Jag läser just nu The Long Exile av Melanie McGrath, som är en förfärande intressant historia om en grupp inuiter som levde vid Hudson Bay i Kanada, dit amerikanen Robert Flaherty kom och gjorde en film och den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan Maggie med barn. När han rest hem fortsatte inuiternas liv som vanligt, det var dåliga år och bra år och sen dåliga år igen. De slet hårt. Priset på rävskinn gick upp och ner. Ibland svalt de. Kontakten med vita människor hade lett till att de ändrat sina vanor, och blivit beroende av jaktinkomster. Maggie dog och sonen Josephie hade bara sin styvfar kvar, innan han själv gifte sig.
Sen kommer slaget, de kanadensiska myndigheterna beslutar att flera familjer ska flyttas mycket högre norrut, nära Grönland, där temperaturen kan krypa ner mot -70 istället för Hudson Bays behagliga -40 på sin höjd, och isfritt några veckor på sommaren.
Jag märker att jag lägger in vedpinne på vedpinne i kaminen, men ändå fryser hela tiden.
Filmen Nanook from the North blev en hit, märkligt nog. Men de som spelar fick aldrig se den.
snowflakes in rain 
Tack för tipset! Skriver upp titeln på den där oändligt långa att-läsa-listan. 🙂
🙂 Den är lite tung här och där, och som sagt, man sympatifryser, men den är väldigt intressant. Och sorglig.
[…] var ju egentligen den här boken jag trodde att jag köpte när jag fann The Long Exile, som jag tyckte om. Men språket i Där ingen har gått är alltför pratigt och mångordigt, det karga landskapet […]