Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘indianer’

sonen
Jag läser en riktigt maffig härlig släktkrönika från Texas och älskar varenda minut. Det är Eli, hans son Peter, och Peters sondotter Jeannie Anne som turas om att föra ordet. Eli blir intervjuad och berättar om när han som åttaåring blev bortrövad av comancherna, såg sin mor och syster bli våldtagna och mördade, sedan brodern mördad, och hur han sen växer upp hos stammen. Först blir han hunsad och misshandlad av kvinnorna och får utföra deras sysslor. Men sen kommer vändningen där han vägrar och får börja vara med pojkarna och sen männen. Han lär sig skjuta med pilbåge, spåra, jaga och börjar trivas allt bättre med tillvaron.
Till en början tycker jag mest om Elis partier. Det är något oerhört fascinerande det där med beskrivningarna om ett helt annat levnadssätt. Två hela sidor handlar om allt — och då menar jag allt! — som en skjuten buffel används till. De unga kvinnorna går in till ungkarlarna på nätterna som de har lust. Ibland får männen inte ens veta vem det var i mörkret. Men när kvinnorna har gift sig är det slut med sånt, då är det bara maken som gäller. (Jag skulle så gärna vilja veta vad som händer om den unga kvinnan blir gravid? Hur räknas föräldraskap? Men det går Meyer inte in på.)

Jag tycker också om Jeannie Annes partier. Hon är gammal (år 2012) och har skadat sig på något vis, och ligger ensam på golvet i det gigantiska huset och glider in och ut ur medvetande och alla sina minnen. Hur hon som flicka lärde sig pojksaker i smyg. Hur hon inte räknades, det fanns ju tre söner. Hur hon skickades iväg till en skola däruppe i öst, där hon vantrivdes så fruktansvärt att hon pantade farmors dyrbara smycken för att ta sig hem. Hur det när två bröder dött i det stora kriget i Europa och den äldste för länge sen gjort klart att han inte tänkte ta över ägorna ändå blev hon som gjorde det. Till glädje för gammelfarbror, som ansåg att J A:s far var fullständigt oduglig och slösaktig. Hur Jeannie borrar efter olja och blir kär.
Det där borrandet efter olja är också spännande. Och så passar Philipp Meyer på att låta J A ge en känga till journalisten som kommer och är dryg och sen skriver en bok som blir film med James Dean. (Jätten.)

Svårast har jag först med att ta till mig Peters partier. De är så hemska och sorgliga. Han skriver dagbok från åren kring 1915, och minns hur han blev ofrivillig deltagare i ett blodigt massmord på deras grannar, den mexikanska familjen Garcia. Den utlösande faktorn var en häststöld, troligtvis utförd av Garcias två oduglingar till svärsöner. Hips vips samlas ett uppbåd av vita män för att ta itu med mexikanerna, och Peter förmår inte att få stopp på det. En enda överlever, Maria.
Skulden över vad som hände förföljer Peter resten av livet, och orsakar stora sprickor mellan honom och hans närmaste. Inklusive Eli.
Och gradvis vänjer jag mig vid Peters partier också. De är viktiga för helheten. Inte för att det inte finns sorg och smärta och förluster i J A och Elis liv också, för det finns det. Men för den historiska kontexten. Så var det. Ett blodigt dödande. Kamp om landet. Nybyggare mot indiander. Nybyggare mot rikingar som kom och tog marken med hjälp av advokater. Vita mot mexikaner. Mexikaner mot indianer. Oljeborrare mot hästromantiker. En ofta våldsam men samtidigt för mig, 100 år senare, väldigt spännande tid. Jag lär mig massor.

Jag upptäckte denna bok eller snarare författaren via ett podradioprogram med titeln That Texas tone in literature. Och när jag klickade fram länken och såg bilden från Texas Book Festival så tänkte jag förstås på Laura. Visst är det det Laura som grundat den festivalen? Jajamen.
För att avrunda bonusinformationen så kan jag berätta att Sonen är blurbad av Kate Atkinson som anser den vara ett mästerverk.

Read Full Post »

Jag gillar verkligen indiantemat som finns i denna den sjätte? sjunde? boken om Mercedes Thompson. Mercy som är en shapeshifter, walker, får veta mer om sitt ursprung och varför hon kan förvandla sig till just en coyote.
Coyote är i sin mytologiska form en varelse som står för kaos, lurendrejeri, en som ställer till det. Han/hon finns i många historier, och visst är det Louise Eldrich som skrivit om Coyotekvinnan? Har för mig det.
Jag får lust att läsa Tony Hillerman, underbar deckarförfattare med långsamt tempo, men jag har bara ett par stycken, och dem har jag läst om flera varv. Handlar om ett par navajopoliser, en äldre och en yngre, och intrigerna är alltid bra för jag älskar navajohistoriken, ritualerna, sättet att närma sig frågor. Sällan direkt.
————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Read Full Post »

För ett tiotal år sen hade jag en period när jag var väldigt inne på nordamerikanska indiander, främst navajo och hopi. Läste alla Tony Hillerman, och framför allt en självbiografi av en kvinna som var med under perioden när det gick en sorts väckelserörelse bland siouxerna (och fler? Har glömt, men hon var sioux i alla fall) på 1960-70-talen, religiös och politisk.  Det gick nån historisk tv-serie i samma veva som jag följde.

Därför är det så härligt när jag börjar på ”Profeten” av Orson Scott Card, jag förväntar mig att få en historia där indianerna äntligen vinner och kickar ut alla vita och lever i harmoni med naturen. Om än inte med varandra, fullt så naiv är jag inte. Och stora delar av boken är härlig läsning; kamp mellan ont och gott, magiska förmågor, sånt som bra fantasy ska innehålla. Det gör inget att det ibland snuddar vid sentimentaliteten, och att karaktärerna blir lite schablonartade här och där. Men sen blir jag så oerhört irriterad när den allra stoltaste krigaren av dem alla visar sig ha ett hemligt förflutet som ”Isaac” och tala utsökt engelska. Va f-! Lägg ner, Orson.

Trots denna irritation kommer jag nog att läsa fler i serien om jag får fatt i dem, och allra särskilt om det handlar mest om just indianerna. På sina egna villkor, please.

Read Full Post »