar de med sig familjefadern, Aamir. Av en olyckshändelse blir dottern i familjen skjuten i handen.
Glasgowmiljöerna är sig lika; skitiga, sönderslagna, deprimerande. Hon rör sig för det mesta i de skabbiga utkanterna, Denise Mina, och ingen kan skildra dem så bra som hon. Jag vill nästan kräkas när jag läser om hur det ser ut hemma hos den nersupne man dit de två kidnapparna tar sitt offer. Brr.
Hennes hjältinna är ny, för mig i alla fall. Alex Morrow, en komplexfylld polis på krigsstigen som gärna vill klättra i karriären men saknar smidighets-/taktik-/rövslickar-genen. Så långt känner jag igen henne, hon är släkt med Barbara Havers (Elizabeth George) och Annie Cabbott (Peter Robinson). Mest med Havers, som också kommer från arbetarklassen. Denise Mina intresserar sig för klasskillnader, hur de påverkar människors handlingar, och det är ju en av de stora poängerna med att läsa Mina. Men här tycker jag inte att hon lyckas så bra. Hon förvaltar inte sina idéer ordentligt.

SPOILERVARNING/Mest för dem som redan läst den
Att smärtan och sorgen över barnet bara antyds, det kan jag köpa för man förstår ändå och det känns psykologiskt trovärdigt. Men att det bara är två,tre scener med maken, det är inte tillräckligt för att jag ska bli engagerad i deras äktenskaps eventuella överlevnad eller död.
Och så grejen med brorsan! Herregud vad hon slarvade bort den. Där fanns det ju verkligen potential, och så bara — en liten fis.

(Nu grips jag av tanken att Alex Morrow kanske varit med i en tidigare bok där det handlat väldigt mycket om barnet, maken, brorsan? Och att det här är en mellanbok, efteråt. Men det verkar inte så.)

BÄST i boken: Aamirs tankar och minnen från flykten från Uganda. Den lille pundaren Malki.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

minasistaTredje boken om Paddy Meehan, den unga osäkra journalisten, som inte är lika ung och osäker längre utan tvärtom har blivit ett namn. Nio år har gått sen förra boken, och nu är det 90-tal. Paddys gamle vän/älskare/kollega blir mördad och Paddy anar kopplingar till IRA. Samtidigt kommer Callum, barnamördaren från Blodsarv, ut ur fängelset och Paddy slits mellan familjelojaliteten – som säger att hon ska hjälpa till att hålla honom gömd från pressen – och chefredaktörens krav på exklusiva intervjuer.
En av de saker som gör Denise Minas böcker så bra är att de har underdog-perspektivet. Numera är Paddy förvisso en respekterad yrkeskvinna, men hon är också till moderns stora sorg ogift mor, och brottas med krav från den stora katolska familjen som gärna vill lägga sig i. En annan sak är att de är så spännande. En tredje är språket. Mina hör till mina verkliga favoriter.
———————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

temadeckare Lyrans tematrio frågar idag efter påskekrim. En fin bild har hon gjort också. Men hur – hur! – ska jag kunna välja? Deckare har ju varit min standardföda sen nio års ålder när jag hittade en Vic Suneson som min mor slet ur händerna på mig och förbjöd mig att läsa. Det gjorde ett oförglömligt intryck.

Den första måste bli:

Dorothy Sayers (1893-1957).
Hennes aristokratiske detektiv, den blixtrande intelligente lord Peter Wimsey löser de mest utstuderade brott, först med hjälp av sin betjänt, den mångkunnige Bunter, senare tillsammans med deckarförfattarinnan Harriet Vane. Harriet Vane dyker upp första gången i Oskuld och arsenik där hon är anklagad för mord på sin förre älskare. Min absoluta favorit är Kamratfesten, där Harriet åker tillbaka till sitt gamla lärosäte Oxford på en fruktad (hon har ju ett visst rykte) återförening. Mycket otrevliga anonyma brev dyker upp, och Harriet blir ombedd att stanna kvar och forska i saken. Fantastisk skildring av det akademiska livet, psykologiskt trovärdig och mycket spännande!
Dorothy Sayers eget liv bar på en stor sorg. Hon fick barn som ogift mor, i hemlighet, och såg ingen annan utväg än att lämna bort honom. Efter succén med sina tiotalet böcker om Wimsey, plus en bunt noveller, stannade hon med Lord Peters smekmånad. Senare i sitt liv skrev hon religiös litteratur och översatte Dante. Enligt mig är hon den allra bästa representanten för den som brukar kallas Detektivromanens guldålder i Storbritannien på 1930-talet.

deniseminaSen har jag hemska problem med att välja en tvåa. Britterna är ju bäst, så är det bara. Men miljöombyte blir det ändå, till Skottland och Denise Mina. I hennes banbrytande Garnet Hill-trilogi heter hjältinnan Maureen O’Donnell och är så långt från Peter Wimsey man kan komma. Fattig, outbildad och med gamla barndomstrauman i bagaget. Hennes pojkvän blir mördad i den första, hennes otäcke far kommer tillbaka i den andra. Läs! Denise Mina har också skrivit minst en fristående bok, Det heligaste, och påbörjat en ny serie om Paddy Meehan, ung och rultig journalist.

Trean då? Gah! Kan jag gå förbi Dennis Lehane som jag upptäckt under denna bloggs korta levnadstid? Ja, idag är det gamla favoriter som gäller. Jag tar Tony Hillerman, amerikansk författare som dog förra året. Hans hjältar är navajopoliserna Joe Leaphorn och Jim Chee, som utreder brott begångna i reservatet. Förutom kriminalgåtorna är det beskrivningarna av navajo-kulturen, – historien och -myterna som jag älskar. Läs exempelvis Kvinnan som lyssnade. Om jag inte minns fel är det också i en av Hillermans böcker som en ättling kräver tillbaka sina indianska förfäders gamla skelett från ett museum. Det får han inte. Då gräver han upp museichefens släktingars gamla grav och skickar benen till museet.

Jaha, så blev det. De riktigt bra deckarna skrivs fortfarande på engelska, kan jag sammanfatta. Och konstatera att jag hade behövt ett mycket smalare tema, typ norska deckare (Anne Holt, Karin Fossum, Jo Nesbø), brittisk guldålder (Sayers, Josephine Tey, Ngaio Marsh) eller varför inte försupna kommissarier (Ian Rankin, Peter Robinson, Michael Connelly) för att riktigt kunna göra mina favoriter rättvisa.
——————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »