Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘deckare’

Den-bittra-pajens-sötmaElvaåriga moderlösa Flavia är besatt av kemi. Hon kan periodiska systemet på sina tio fingrar och experimenterar glatt hemma på herrgården, där praktiskt nog ett laboratorium blivit stående intakt efter en numera avliden morbror. Så Flavia är exakt rätt person att vara först på plats när en mördad man utandas sin sista (kemiskt doftande) suck i trädgården. Det är det mest intressanta som någonsin hänt henne.
”Jag hittade ett lik i trädgården.”
”Så typiskt dig”, sa Ophelia och fortsatte plocka ögonbrynen.

Ja, ni hör ju. Det här är en deckare för den som ledsnat på seriemördare, tortyr, sexualbrott och blod i största allmänhet, och i stället gärna läser om sällsynta frimärken, mystiska främlingar, försvunna pajbitar och dvärgbeckasiner från Norge. Alan Bradleys historia utspelar sig i tidigt 1950-tal och huvudperson är den lillgamla Flavia de Luce, som får uppfostra sig själv bäst hon kan i skuggan av en tankspridd far och två försmädliga storasystrar. Med en knivskarp hjärna och en stor portion mod bedriver hon efterforskningar och lyckas på sin gamla svarta cykel Gladys hinna före polisen till den ena ledtråden efter den andra.

Alan Bradley har haft väldigt roligt när han skrev ”Den bittra pajens sötma”, det märks. Språket är lite omständligt och lillgammalt det också, pepprat med dråpliga replikskiften och halsbrytande liknelser. Det är lättsam underhållning för stunden och utger sig inte för att vara något annat. Och fastnar man för Flavia så ska man veta att det här bara är den första (Daggerprisbelönta) i en serie som Alan Bradley fortsatt att skriva på.

Först publicerad i Corren.
En tidig läsare var Bokomaten

Read Full Post »

moh
En dag med underbart väder och uteläsning, då funkar en deckare bäst. Rådströms Boken fick vila några timmar, medan jag återstiftade bekantskapen med Jack Caffery. Den allra första boken i serien med honom som knockade mig för närmare 15 år sen, och som ledde till att Mo Hayder blev en av mina stora favoriter.
Om jag läst den för första gången idag kanske jag hade tyckt att den var för våldsam. För bestialisk. Den ÄR våldsam och bestialisk. Men det är ju Jack Caffery, och vi känner ju varandra. Jag minns hans försvunne bror Ewan, det stora traumat i Jacks liv, och den otäcka pedofilen till granne som Jack hela tiden varit övertygad om var den som rövade bort Ewan.
Jag har sträckläst historien om seriemördaren som — nej, jag säger inte vad han gör, det är för otäckt. Mer än att det är i slutet av 1990-talet, England laddar för millenieskiftet, och han siktar in sig på prostituerade kvinnor, vilket får mig att associera till Jane Tennison-serien på tv, med Helen Mirren. Lite samma anda är det, med några intriger på kontoret. Läs på egen risk! Välskrivet och väldigt väldigt spännande.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

cavehayder
Jag blev rätt besviken över att upptäcka att den begagnade Stewarten jag köpte på Amazon var så skadad på framsidan. Ett helt hörn borta! Minns inte alls att de skrev något om så dåligt skick.
Desto gladare blev jag nästa dag när det kom ett oväntat paket: Mo Hayders debut och första boken om Jack Caffery som kommer i ny utgivning. Tack Modernista! Den vill jag gärna läsa igen.
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

davidsstjAtt jag aldrig lär mig. Trots titelns och baksidestextens löfte om ett judiskt tema, trots att Kristina Ohlsson beskrivs som ”en av de bättre” deckarförfattarna i landet, trots att hon satt och skrev denna bok på American Colony i Jerusalem, så var det timmar av mitt liv som gick bort till alltför litet nöje och stigande irritation.
Det är den där tjatiga sjukan att älta folks vardagliga privatlivslogistik med barnhämtning och matlagning och ”det var jag som nattade barnen sist” och suckande kommentarer om ”ska du jobba bara för att en barnamördare springer lös när vi skulle åka skidor och vara en riktig familj”. JAG VILL INTE LÄSA SÅNT. Jag vill läsa hur de klarar upp morden. Jag vill ha smarta detektiver som tänker på FALLET och inte att ”alla andra är lediga på lördagar”. NEJ. Alla andra är inte lediga på lördagar och det ska du förresten skita i. Ditt jobb är att hitta mördaren.
Först efter halva boken masar sig en av mordutredarna iväg till Jerusalem där hon stannar i några få boksidor och gnäller om hur hon längtar efter sin man.
Resten av boken gör jag nedslag ungefär i mitten på sidorna tills jag når slutet, som jag förstås redan listat ut. Så nej, Kristina Ohlsson hör inte till de bättre. Hon är i klass med Anna Jansson och Karin Wahlberg, och säkert en hel hög andra som jag är lyckligt okunnig om.

Det finns bara en svensk deckarförfattare värd att läsa och det är Åsa Larsson.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

otrygg hamnhittas HÄR.
Ett utdrag:

Susanne:
Jag tycker att platsen var så gripande och tragisk. Ett helt stort nybyggt villaområde tänkt för lyckliga människor med höga löner i Irlands tigerekonomi. En plats att längta hem till efter jobbet, men lågkonjunkturen hinner före och nästan alla hus står tomma. Och de som hunnit flytta in vill bara därifrån men är fast i amorteringar och arbetslöshet.
Det är en så stark bild av krisen. Och dessutom fylld av mordutredarens egna minnen.

Ann-Charlotte:
Verkligen! Hopplösheten och desperationen bakom fasaderna blir nästan fysiskt tydlig när man läser. Och trots att hela historien är så himla sorglig lyckas Tana French också fokusera på spänningen. Jag läste som en besatt för att få reda på hur allting hängde ihop…

Read Full Post »

otrygg hamnJag har läst ut Tana French senaste, Otrygg hamn. Nu sitter jag här och hoppar upp och ner i otålig väntan på att kära kollegan Ann-Charlotte också ska göra det, så att vi kan börja diskutera den. Vi tänker göra en sån tandemrecension som vi gjorde med Belinda Bauers Betraktaren. Den finns att läsa här och det var väldigt kul.
Tana French är en irländsk deckarförfattare som jag föll pladask för redan med debuten Till skogs som jag skrev om HÄR, Okänt offer HÄR och Brottsplats Faithful place HÄR.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

Jag fick onda aningar rätt snabbt av den här deckaren. Massor av människor och en sån där by med atmosfär där alla är originella och äter hela tiden (nu låter det som Stars Hollow eller Twin Peaks men det här är på fel sätt och i fel sammanhang). Det känns helt enkelt tramsigt. Hann tänka att jag gör en Nancy Pearl*, vilket i mitt fall skulle ha blivit fram till sidan 52, men när jag kom till denna dialog på sidan 43 kände jag att det räckte.
brrrdialog

* Nancy Pearl är en legendarisk amerikansk bibliotekarie som finns som actionfigur och som menar att man ska läsa högst 100 sidor minus sin egen ålder i en bok för att se om man fastnar. Om man inte fastnat lägger man bort den. Är man 85 år har man mindre tid att slösa bort på att läsa böcker man inte gillar, än om man är 22.
Det var även Nancy Pearl som hittade på att invånarna i Seattle skulle läsa samma bok samtidigt. Många har följt efter.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

prison
De flörtar redan från början, vid första besöket i fängelsecellen, och Harriet säger aldrig det där ”då blir det 72” (eller vad det nu var för antal som friat till henne). Men annars är det njutbart och perfekt decembermörker-tv. Nostalgi och kärlek (från min sida).
Bilden hittade jag här hos en riktig Harriet Walker-fan. (Walker spelar Vane.) Serien började visas i Storbritannien i mars 1987, jag gissar att den visades av SVT i slutet på 1980-talet. Då satt jag förstås klistrad.

ps: Lord Peters eländiga jul som jag bloggade om för ganska exakt ett år sen fanns inte med i tv-serien. Och änkehertiginnan är inte lika charmerande vimsig som jag vill att hon ska vara. Men det är fest ändå.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

minsysterRiktigt bra thriller i samma kategori som den förra; spännande och lättläst och med tillräckligt djupa karaktärsskildringar för att det ska ge mer än bara underhållning för stunden.
Här är det systerskapet som står i fokus. Ordentliga storasyster Beatrice får besked om att lillasyster Tess försvunnit. Beatrice reser från sitt New York hem till London. Efter bara ett par dagar hittas Tess döda kropp. Sorgen och skuldkänslorna svämmar över hos Beatrice, men när alla andra tror att Tess begått självmord i en förlossningspsykos, så vet Bee att det inte är sant. Tess älskade livet för mycket. Deras gemensamma saknad efter brodern Leo, som dog i cystisk fibros som åttaåring, gör att frivillig död aldrig skulle vara ett alternativ.
Beatrice flyttar in i Tess dragiga lägenhet och försöker lista ut vad som hände. I sitt sökande och i sin sorg förstår hon sin syster allt mer.
Det är en fin skildring av hur man kan bete sig när någon man älskar dör. Hur liv och relationer förändras, och som en bonus vid sidan av förändras Beatrices och deras mors förhållande till något nytt och bättre. Dessutom påskliljor. Det gula i påskliljor räddar barn från att bli blinda, när man genmanipulerar ris. Sägs det här.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

bauerVi är två på jobbet som gillar Belinda Bauer, så vi bestämde oss för att recensera den ihop. Vi mejlade varandra fram och tillbaka, och hade roligt under titen. Resultatet kan läsas HÄR.
Ett litet smakprov: ”Apropå persongalleriet: av nån konstig anledning så fastnade jag för Tracy, den dåliga sjuksköterskan. Hon är lat och ytlig och elak, hon struntar fullkomligt i sina patienter och vill bara ner i byxorna på Mr Deal. Man kan tycka att gifta män vars fruar ligger i koma borde vara off limits som raggningsobjekt, men det tycker minsann inte Tracy! Fruktansvärd människa, men Bauer skildrar henne så bra. Jag blir lite uppiggad av att läsa Tracy-avsnitten som en sorts studie i fullständig själviskhet.”

Read Full Post »

Nja, Ngaio

Tråkigt nog håller inte Sista hindret av Ngaio Marsh, den har åldrats illa. Det spretar åt alla möjliga håll, med dels en gammaldags intrig på temat rika excentriska ädlingar som kanske eller kanske inte inlåter sig i sexuella förbindelser med tjänstefolket, dels en internationell knarklangningshistoria, dels ett mord på en gravid hästhoppande kvinna. (Vad jag ogillar sättet de talar om henne på! Så känslokallt.)
Sonen Alleyn, Ricky, hyr ett rum för att skriva och snubblar över diverse konstigheter. Pappa kriminalpolisen och mamma konstnären bidrar till att gåtorna löses. Men det är skrikigt och konstigt, och jag tycker att tonträffen skevar så jag knappt vill läsa ut den.
När jag kollar utgivningsåret som är 1977 misstänker jag att förklaringen ligger där. Marsh är som bäst när hon rör sig i efterkrigstiden, med de värderingarna och den samhällsstrukturen. När hon nu ska ta in ”nya” brott, typ den internationella knarkhandeln, så blir det inte trovärdigt utan bara påklistrat.

En rolig detalj i översättningen: Disa Törngren skriver ”t-skjorta”. Förmodligen fanns det någon ambition om att försvenska ordet på den tiden, en kamp som förlorades. 😉
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Nnedi_books
Tidigare i veckan lyssnade jag på ett radioprogram om science fiction och fick där höra talas om Nnedi Okorafor som är en amerikansk författare med nigerianska rötter. Jag förstår att hon inte kan vara en ny Octavia E Butler, jag vill inte driva upp såna förväntningar hos mig själv, men ändå kunde jag liksom inte släppa hennes namn. Hon är bara den andra svarta science fiction-författarinnan jag hört talas om, och jag hoppas att käraste Octavia nickar gillande från sin himmel åt att hon finns. Hon längtade ju efter fler.
Anyway, jag gick in och beställde Okorafors bok på SF-bokhandeln. Och sen, av bara farten, tre gamla Ngaio Marsh-böcker på Bokbörsen. Bara för att båda har namn på N som är konstiga och svåra att komma ihåg. Så arbetar min hjärna. 🙂
Ngaio_Marsh,_ca_1905Ngaio Marsh är en nyzeeländsk deckarförfattare med en bildad detektiv gift med en konstnär, Roderick och Troy Alleyn. Hon debuterade på 1930-talet, under Golden age-tiden, och känns besläktad med både Dorothy L Sayers och Agatha Christie.
NnediOkorafors hemsida. Ngaio Marshs hem.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

brottsplats_faithful_placeDet trasiga smutsiga Dublin. Frank Mackey får ett telefonsamtal från lillasyster Jackie — och tvingas träffa sin aggressiva, destruktiva familj som han undvikit i hela sitt vuxna liv. Nu har en väska hittats i ödehuset på Faithful place 16, alldeles nära det gathörn där Frankie skulle träffa sin ungdomskärlek Rosie, den natten de skulle rymma till England. Men Rosie kom aldrig.

Frankie reste ensam. Han skapade sig ett liv: en yrkeskarriär som polis (han glimtar förbi i French tidigare böcker), gifte sig och skilde sig. Den viktigaste människan i hans liv är dottern Holly, som han försöker ge lite sunda värderingar men han kämpar i samma motvind som de flesta föräldrar. Som när Holly önskar sig ett par vita stövlar:
”Ceila Bailey har såna.”
”Celia vem då? Går hon i samma dansklass som du?”
Holly sa: Men åh, pappa, med hela ansiktet. ”Celia Baily. Hon är känd ju.”
”Vad bra för henne. Känd för vad?”
Hon såg oförstående ut. ”Hon är ju en kändis.”
(…)
”Jaså hon.” Jackie hade rätt, jag visste vem det var: en kuksugare från Dublin vars största bedrift i livet var att sätta på en rikemansunge och sitta i olika tv-soffor för att med hjärtskärande uppriktighet och nålstickspupiller berätta hur hon hade vunnit i kampen mot kokainet. Det är det som kallas superstjärna i Dublin nu för tiden. ”Holly, sötnos, hon är inte kändis. Hon är ett tomrum i en för trång klänning. Vad har hon någonsin gjort som är värt nåt?
Axelryckning.
”Vad är hon bra på?”
Överdriven, förbannad axelryckning.
”Så vad är hon bra för? Varför vill du vara som henne?”
Himlande ögon. ”Hon är söt ju.”
”Gode Gud”, sa jag uppriktigt förskräckt.

Men Frank får värre bekymmer. Och Holly också.
Tana French skriver bra, hon rör sig i det klassiska ”trasig ensamvarg som kan jobba ihjäl sig för att lösa fallet”-facket, och eftersom jag som sagt vill ha mina kriminalare olyckliga så gillar jag ju det. French är också förtjust i att låta gamla trauman från förr flyta upp till ytan. Jag tyckte lika mycket om den här som de två tidigare. (Bloggat här och här.)
——————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

dod-i-skuggaDen 22 juli 2011 dör en åttaårig pojke, Sander, i en fallolycka i sitt hem. Inger Johanne Vik är gammal ungdomskamrat med mamman, och därför på plats i det välbärgade hemmet.Händelsen överskuggas av det ofattbara som händer samma dag på Utøya, och det blir en tafatt nybakad polis som får hand om utredningen av Sanders död. Var det verkligen en olycka? Eller var det något annat?

Signalerna om att det inte stod rätt till i den lilla familjen kommer allt tydligare, men bortförklaringarna blir också starkare i samma takt. Även hos den Holtska hjältinnan Inger Johanne, som vi lärt känna i flera böcker.

Det borde ha blivit så bra, och jag gillar verkligen den här intrigen i teorin, men det blir ingen riktig nerv i historien. Anne Holt känns trött och ganska pliktskyldig. Exakt hur trött hon faktiskt är får jag veta först i slutet, när den verkliga överraskningen kommer. Men då är det så dags.

Read Full Post »

Shakepeare's TrollopNä, det här var nog den sämsta Charlaine Harris jag läst.
En av Lily Bards uppdragsgivare blir mördad på ett otäckt sätt. Det är Deedra, som genomgående beskrivs som den promiskuösa kvinnan i det lilla samhället.
Det finns alltid en dålig kvinna, men det är tråkigt när det är någon i släkten, säger hennes gammelmorfar. Och boken igenom är det mycket tjat om alla Deedras karlhistorier, utan att det leder någon vart rent detektivt.
Ett stickspår med att Lily blir misstänkt är bara dumt. Vem mördaren var förstod jag på ett tidigt stadium. Men även om jag inte gjort det så hade den här inte varit spännande ändå. Trist, trist.
——————
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »