Främlingen har berättat hur det gick till den där dagen när Jesjua Ha-Notsri stod inför Pontius Pilatus, Berlioz har halkat på solrosoljan, Bezdómnyj sitter på sinnesjukhus där han nyss träffat Mästaren som bränt sitt manuskript till Margaritas stora sorg…
Och Woland har tillsammans med Koróvjev/Fagot och den stora svarta katten uppträtt på teatern där de lurar inte bara korrupta skurkar utan även vanligt folk, som kvinnorna som får nya klänningar men väl ute på gatan blir utskrattade för att de går i underkläder…
Ojoj, jag både känner igen och blir överraskad av denna bok som jag läste för cirka 30 år sen och bara mindes katten av. Sen läste jag denna insändare och fick lust att läsa om. Magi, samhällskritik, berättarlusta och läsfest — enda problemet är alla dessa ryska namn som är svåra att hålla isär. De har två förnamn och ett efternamn, sen ett smeknamn som de kallas för av vissa … när det är diminitivformen går det väl an men när det är något helt annat har jag svårt att hänga med. Nåja, hitills har de flesta hamnat på samma sinnesjukhus så det går nog ändå.
Omläsning, så skönt det låter! Det finns så många goda sidor med att läsa om en bra bok; det man längtat efter att få läsa om, det man glömt bort. Och inte minst det som visar sig att man kommit ihåg fel!
Själv har jag inte läst Mästaren och Margarita en endaste gång (men sett den som teater två gånger). Din ögonblicksskildring får mig att vilja plocka upp den!
Den måste vara spännande att se som teater, det är så häftiga effekter och dramatisk handling. 🙂 Men flygturerna…?
Jag får lust att se den på scen nu!