Svårt ambivalent inför Unga kvinnor

Jag har väntat med att skriva om Unga kvinnor, för jag tänkte att mina tankar kanske skulle blandas fram och åter som i ett kalejdoskop och komma ut i form av en analys. Men det har inte hänt. Så jag bara berättar rätt upp och ner, så kanske nån annan har något begåvat att säga som kan hjälpa mig.
I alla fall.
När jag läst några sidor blev jag helt generad över hur sentimentalt det var. Jag var helt säker på att jag aldrig kan ha läst Unga kvinnor förut, för det där dravlet måste jag ju ha genomskådat redan som tolvåring, inbillade jag mig. Men jag fortsatte, och upptäckte då än värre pinsamheter: nämligen att jag blev tårögd flera gånger och liksom fick svälja en annalkande gråt i strupen. Herregud!
Ungefär i mitten av läsningen tänkte jag att jag måste återupprätta mig genom att göra en analytisk läsning, närmast till hands låg då en feministisk som handlar om kvinnors och flickors levnadsvillkor, eller en klassanalys (Hon som kommer och ber om URSÄKT för att hennes barn dog i Beths armar!?!), eller kanske en jämförelse med andra sedelärande berättelser (Pelle Snusk? Stiernhielms Herkules?). Den uppenbara om Kristens resa stupade på att jag inte läst Kristens resa.
Till slut gav jag upp och bara läste igenom den. Med ganska stort nöje dessutom, måste jag erkänna, men fråga mig för guds skull inte varför.
Hela tiden hade jag den där episoden av Vänner i huvudet, där Rachel lånar ut boken till Joey och det slutar med att han vill lägga in den i frysen tillsammans med The Shining för att han inte vågar läsa om när Beth är så sjuk.
Och visst har jag läst den förut. Jag kände igen massor med saker.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om Louisa May Alcott, Unga kvinnor, klassiker, generad