Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ann Patchett’

Det finns numera två författare jag alltid vill ha något oläst av i bokhyllan. Något att plocka fram när inget annat smakar, eller när tillvaron känns grå, eller när jag vill ha några underbara timmar, eller, ja ni vet. När man vill ha en särskild stämning att kliva in i.
Min första är Rosamond Lehmann.
Min andra är Ann Patchett.
I detta nu finns inget oläst i hyllan, MEN båda är på väg hem till mig. 🙂

UPPDATERING:
Octavia E Butler har varit en sådan författare de senaste åren. Men henne har jag läst allt av nu, utom den bok hon själv inte verkar ha varit nöjd med.

Read Full Post »


Ann Patchetts State of wonder är så bra att jag nästan börjar gråta när jag tänker på den. Och tänker på att det inte finns nånting jag kan skriva som kan göra den rättvisa. Jag skulle kunna skriva att den handlar om Förlust, alla Patchetts böcker handlar om förluster av olika slag, och Kärlek och Döden. Besatthet. Främlingskap. Eller så kunde jag fortsätta jämföra den med Giftträdets bibel, den väcker samma känslor hos mig som Kingsolvers bok. Eller, naturligtvis, med Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Eller så kan jag bara ge en liten introduktion till handlingen, det är ju det man faller tillbaka på när man inte hittar alla de rätta superlativen som man egentligen vill ställa sig och ropa ut.

Så. Marina Singh är forskare för det medicinska företaget/institutet Vogel i Minnesota, och har en kärleksrelation med sin chef, Mr Fox. En dag anländer ett brev, där det närmast i förbigåene berättas på ett mycket kallsinnigt sätt att hennes kollega och nära vän Anders Eckman dött i Amazonas djungel och redan blivit begravd. Avsändare till brevet är den mytomspunna Dr Annick Swenson som levt därute i åratal på Vogels pengar i syfte att forska fram en fertilitetsdrog. Hon vägrar telefon, besvarar aldrig brev, har skaffat sig en dominerande ställning hos Lakashi-folket, är arrogant och självisk och besatt av sin forskning, och beter sig allmänt som Kurtz mer begåvade syster.
Anders Eckmans fru Karen och deras tre pojkar — dessa små pojkar! — faller ihop av sorg. Mr Fox skickar under stor vånda istället Marina till Brasilien. Det blir en helvetisk resa.

Det börjar redan innan, när Marina äter malariatabletter i förebyggande syfte. Hon får fruktansvärda mardömmar, och minns sin barndoms resor till pappa i Indien. Mardrömmarna handlar alla om hur hon som liten flicka tappar pappas hand mitt i en stor folksamling och sen aldrig hittar igen honom. Marina kommer bort, hon är förlorad. Först nu, som 42-åring, förstår hon att mardömmarna är utlösta av malariatabletterna.

Det finns så rika detaljer och specifika händelser i den här boken som jag vill komma ihåg, så ni får förlåta mig när jag blir kryptisk här för mig själv. (Om jag kunde smälta ner den här boken till en vätska och sen göra en transfusion rakt in i mitt blodomlopp så skulle jag göra det istället.)
Operan — Orfeus. Easter! Turisterna. Katastrofen i Baltimore. Den svåra förlossningen, alla åskådare i träden. Springer bland träden. Båten, floden. Milton. Bovenders. Den jättelika ormen.

Här en väldigt bra recension med en jättefin bild som jag inte vill sno men ändå tycker att alla ska få chansen att se.

När jag bildgooglade fick jag upp ett par ställen där folk påstår att State of Wonder inte är riktigt lika bra som Bel Canto. Det kan inte vara möjligt!! Jag vägrar tro det.
————————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »


Så bra, så bra.
Hittills (cirka 70 sidor) påminner den en del om Barbara Kingsolvers fantastiska Giftträdets bibel. Men Patchett är Patchett, hon är drottning över sitt eget rike.
———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Åh så bra hon är, Ann Patchett! Hon skapar sina egna världar och befolkar dem med människor som jag tycker så väldigt mycket om. Människor med mörka och ljusa sidor, människor med rädslor och hemligheter och talanger. Och igen: kärlek. Jag vet inte om det är nån fas jag är i eller om det hör till åldern, men jag formligen älskar böcker där människorna älskar varandra.
THe Magician’s assistant handlar om Sabine, nybliven änka efter Parsifal, trollkarlen och mattförsäljaren. De hade varit gifta bara ett kort tag, men hon har älskat honom i 20 år. Parsifal älskade däremot män, och hans stora kärlek var Phan, en vänlig vietnamesisk skräddare och dataspelsutvecklare. Men Phan dog en plågsam död i aids, och när boken börjar har just Parsifal dött också.
Sabine sitter i det stora vackra huset i Los Angeles som hon ärvt, med bara kaninen Rabbit till sällskap. Och snälla föräldrar som försöker dra ut henne. Så kommer Parsifals advokat med det chockartade beskedet att Parsifal inte var färäldralös som hanh påstått under alla år, han har en mor och två systrar i Nebraska. Något fruktansvärt måste ha hänt som fått honom att skära av banden helt, tänker Sabine. Och så är det.
Jag tycker om Sabine. Jag tycker om Phan. (Som visar sig i drömmar, de påminner i sin detaljrikedom och stämning om den deprimerade Harper Pitts visioner i Angels in America) Jag tycer om Parsifals mamma Dot Fetters och systern Bernie och hennes fästman Haas och den andra systern, den viktigaste systern, Kitty och hennes gängliga söner How (mest) och Guy och tyvärr inte om deras pappa, Howard, men jag kan ändå förstå lite grann varför han är ett sånt svin. Det är förresten fullt möjligt att ogilla Sabine också, jag menar att välja att leva med en homosexuell man som du aldrig kan få det du vill ha av? Men ändå är hon för det mesta lycklig, Sabine, ända tills Parsifal dör.
En annan sak jag gillar är först beskrivningen av Los Angeles, och sen beskrivningen av livet i Nebraska. Familjen Fetters liv. Dot är så väldigt trovärdig när hon drömmer om att få bo ensam. Hon och Sabine får till vana att ta en whisky på kvällen när alla andra somnat.
Dessutom tycker jag om trolleritricken och skildringarna av deras shower, uppträdandet hos Johnny Carson som Dot och de andra kollar på på video varje kväll. Mär Sabine plockar ägg ur öronen på folk. Och slutet! Fullständigt vidöppet slut. Jag kan fantisera ihop precis vad jag vill.
————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »


Först lägger jag ut alla nyinköp på köksbordet… visst är de vackra? Det är något med engelska och amerikanska omslag som alltid lockar mig. Sen känner jag efter vad jag är sugen på. Inte våldsamt eller bittert och inte realism. Mer åt det magiska hållet, och så vill jag helst att det ska vara kärleksfullt. Finalisterna blev Patchett, Harris, Hoffman och Goodman. Jag läser baksidestexterna:




… bara för att upptäcka att alla just nu lockar mig. Så jag får helt enkelt falla tillbaka på mitt vanliga knep: att börja med den kortaste så hinner jag fortare till nästa. Vinnaren blev: Alice Hoffman och The Red Garden.
—————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag tyckte väldigt mycket om Run av Ann Patchett. Ser nu att den finns på svenska på bokrean med titeln Någon vakar i natten. Okej, jag har inte läst översättningen, men är den bra så är det här en väldigt bra bok.
Kärleksfull.
———–
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Read Full Post »

Två unga vuxna män ska följa med sin far, adoptivfar, till ett möte med Jesse Jackson. Den äldste, Tip, har svårt att slita sig från sina älskade fiskar i labbet på Harvard. Han tänker att han måste säga ifrån till sin far, före detta borgmästare i Boston, att det räcker nu. Tip är inte politiskt intresserad och vill inte lägga tid på sånt här längre. Försenad som vanligt kommer älsklige lillebror, Teddy, och tillsammans får bröderna springa sista biten genom snön för att hinna till föreläsningen i tid.
Efteråt vägrar Tip följa med på mottagningen. Istället går han rätt ut i vägen utan att se sig för, och en kvinna kastar sig på honom för att få honom ur vägen för en stor bil. Kvinnan blir skadad, ambulansen kommer, och hennes dotter Kenya, elva år, får skjuts med Tip, Teddy och deras far in till sjukhuset.

Flera dagar efter att jag läst ut Run tänker jag fortfarande på lilla Kenya som älskar att springa och gör det väldigt fort, Tip och Teddy och Tennessee, Doyle, Sullivan och morbror Sullivan, katolsk präst som trots sin egen ovilja att tro på det betraktas som en mirakelgörare och helare. Och så tänker jag lite på Bernadette, den rödhåriga mamman som ärvt statyn som ser ut som hon själv. Tänk att Ann Pratchett hittat på en helt egen, lång och känslosam, historia om denna staty. Hur den kom i familjens ägo borta i Irland, hur den egentligen kom i familjens ägo, och hur den ärvs på kvinnolinjen och går till den som den likanr mest. Hela boken börjar med att Bernadettes systrar kommer till änklingen Doyle med krav på att få statyn, för Bernadette lämnar ju bara söner efter sig. Varav två är adopterade, och dessutom svarta. Doyle vägrar lämna den ifrån sig, och får stöd av morbror Sullivan. Där undviks en släktfejd.

Run är en väldig kärleksfull bok. Den är så härlig och kraftfull att läsa, jag kommer att tänka på min stora favorit Carol Shields i just det där att skriva om dessa viktiga, starka, kärleksfulla familjerelationer. När man vill varandra väl, även om man inte alltid lyckas med det.
Ann Patchett har också ett helt eget sätt att skriva, så omsorgsfull med språket och framför allt så spännande! Jag har oftast ingen aning om vad som ska hända, historien tar olika helt oförutsedda twistar, och det är ett par intensiva och smärtsamma dygn för människorna där i det snöiga Boston.

Jag vet inte hur länge jag varit runt och nosat kring Ann Patchett utan att komma till skott. Det kan ha börjat med en diskussion om Lucy Grealy och Skärvor av ett ansikte, och jag är rätt säker på att Ingrid var den som först nämnde henne, men ni vet hur det är, man nappar inte alltid direkt.
Nu vet jag i alla fall att jag kommer att läsa allt av Ann Patchett.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Read Full Post »

Toni Morrison och Curtis Sittenfeld finns båda med på Orange Prize for Fiction’s Longlist. Deras böcker tänker jag läsa, oavsett om de vinner priset eller ej.
Kollar man på tidigare vinnare och de som klarat sig till korta listan, så är det idel höjdare. Heather O’Neill, Lionel Shriver, Margaret Atwood, Barbara Kingsolver, Amy Tan…
Två som jag är nyfiken på är Ann Patchett och Rose Tremain. Dessutom upptäcker jag att en bok jag har på läsevänt är listad: Nancy Huston. Nice.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

« Newer Posts