Honmänniskan — Joanna Russ

Hon är inte så lätt, Joanna Russ, i vad som betraktas som hennes stora verk: Honmänniskan. Det är inte så mycket handling, eller kanske är det det att handlingen är så rapsodisk och kastas om och hit och dit, människor byter plats och världar och allting glider.
Ett intelligent raseri, feministisk filosofi, och den humor jag upptäckte förra, första, gången jag läste Joanna Russ, även om det tar längre tid innan jag känner igen den. Kanske för att hon är argare?
Jag tycker mest om partierna som utspelar sig på Annorstans, en helt kvinnlig planet, och hon som kommer därifrån, Janet. Bufflig och rakt på sak, en riktig butch-flata. Jag har lite svårt för umgängesnormerna i nutiden (1970-tal) och gillar inte den kvinnan, Jeannine så värst även om hon tar sig på slutet. Joanna, är det Joanna Russ själv? På slutet kommer också en fjärde kvinna, Jael, in. Men egentligen ska de väl vara samma kvinna, med olika förutsättningar och formad av sina respektive tider, platser och planeter.
Först alldeles på slutet känner jag att jag verkligen börjar fatta och ta till mig boken. Då klickar filosofin och humorn på ett fantastiskt sätt, sådär så att jag får lust att börja stryka under och anteckna i marginalerna och rita små glada gubbar och utropstecken. Nu efteråt misstänker jag att hela Honmänniskan egentligen är lysande och att det bara var jag som inte begrep det.

BBC radio 4 har kört ett par program om just sf-temat med helt kvinnliga världar här, Cat women of the moon. Uppdatering: i det andra programmet handlar det om reproduktion, vi hör både Ursula le Guin och Nicola Griffith och en man som jag missade namnet på men som hade en rolig kommentar om att ”Oh, I’ve done male pregnancy”.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om Joanna Russ, Honmänniskan, science fiction, feminism, humor, ilska

Read Full Post »

Elin Wägner

Som trogen läsare av Om böcker jag hunnit läsa har jag följt Vixxtorias läsning av de fina — och roliga! — klassikerna Pennskaftet och Norrtullsligan. Det är de två böckerna jag starkast rekommenderar alla att prova på. De kom också tidigt i hennes produktion, Norrtullsligan gick först som en följetong i DN.
Elin Wägner blev först journalist, den första kvinnliga på Helsingborgs-Posten, och sen rösträttskämpe, författare, fredskämpe och miljökämpe. Hon var med och grundade Rädda barnen. Hon satt i Samfundet De nio, och i Svenska akademien.
Hennes bredd ser man också prov på i bokstapeln nedan, från de tidiga rappa böckerna om yrkeskvinnor till pamfletten Fred med jorden till bredare romaner som De fem pärlorna (*skrytvarning* som jag bundit in själv) till samlingen med debattartiklar med mera i Vad tänker du, mänsklighet?

Nu när jag tänker efter lite mer på en tidigare diskussion hos Vixxtoria om varför Elin Wägner ständigt måste räddas undan glömskan, så tror jag att en anledning kan vara hennes betoning av det kvinnliga. Kvinnliga, mjuka värden. Att hemmet är viktigt. Därför tror jag att hon sorterats in i särartsfeminist-facket, och ni kanske inte minns det men under 1990-talet var det en stor och hätsk klyfta mellan likhetsfeminister och särartsfeminister, en konflikt som likhetsfeministerna ”vann” åtminstone om man ser till universitetsvärlden och hela genusforskningen, och då var/är väl inte Wägner gångbar. Dessutom intresserade hon sig för kväkarna.
Men detta var inte vad jag hade tänkt skriva om, jag skulle ju skriva lite om den stora boken OM Elin Wägner. Där finns det såna här finfina grafiska uppställningar som jag gillar jättemycket. Där kan man följa vad som händer i Elin Wägners privata liv, parallellt med hennes verk och produktion, parallellt med världshändelserna. Det här ”kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget” som Wägner var engagerad i hade som bärande idé att kvinnorna skulle vägra att gå ner i skyddsrummen. På så vis skulle de krigande inte kunna förmå sig att bomba, när de visste att kvinnor skulle dö, plus att de skulle framstå som vildar och barbarer. Med allt vi sett och vet idag låter ju den tanken oerhört naiv, men då ska man veta att inspirationskällan för rörelsen var Mahatma Gandhi, och han lyckades ju bra på sitt håll. Sämre gick det för 1930-talets kvinnliga fredsrörelse: när det kom till kritan visade sig nationaliteten vara viktigare än solidariteten med könet och freden. Detta gjorde Elin Wägner oerhört besviken.
Hm. Nu ser jag att jag kanske luras om vad den stora boken innehåller, hela passusen om om skyddsrumsidén är sånt jag vet sen förut. Det första fotstegets moder har jag ännu inte läst ut, men den består hittills av berättande analyser av verken som innehåller delvis samma tankar som Vixxorias fylliga inlägg*, en intressant text av en översättare som översätter Pennskaftet till engelska (och bestämmer sig för att välja Penwoman istället för Penholder, för att ha lite superhjälteassociationer :-)), en text om hur svenska 17-åringar läste Pennskaftet år 2008, och Elin Wägners egna text som hon läste upp i ett radioprogram om varför hon blev författare. Smaka på detta citat:
Man väljer ju bland många yttre omständigheter medan man bygger upp sin personlighet och sitt öde.
Det kan man tänka länge på.

*Man kan alltså spara pengar på att läsa hos Vixxtoria, och sen köpa Pennskaftet och Norrtullsligan. Bra va? 😉
———————————–
Läs även andra bloggares åsikter om Elin Wägner, Pennskaftet, Norrtullsligan, Svalorna flyga högt, De fem pärlorna, Vad tänker du mänsklighet?, Fred med jorden, Det första fotstegets moder

Read Full Post »

Några ord till om Ursula K le Guin

Hennes samlingsbok av essäer, tal och recensioner från 1970 och 1980-tal heter Dancing on the Edge of the World, och är i mina läsarögon väldigt fin. Som tidigare sagt; är ämnena i huvudsak resande, litteratur, feminism och socialt ansvar. Jag fastnar för många texter, kanske allra mest för dem som handlar om resande. Nej, inte rymdresande, trots att Le Guin gärna rör sig inom science fiction-genren, utan helt vanliga resor. Som att köra mellan Oklahoma och Georgia. Eller att fotvandra i England, till Stonehenge. Det är underbar läsning, och jag vill genast köpa biljetter och ge mig ut!
I recensionerna passar Le Guin på att skåpa ut två av min älskade Doris Lessings science fiction-romaner, de som ingår i Canopus-serien. Den enda som finner nåd är The Marriages between zones three, four and five, som jag skrivit lite om här. (Att läsa det påminner mig om att jag aldrig läst ut den serien, jag har aldrig riktigt fallit för den trots att kombinationen Lessing och sf i teorin borde få mig att börja dregla. Märkligt. Men Le Guin får mig att lite förstå varför.)
Sen har Dancing on the Edge of the World förstås den bieffekten att jag vill läsa en massa annat som hon skriver om. Alcotts Unga kvinnor till exempel, hur kan jag inte ha läst den?? Och Ursulas egen mammas böcker verkar jättespännande, om indianska myter från Kalifornien. Theodora Kroeger heter hon och var över 50 år innan hon började skriva.
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Ursula K Le Guin, Theodora Kroeger, Doris Lessing, att resa, Dancing on the Edge of the World, feminism, resande, socialt ansvar, litteratur, essäer, recensioner, tal

Read Full Post »