Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Belinda Bauer’

bauerDet är omöjligt att motstå en ny Belinda Bauer. Det var kärlek från första sidan av debuten ”Mörk jord”, och den här femte boken ”Livets & dödens villkor” är inget undantag. Ska jag räkna upp vad hon är mästare på?
1. Utsatta barn. Här är det tioåriga Ruby Trick som är huvudpersonen. Hon försöker överleva en barndom som mobbad tjockis, mitt i det äktenskapliga kriget mellan sin vackra hårt arbetande mamma från en bättre familj, och sin arbets- och omdömeslöse och ärrade pappa som tillhör pubgänget Revolvermännen. De drömmer sig bort till en romantisk Vilda västerntillvaro, och Ruby gör likadant. Hon ska bli cowboy när hon blir stor.
2. Miljöskildringar. Dramatiska landskap, tristessen i fattigdom och förfall, vädrets krafter. Här är det en liten skitby, Limeburn, som klänger sig fast vid kusten i Devonshire.
3. Detaljerna. En näsring, en dagbok, en mjuk kanin, en ponnytidning… Belina Bauer syr ihop allting så snyggt och lämnar inga lösa trådändar.
4. Bipersonerna. En oambitiös och ganska korkad polis, en genomsnäll skolfröken, en kärlekskrank pojke. Hon berättar precis tillräckligt mycket om deras liv för att jag ska lära känna dem och förstå varför de agerar som de gör.
5. Intriger. Alltid nya, fantasifulla men inte orealistiska.
6. SPÄNNINGEN. Hon trappar upp och trappar upp så att det blir galet spännande trots att jag vet vem mördaren är (jag kom på det precis innan Bauer själv avslöjade det) och trots att jag är så nervös att jag fuskar och tjuvkikar på slutet för att se om en viss person överlever. Ändå blir det hetsläsning för att få veta hur det ska gå.

Alla Belinda Bauers böcker nomineras till olika prestigefyllda deckarpriser. Det är de värda.
Recensionen publicerad först i Corren.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Ni vet hur man slalomläser ett par tre böcker samtidigt och upptäcker att de har teman som hör ihop? Så är det för mig just nu. I alla mina tre spelar små flickor viktiga roller.
I The Ballad and the Source är ett par små systrar som börjar hälsa på granntanten och hennes barnbarn. De mest invecklade familjerelationer rullas upp, men den berättande systern är ändå en iakttagare som själv kommer från normala förhållanden.
I Belina Bauers nya kretsar handlingen kring Ruby Trick, en utsatt liten tjej mitt i kriget mellan sin vackra mamma och sin arbetslöse och oansvarige pappa. Dessutom är hon utanför i skolan och för tjock.
Och i John Ajvide Lindkvists bok som jag bara småbörjade på på tåget hem finns den manipiulerande Molly, som han själv beskrev som otäck.
Så olika karaktärer och liv.
—————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Read Full Post »

bauerVi är två på jobbet som gillar Belinda Bauer, så vi bestämde oss för att recensera den ihop. Vi mejlade varandra fram och tillbaka, och hade roligt under titen. Resultatet kan läsas HÄR.
Ett litet smakprov: ”Apropå persongalleriet: av nån konstig anledning så fastnade jag för Tracy, den dåliga sjuksköterskan. Hon är lat och ytlig och elak, hon struntar fullkomligt i sina patienter och vill bara ner i byxorna på Mr Deal. Man kan tycka att gifta män vars fruar ligger i koma borde vara off limits som raggningsobjekt, men det tycker minsann inte Tracy! Fruktansvärd människa, men Bauer skildrar henne så bra. Jag blir lite uppiggad av att läsa Tracy-avsnitten som en sorts studie i fullständig själviskhet.”

Read Full Post »

Tillbaka på Exmoorheden, i den lilla byn Shipcott, som är Belinda Bauers mörka, förvridna litterära bit av universum. Barn av båda könen och i olika åldrar försvinner. Kvar lämnas lappar med varianter på: ”Du älskar henne inte”. Förtvivlade föräldrar rannsakar sig själva, nedstämda poliser — Reynolds med ny hårtransplantation, kärlekskranka Elizabeth Rice — står handfallna. Sjukskrivne polismannen Jonas Holly lyckas genom att skrämma skiten ur sin psykolog bli friskförklarad och börjar jobba igen, till (min favorit!) Steven Lambs stora fasa. Steven är övertygad om att Holly är en mördare.
Men han har angenämare saker att tänka på också, Steven. Kärleken.

Det är omöjligt att skriva så mycket om denna bok utan att spoila hej vilt, men jag tycker mycket om den. Bättre än Skuggsida, men inte riktigt lika bra som Mörk jord. Och du som är sugen på att prova Belinda Bauer: läs dem i ordning! Mycket viktigt.

Tillägg: Plus till Belinda för både Enid Blyton-referens (vädret) och Philip K Dick-dito (i Hollys bokhylla).
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

http://www.bokus.com/bok/9789174991116/ni-alskar-dem-inte/

Read Full Post »

Jag blir själaglad över att få träffa Stephen Lamb igen, i Belinda Bauers nya. Och att hans liv verkar ha blivit bättre. Han har ett jobb, som tidningsbud, och så har han sparat ihop till en skateboard och viktigast: han verkar ha fått fler vänner. Han är bara med ett par korta stunder, nu som 16-åring, men det är så skönt. Förlåt för att jag ett tag trodde att du var mördaren, Stephen.
Skuggsida är välskriven, tät, och jag bryr mig om människorna, framför allt den lite småtafflige bypolisen Jonas och hans MS-sjuka fru. Men för mig blir den inte samma bladvändare och hjärtekrossare som den förra, Mörk jord. Och slutet…? Nja, jag vet inte om jag köper det faktiskt. Jag tror att jag känner mig lite snopen, samtidigt som det förklarar ett par saker jag var lite kritiskt till under läsningen. Kanske är jag bara för stel i mitt tänkande.

Bokomaten var mycket mer förtjust, och för Fru E var slutet det allra bästa. Alkb har också läst, liksom Violens baksida.

Read Full Post »

Jag blev jätteglad när jag fick Belinda Bauers nya, Skuggsida, men risken finns att den är för bra för påskläsning, för jag vill umgås och hinna pussa på barnbarnet så mycket som möjligt i påsk. Debuten Mörk jord var ju en sträckläsningsbok.
Så kanske ska jag välja nåt mindre uppslukande? En novellsamling?
Eller så börjar jag med Bauer redan ikväll och läser hela natten…
Andra som läser Bauer i påsk är Bokomaten och Fru E och Dark places. Och säkert fler.
—————————
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Belinda Bauer skriver in sig i det fina sällskapet av alla mina brittiska deckarfavoriter, helst vill hon hänga med Denise Mina (underklassperspektivet) och Mo Hayder (när Mo inte är så skräckig). Jag tänker mycket på Mo Hayder och hennes deckare Jack Caffery under läsningen. I de tidiga böckerna, de som översattes till svenska, handlar det ganska mycket om Cafferys längtan och letande efter sin bror, som försvann och troligen blev mördad av en pedofil när de båda var små. Caffery blir besatt, och broderns öde är den största anledningen till att Caffery blir polis.
I Mörk jord är det lille Stephen Lamb som lika besatt gräver och gräver efter sin försvunne, troligen mördade, morbror Billy på Exmoorheden i sydvästra England. Om han bara hittar morbroderns kropp, kommer mormor att sluta stå i fönstret och vänta, mamma att bli lite snällare, och hela Stephens liv bli mycket bättre när han blir hjälte. För nu är Stephens liv eländigt. I skolan är de tuffa killarna i munkhuvor ute efter honom, läraren kommer bara ihåg honom för att han luktar mögel, bästa kompisen tar alltid bästa delen av smörgåsarna, och mamman är som sagt — rätt jävlig. (Ett mycket trovärdigt porträtt, en sån där kvinna som gnälligt väntar på att hennes liv ”ska börja”.) De enda som är snälla är Stephens lillebror Davey och några i raden av farbröder som glider in och ut ur familjens liv.
Stephen Lamb har en talang. Han kan skriva brev. Så han skriver till seriemördaren och pedofilen Arnold Avery för att få veta var han begravt Billy. De inleder en katt-och-råtta-lek, och det är förstås ingen tillfällighet att Stephen heter just Lamb.
Mycket stark och bra debut av Belinda Bauer, och lille Stephen kommer att stanna i mitt hjärta länge. En sån där hjärtskärande liten pojke som jag är så svag för. Jag ser också att Bauer redan kommit med bok nummer två, så bra!

Read Full Post »