Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘amerikanska södern’

sonen
Jag läser en riktigt maffig härlig släktkrönika från Texas och älskar varenda minut. Det är Eli, hans son Peter, och Peters sondotter Jeannie Anne som turas om att föra ordet. Eli blir intervjuad och berättar om när han som åttaåring blev bortrövad av comancherna, såg sin mor och syster bli våldtagna och mördade, sedan brodern mördad, och hur han sen växer upp hos stammen. Först blir han hunsad och misshandlad av kvinnorna och får utföra deras sysslor. Men sen kommer vändningen där han vägrar och får börja vara med pojkarna och sen männen. Han lär sig skjuta med pilbåge, spåra, jaga och börjar trivas allt bättre med tillvaron.
Till en början tycker jag mest om Elis partier. Det är något oerhört fascinerande det där med beskrivningarna om ett helt annat levnadssätt. Två hela sidor handlar om allt — och då menar jag allt! — som en skjuten buffel används till. De unga kvinnorna går in till ungkarlarna på nätterna som de har lust. Ibland får männen inte ens veta vem det var i mörkret. Men när kvinnorna har gift sig är det slut med sånt, då är det bara maken som gäller. (Jag skulle så gärna vilja veta vad som händer om den unga kvinnan blir gravid? Hur räknas föräldraskap? Men det går Meyer inte in på.)

Jag tycker också om Jeannie Annes partier. Hon är gammal (år 2012) och har skadat sig på något vis, och ligger ensam på golvet i det gigantiska huset och glider in och ut ur medvetande och alla sina minnen. Hur hon som flicka lärde sig pojksaker i smyg. Hur hon inte räknades, det fanns ju tre söner. Hur hon skickades iväg till en skola däruppe i öst, där hon vantrivdes så fruktansvärt att hon pantade farmors dyrbara smycken för att ta sig hem. Hur det när två bröder dött i det stora kriget i Europa och den äldste för länge sen gjort klart att han inte tänkte ta över ägorna ändå blev hon som gjorde det. Till glädje för gammelfarbror, som ansåg att J A:s far var fullständigt oduglig och slösaktig. Hur Jeannie borrar efter olja och blir kär.
Det där borrandet efter olja är också spännande. Och så passar Philipp Meyer på att låta J A ge en känga till journalisten som kommer och är dryg och sen skriver en bok som blir film med James Dean. (Jätten.)

Svårast har jag först med att ta till mig Peters partier. De är så hemska och sorgliga. Han skriver dagbok från åren kring 1915, och minns hur han blev ofrivillig deltagare i ett blodigt massmord på deras grannar, den mexikanska familjen Garcia. Den utlösande faktorn var en häststöld, troligtvis utförd av Garcias två oduglingar till svärsöner. Hips vips samlas ett uppbåd av vita män för att ta itu med mexikanerna, och Peter förmår inte att få stopp på det. En enda överlever, Maria.
Skulden över vad som hände förföljer Peter resten av livet, och orsakar stora sprickor mellan honom och hans närmaste. Inklusive Eli.
Och gradvis vänjer jag mig vid Peters partier också. De är viktiga för helheten. Inte för att det inte finns sorg och smärta och förluster i J A och Elis liv också, för det finns det. Men för den historiska kontexten. Så var det. Ett blodigt dödande. Kamp om landet. Nybyggare mot indiander. Nybyggare mot rikingar som kom och tog marken med hjälp av advokater. Vita mot mexikaner. Mexikaner mot indianer. Oljeborrare mot hästromantiker. En ofta våldsam men samtidigt för mig, 100 år senare, väldigt spännande tid. Jag lär mig massor.

Jag upptäckte denna bok eller snarare författaren via ett podradioprogram med titeln That Texas tone in literature. Och när jag klickade fram länken och såg bilden från Texas Book Festival så tänkte jag förstås på Laura. Visst är det det Laura som grundat den festivalen? Jajamen.
För att avrunda bonusinformationen så kan jag berätta att Sonen är blurbad av Kate Atkinson som anser den vara ett mästerverk.

Read Full Post »

brakarlI den första novellen som gett namn till den här samlingen, är en familj på väg ut på bilutflykt till Florida. Farmodern är inte på humör, hon vill fara någon annanstans. Och så har hon läst i tidningen om en farlig brottsling, den Missanpassade, som rymt ur fängelset och sägs vara på väg just till Florida. Inte kan man resa dit då!
Trots att jag läst om Flannery O’Connor förut och vet att hon är berömd för sitt berättartekniska grepp att tidigt ge en hint om vad som ska hända, blir jag ändå chockad när familjen råkar på just den Missanpassade. Chocken av denna första novell kommer jag aldrig riktigt över. Ingen av de andra drabbar med lika stor kraft trots att flera är mycket starka. En enbent filosof som går som hemmadotter, en farfar på resa med sin sonson, en svagsint flicka som gifts bort… Var och en av dessa noveller skulle man kunna diskutera i timmar. De handlar om godhet och ondska, dumhet och slughet. Alla utspelar sig på landsbygden och människorna är… ska vi säga knepiga?
Flannery O’Connor är också berömd för sina teman: brutalt våld och kristen nåd. Hon står på läslistorna på de amerikanska universiteten och räknas till de allra mest betydelsefulla författarna. Men hon är inte okontroversiell.
Flannery O’Connor levde inte länge. Hon blev bara 39 år, och hennes sista år var märkta av sjukdom. Ida Jonssons efterord om O’Connors liv ger mersmak, än en gång känner jag att jag skulle vilja läsa en biografi över författaren. Eller kanske de där breven som hon skrev till väninnan Sally Fitzgerald? Varje vecka i tio år.
Alla vi som är förtjusta i berättare från den amerikanska Södern kan tacka förlaget Bakhåll för att det gjort en litteraturhistorisk välgärning och gett ut en av de riktigt stora klassikerna. Min enda invändning är titielns t i svårt. Ska det vara dialekt eller är det en felskrivning?
Först publicerad i Corren.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

awalkerIgår kväll valde jag K special: Alice Walker istället för På spåret. Ni som valde tvärtom kanske har fungerande SVTPlay, där ligger programmet kvar till 9 februari.
Det var en ganska fin dokumentär, Alice själv är ju så livlig och vacker, och vi fick följa henne i olika åldrar. Från uppväxten som åttonde barnet i en fattig familj i ett rasistiskt Georgia till när hon sitter i sitt smakfulla vackra hus och innehar ikonstatus i amerikanskt kulturliv. Hennes före detta make framstod mycket sympatisk, och det var kul med andra kändisar som Gloria Steinem (AW skrev i Ms Magazine) och Angela Davis och nån som jag tror heter Sapphire (?) med flera som talade om både hennes liv och verk.
Jag hade inte fullt ut klart för mig hur kontroversiell hon var och att det var upprörda demonstrationer mot boken och filmen Purpurfärgen, tv-debatter med mera, det hade undgått mig. Det folk slog ner på var att hon tog upp ämnen där ondskan fanns hos svarta, framför allt män, och det ansågs att hon förtalade det svarta samhället när hon beskrev incest och kvinnomisshandel inom det. Samma typ av debatt återkom när hon skrev om könsstympning i Omskärelsen.
Men Alice Walker verkar ha trivts i hetluften, hon har ständigt sökt upp den alltifrån Medborgarrättsrörelsen och äktenskapet med en vit jude som resulterade i dottern Rebecca under en tid när rasblandade äktenskap var olagliga till ett otal andra politiska rörelser inklusive Ship to Gaza.

Apropå dottern Rebecca så var hon inte med i programmet, annat än på småbarnsfoton. Hon har offentligt skrivit om hur hennes mor förstört hennes liv. (Det är ju inte helt ovanligt att barn anser att deras mödrar förstört deras liv, men då och då är det ju också sant.)
Men den typen av djupare kritik fanns inte med i programmet. Kanske var det inte rätt ställe, men jag tycker nog att filmaren kunde ha gått mer på djupet, ställt svårare frågor, det hade blivit mer spännande och inte bara ett hyllningsporträtt av en stor författare. Jag hade också gärna hört mer om själva arbetet, hur det går till och hur hon väljer ämnen.
Det var intressant hur som helst och jag rekommenderar programmet. Bonusinfo: hon har varit ihop med Tracy Chapman(!). Det visste inte jag.
Jag läste mycket Alice Walker för sådär 30 år sen, och en del av det har jag skrivit om här och här.
——————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

allena”Det fanns två dövstumma i staden och de var alltid tillsammans.” Så börjar Carson McCullers debutroman och stora genombrott från 1940. Det är många år sen jag samlade på första-meningar (”Scarlett O’Hara var inte vacker”, ”Äntligen stod prästen i predikstolen”) men jag vet att jag kommer att komma ihåg den här.
”Hjärtat jagar allena” handlar om saknad och längtan. Platsen är en dammig liten stad i amerikanska Södern, där folk lever sina tillsynes inrutade liv på olika platser i samhällshierarkin – medan deras hjärtan håller på att sprängas av längtan. Den kavata pojkflickan Mick drömmer om ett piano och om att bli berömd som Motsart. Doktor Benedict Copeland drömmer om revolutionen (han döpte en av sönerna till Karl Marx). Hans dotter Portia drömmer om Gud och att hon och fadern någon gång ska sluta bråka. Bartendern Biff ser människor komma och gå. Alla dras de till den dövsstumme John Singer, som vänligt ser ut att lyssna när de tyr sig till honom.
Men John Singer bär på sin egen saknad, för: ”det fanns två dövstumma i staden” – och nu finns det bara en.
Tiden är politiskt hotfull med världskrig strax om hörnet, platsen är fylld av rasskillnader, men människorna är tidlösa. Som vi är. Det som förvånar är att Carson McCullers var så ung när hon skrev sin roman, 23 år när den kom ut. Hur kunde hon vara så insiktsfull? Hon ser ut som en barnunge på författarporträttet och ändå skriver hon i klass med William Faulkner.
”Hjärtat jagar allena” ingår i Norstedts klassikerserie, och är försedd med ett lysande förord av Monika Fagerholm. Jag önskar att Fagerholm kunde klämma i med en hel biografi över Carson McCullers: den lyckliga barndomen, det olyckliga äktenskapet, spriten, den för tidiga döden. Tur att hon började så ung.

Först publicerad i Corren.
Så här lite senare tänker jag att romanen handlar en hel del om fäder och döttrar. Mick och hennes pappa, urmakaren. Benedict och Portia.

Read Full Post »

Så har jag äntligen börjat på There eyes were watching God av Zora Neale Hurston, som jag skrivit lite om här. Jag har varit nyfiken på henne ända sen min Alice Walker-period i slutet på 1980-talet. Hurston var antropolog och författare, och den här boken räknas till de amerikanska klassikerna.
Tack till Sanna på Och solen har sin gång för varningen om de talspråkliga dialogerna, det är verkligen kämpigt.

Ah’m gettin’ sleepy, Janie. Let’s don’t talk no mo’. ‘Tain’t too many mens would trust yuh, knowin’ yo’ folks lak dey do.

Men om man läser lite småhögt för sig själv så går det lättare, och sen blir man rikligt belönad i stycken som detta:

Janie stood where he left her for unmeasured time and thought. She stood there until something fell off the shelf inside her. Then she went inside there to see what it was. It was her image of Jody tumbled down and shattered. But looking at it she saw that it never was the flesh and blood figure of her dreams. Just something she had grabbed up to drape her dreams over. In a way she turned her back upon the image where it lay and looked further. She had no more blossomy openings dusting pollen over her man, neither any glistening young fruit where the petals used to be. She found that she had a host of thouhts she had never expressed to him, and numerous emotions she had never let Jody know about. Things packed up and put away in parts of her heart where he could never find them. She was saving up feelings for some man she had never seen. She had an inside and an outside now and suddenly she knew how not to mix them.

Janie är huvudpersonen – en ljushyllt svart flicka som blir bortgift tidigt av sin mormor. Hon rymmer med sin kärlek Jody/Joe, hennes andre make. Joe är en man med höga ambitioner och de slår sig ner i vad som ska bli en helt svart stad i Florida, köper mark, startar handelsbod och han blir borgmästare. Janie måste dölja sitt vackra hår som alla män beundrar under huvuddukar, och bli offentligt kritiserad av sin make. I scenen ovan har hon nyss, för första gången, blivit slagen.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

Jag vet inte riktigt vad det är som gjort att jag inte kommit in i den här boken, Tre rövare av William Faulkner. Jag tyckte ju väldigt mycket om De obesegrade, som är en riktigt rövarhistoria med flera färgstarka karaktärer, och den här är egentligen likadan.
Det är en farfar, Lucius, som sitter och minns, och berättar för barnbarnet. Om hur han som elvaåring var med om att tillsammans med den vuxne Boon ”låna” sin egen farfars bil och alla äventyr som följer på det. De kör ner i gyttja, de upptäcker att en av tjänarna, Ned, gömt sig i baksätet, de besöker Boons väninna och bor på bordellen, en kvinna på bordellen blir avstulen sin guldtand (!), och själva blir de av med bilen. För att få tillbaka bilen måste de vinna en hästkapplöpning, och det är Lucius som ska rida.
Det är mycket tjuv och rackarspel, och däremellan formuleringar som är rent lysande: till exempel när Lucius reflekterar över att han egentligen är för liten för att känna till om bordeller, och att bli övergiven. ”(…) på nytt övergiven efter att redan ha övergivits en gång; och vid elva års ålder är man faktiskt inte stor nog att bära så mycket övergivande; man utplånas, upplöses, förintas under det.”

Som jag tidigare sagt tycker jag att det är svårt med de långa meningarna, jag tappar bort mig. För annars är boken bra.
Det blev Faulkners sista bok, som han vann Pulitzerpriset för. Han skickade den till sin svenska kärlek Else Jonsson tre dagar före sin död. Här finns en intressant essä ur DN, som fick mig att greppa boken ur hyllan där den stått sen jag fyndade på loppis i augusti.
—————————————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »