Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Pappa Långben’


Tack snälla Bonnierförlagen som skickade den fina boxen c/o Luleå. Det var en högtidsstund att öppna paketet, och den första boken jag kastade mig över var förstår Pappa Långben av Jean Webster. Den är precis så underbar som jag mindes den.
Har du inte läst? Det är Jerusha Abbott som för pennan i en rad brev till Pappa Långben, den okände välgörare och styrelsemedlem vid John Grier-hemmet för föräldralösa barn, som betalar hennes collegeutbildning och ger henne en fantastisk chans till ett nytt liv med de enda kraven att få förbli anonym och att hållas underrättad om hennes studier via brev. Så Judy (hon byter namn, hon omskapar sig själv och namnet var ju ändå bara påhittat av barnhemsföreståndarinnan) skriver och skriver, underbara impulsiva, livliga brev om allt hon lär sig och upptäcker och får vara med om.
Jämfört med Kära fiende av samma författare så är det väldigt skönt att slippa gamla unkna rasbiologiska tankar, tvärtom är Judy befriande rebellisk mot allt från kyrkans krav på tacksamhet och att fattiga ska förbli fattiga, till att författarinna skulle vara nåt annat, sämre, än en författare. Judy vill bli författare, se.
Hon läser som en galning, ikapp med allt hon missat i den grå barnhemstillvaron, och älskar nya vackra klänningar istället för den trista John Grier-uniformen. Hon får vänner, och det blir förstås kärlek också.
Namnet Pappa Långben kommer sig av att den okände välgöraren är lång och att Judy vid ett tillfälle ser hans skugga och där ser han ut som en harkrank. Daddy Long-legs = harkrank.

Read Full Post »

lekablandvuxnaI den långa raden olästa böcker greppar jag först den som jag vet handlar om mitt favorittema: mor-dotterrelationen. Den störda mor-dotterrelationen. I Leka med vuxna av Sophie Dahl handlar det om Kitty, äldsta barnet till mamma Marina som var sexton år när hon fick henne. De bor med bestepapa och bestemama och två mostrar och två småsyskon i en småknäpp men trygg miljö. Visst är Marina excentrisk, som konstnärer ska vara, och lynnig & bortskämd, som vackra kvinnor får vara, men tillvaron är ändå bra. Tills Marina träffar en guru och plötsligt finner meningen med livet. Iväg till USA med småbarnen, och iväg med Kitty till internatskola.
Det är en rakt berättad historia, inte några onödiga utvikningar eller överflödiga ord. Vissa saker rör Sophie Dahl bara helt lätt vid, man får läsa mellan raderna. På det viset påminner stilen om morfar Roalds sätt att skriva. Kanske är det ett sätt att inte avslöja andra människor, för jag tror att den här berättelsen har rätt mycket verklighetsbakgrund. Jag tycker det är skönt, jag kan gärna sköta analyserandet själv. Den påminner också lite om Erica Jongs dotter, Molly Jong-Fasts Normal girl som handlar om hennes knarkande och inläggning på rehab. Och så om Vit oleander av Janet Fitch förstås.
Men tillbaka till Leka bland vuxna. Det händer en hel del, men grundtemat är att Kitty älskar sin mamma högst av allt och aldrig får tillräckligt mycket kärlek tillbaka. Istället försöker hon hänga med i svängarna i mammans kärleksaffärer och klara sig bäst hon kan på alla nya platser och skolor. Mamma Marina söker också hela tiden bekräftelse, hon vill att Kitty – och hennes kompisar – ska tycka ”åh vilken ung & vacker & cool mamma”.
En grej som jag gillar är böckerna som nämns: Pappa Långben, Lånarna, Glaskupan, Stolthet och fördom… Sånt går jag igång på, särskilt de två första.
Uppdatering: Förresten har Dahl valt ett citat av Saint de Exupérys Lille prinsen till försättsbladet.
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »