Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘deckare’

dott-vattenJag är inte helt nöjd med Jimmy Perez återkomst i Dött vatten, den första i en planerad ny kvartett från Shetlandsöarna. Jag hade högre förväntningar.
Förra boken slutade i tragik, och Perez har varit djupt deprimerad en längre tid. När ett mord på en utflyttad journalist inträffar kallas en utsocknes kommissarie in, Willow Reeves med stort hår och en uppväxt i kollektiv på Yttre Hebriderna.
Ett planerat bröllop, en gammal otrohet, ett vattenkraftsprojekt och båtbyggande… det är fina miljöskildringar som vanligt, kargt och blåsigt och vida vyer. Men lite för mycket om Perez och Reeves relation, ömsom uppskattande och ömsom irriterad. Ska de bli ihop?
Jag kommer ändå att vilja följa Jimmy Perez vidare öden när han stretar på som ensamstående far åt Frans dotter Cassie. Hoppas Cleeves kommer igång mer i nästa bok.

Read Full Post »

mcgrathNä, den här deckaren i arktisk miljö levde inte upp till mina höga förväntningar, trots att jag tycker om Edie Kiglatuk som är en stentuff jägare och guide. Hon har slutat supa, brutit upp från ett destruktivt förhållande, men behållit den nära relationen med styvsonen Joe. Boken inleds med att en av de två turister hon är ute på tur med blir skjuten. De äldstes råd beslutar sig för att det var en olyckshändelse och polisen Derek, som har pippi på lämlar, går med på att ingenting är värt att undersöka vidare. Men när nästa turistguidning också slutar i katastrof, kan Edie inte låta bli att börja rota i saken.
Visst låter det bra? Det borde vara bra. Och det var ju egentligen den här boken jag trodde att jag köpte när jag fann The Long Exile, som jag tyckte om. Men språket i Där ingen har gått är alltför pratigt och mångordigt, det karga landskapet till trots. Jag stör mig på alla ”plötsligt” och ”förvånad” och att någon ”slänger på sig” flera mössor och en annan ”gestikulerade åt sin favoritsysterdotter att hon skulle sätta sig ner”. Kanske är det översättningen, kanske är det McGrath som inte riktigt klarar av att skriva ren fiktion. Kanske en kombination av båda delarna.
Mördaren gissar jag nästan direkt, sen är det en större story bakom men på det hela taget är intrigen inte tillräckligt bra. Det är miljöskildringarna som gör att jag ändå läser ut det. Och matvanorna.

Read Full Post »

union1Underbart återseende! Jag älskade den här första gången jag läste den och jag älskar den nu. 400 sidor läsfest med hårdkokt berättarglädje och svart humor, under den kontrafaktiska fiktionen att judarna förlorade kriget om Israel 1948 och kastades ut ur Jerusalem. Istället fick de en tillfällig fristad i Alaska. Den tidsgränsen har nu uppnåtts, och nästan alla i Sitka planerar sin exodus, utom mordutredaren Meyer Landsman som inte kommit sig för. Han har dekat ner sig efter skilsmässan från vackra intelligenta Biba och efter sin syster Naomis död, hon kraschade sitt flygplan mot ett berg. Landsman bor nu på ett hotell av inte alltför hög standard. På bokens första sida blir han väckt av nattportieren, som hittat en annan av gästerna med bortskjutet bakhuvud.

Det är mycket schack i denna bok. Landsman hatar spelet. Hans pappa var en mästare, som efter befrielsen ur lägret och sin flykt till Alaska mer eller mindre bodde på schackklubben med en rad andra gubbar och ett och annat underbarn.
Landsmans kusin och partner Berko är halvt indian, halvt jude, gigantiskt stor och snart trebarnsfar. En av mina favoriter. Dialogen mellan dessa två snutar är så där härligt genomskådande och hård men kärleksfull som det är i en riktigt bra deckare. Men det här är mycket mer än en deckare. Michael Chabon leker fram berättelsen och jag bara njuter. Inte minst av det faktum att jag nu begriper detaljer som när Biba konstaterar ungefär att: ”Ja, jag kan väl vänta mig ett samtal när tre stjärnor syns på himlen”. (Då är sabbaten slut och ortodoxa judar kan börja använda saker som telefoner igen.)
Dessutom äts det paj. Det äts rätt mycket faktiskt, och gott.

Read Full Post »

garnethillOj vad jag hade glömt mycket om ditt liv. Jag mindes att du var fattig, att du hade ångest, att du sålde grejer på loppis (fast det händer visst i en senare bok). Men inte att du varit på mentalsjukhus, och inte att din familj var så otroligt dysfunktionell. Hur kunde jag glömma din alkoholiserade morsa Winnie? Suveränt trovärdigt skildrad i sin självupptagenhet. Och Leslie! Väninnan som arbetar på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor. Hon som kör motorcykel och är så luttrad av allt våld och all skit hon har sett. De korta inblickar jag får i hennes vardag får det att vändas i magen och jag börjar tvivla på mänskligheten.

Det är människorna och miljöerna som är det allra bästa i den här boken. Och Maureens snirkliga sätt att gräva sig fram till sanningen om vem som dödade hennes gifte pojkvän. Att sitta en halv dag med en mentalsjuk människa och kamma hennes hår för att kanske kanske få en liten bit information.
—————————-

Read Full Post »

minahayder
Modernista satsar på nyutgivning av moderna deckareklassiker, och ett fint paket stod utanför dörren häromdagen. Det är Denise Minas genombrottsroman, del ett i Garnet hill-trilogin där Maureen O’Donnell introduceras. En fattig skotska med en hel del gammalt junk som familjebagage. Jag har glömt mycket som vanligt, men minns bilden av när hon sitter och ser blodfläcken efter sin pojkväns pung… fy så hemskt och samtidigt ömt. Det är något så försvarslöst över en pung.
(Pojkvännen blir mördad tidigt i boken så jag avslöjar inget.)
Mo Hayder är en annan favvo, men jag vet inte om jag klarar henne nuförtiden. Även från denna bok minns jag, men det är längre fram i handlingen så jag tänker inte berätta. Andra boken med Jack Caffery, en av dessa sympatiska oluckliga detektiver som jag gillar.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Read Full Post »

bauerDet är omöjligt att motstå en ny Belinda Bauer. Det var kärlek från första sidan av debuten ”Mörk jord”, och den här femte boken ”Livets & dödens villkor” är inget undantag. Ska jag räkna upp vad hon är mästare på?
1. Utsatta barn. Här är det tioåriga Ruby Trick som är huvudpersonen. Hon försöker överleva en barndom som mobbad tjockis, mitt i det äktenskapliga kriget mellan sin vackra hårt arbetande mamma från en bättre familj, och sin arbets- och omdömeslöse och ärrade pappa som tillhör pubgänget Revolvermännen. De drömmer sig bort till en romantisk Vilda västerntillvaro, och Ruby gör likadant. Hon ska bli cowboy när hon blir stor.
2. Miljöskildringar. Dramatiska landskap, tristessen i fattigdom och förfall, vädrets krafter. Här är det en liten skitby, Limeburn, som klänger sig fast vid kusten i Devonshire.
3. Detaljerna. En näsring, en dagbok, en mjuk kanin, en ponnytidning… Belina Bauer syr ihop allting så snyggt och lämnar inga lösa trådändar.
4. Bipersonerna. En oambitiös och ganska korkad polis, en genomsnäll skolfröken, en kärlekskrank pojke. Hon berättar precis tillräckligt mycket om deras liv för att jag ska lära känna dem och förstå varför de agerar som de gör.
5. Intriger. Alltid nya, fantasifulla men inte orealistiska.
6. SPÄNNINGEN. Hon trappar upp och trappar upp så att det blir galet spännande trots att jag vet vem mördaren är (jag kom på det precis innan Bauer själv avslöjade det) och trots att jag är så nervös att jag fuskar och tjuvkikar på slutet för att se om en viss person överlever. Ändå blir det hetsläsning för att få veta hur det ska gå.

Alla Belinda Bauers böcker nomineras till olika prestigefyllda deckarpriser. Det är de värda.
Recensionen publicerad först i Corren.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

angeltwoJag fullkomligt älskar första halvan, ja, drygt det, av denna andra bok i Nicola Upsons serie med Josephine Tey. Stämning! Cornwall med dramatisk natur och lantliga miljöer. Sjöar och stall. Gamla hemligheter som pockar på att få komma ut. Decenniers lojaliteter och konflikter. Ondsinta präster. Ansvarstagande markägare. En omtyckt kvinna, Morveth, som vet allt om alla och styr och ställer för andras räkning.
Stad — Tey och hennes polisvän Archie — möter land på ett utsökt skildrat sätt. Det är 1930-tal. Jag ler glatt åt en referens till unga du Maurier. I verkligheten var 1930-talet guldåldern för brittiska detektivförfattare, och Nicola Upson förvaltar arvet så fint och trovärdigt till en början. Det skevar väl lite när hon låter huvudpersonerna ha lite väl moderna åsikter om homosexualitet, men det tycker jag är okej. Värre blir det när den ena incestuösa förbindelsen efter den andra uppenbaras… och sen brakar alltihop samman när Upsons twists & turns blir alltför många och alltför långsökta.
Det blir för mycket för mig. Dessutom med en obehaglig eftersmak av bisarr moral.
SPOILER
Om ett syskonpar har ett sexuellt förhållande, blir påkomna av sina förfärade föräldrar, och sen ser till att sagda föräldrar dör i en stor eldsvåda, hur många tycker då att en god granne bör göra sitt yttersta för att skydda mördaren så att syskonen kan fortsätta leva lyckliga i sitt sexuella förhållande och i förbifarten uppfostra sin lätt förståndshandikappade lillasyster?

Här trampar Nicola Upson rejält fel, och det är väldigt synd.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »