Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stanley Ann Dunham’

Det tog väldigt lång tid att få nån känsla för Barack Obamas mamma, Stanley Ann Dunham. Janny Scotts A singular woman lider rätt svårt av att inte ha direkta källor, bara ett par brev och några minnesanteckningar som Ann själv skrivit. Och det är där som hon blir synlig: i ett brev till sin goda vän Julia, efter att de blivit osams och Ann inte förstår riktigt vad som hände och vad Julia är arg på. Och i hennes Att göra-lista, där det ingår saker som att gå ner i vikt och gifta om sig. Lite märkligt att det var så viktigt för henne, för annars var det väldigt mycket arbete arbete arbete, och så familjen och vännerna.
Det handlar mycket om människors levnads- och arbetsvillkor i små byar i Indonesien och på Java. Ann var en antropolog och en fältarbetare i själ och hjärta, hon var ute på ideliga resor och var uppenbarligen väldigt bra på att ta folk, lyhörd och omtyckt. Hon fick många vänner, huset var ofta fullt med folk. Och hundar. Hon koncentrerade sig på människors försörjning, smide, batik, och annat. Jag kan se henne där, i sitt hus, med sitt stora skratt och livliga intellekt, i centrum av samtalet.
Men det är egentligen först när hon närmar sig 50-årsåldern, och lämnar sitt älskade Java för att arbeta vid Women’s world bank i New York, som jag riktigt känner för henne. Det måste ha varit mycket svårt att sadla om sådär. Att vara äldst i en grupp av superambitiösa 25-åringar som jobbar 24/7 och ha en ganska bitchig chef som är supereffektiv. Lyhördhet och eftertanke var inte vad som efterfrågades där, och Ann brakade ihop med chefen många gånger. Men många av de unga kvinnorna tyckte om henne. Och hon fick resa till möten NGO:er emellan, inför FN:s stora kvinnokonferens i Beijing 1995, hon ingick i en förhandlingsgrupp med folk som Ellen Johnson Sirleaf och Hillary Rodham Clinton. Om än troligtvis i skymundan.
Ann har hankat sig fram hela sitt liv, kunnat bo och arbeta där hon har velat, men alltid haft ekonomiska bekymmer och aldrig kunnat spara några pengar. Eller aldrig tyckt att det var tillräckligt viktigt. Barack Obama är delvis kritisk, då han anser att Ann använde sina föräldrar som försäkring: när det behövdes fick de rycka in, både ekonomiskt och på andra sätt. Barack Obama bodde ju hos sina morföräldrar, när Ann ansåg att han behövde bättre utbildning än han kunde få i Indonesien.
Å andra sidan blev Ann besviken och sårad, när Barry lyckades så bra i sina advokatstudier och började uppmärksammas i medierna, där han bara talade om sin svarta erfarenhet, och sin kenyanske far som han skrev en hel bok om. Ann omnämndes i ett par meningar bara, som antropolog från Kansas.
Att nå en bättre relation med sin son och sina barnbarn var en stor anledning för Ann att flytta tillbaka till USA. Men det blev inte långvarigt. Hon var sjuk, hade besvärliga blödningar, svullnad och smärta. Hon var livrädd för att få cancer, men det var just vad hon fick. Än en gång blev det mamma Madeleyn, nu änka, som fick ta hand om Ann. Dottern Maya var den som satt vid dödsbädden när Ann drog sitt sista andetag. 52 år gammal.

Annonser

Read Full Post »

Det är lite svårt att få syn på henne, Stanley Ann Durham. Jag tycker inte att Janny Scott kommer särskilt nära i sin biografi A singular woman. Problemet är förmodligen att det inte finns så många direkta källor, varken skriftliga eller mänskliga. Nåt enstaka brev är bevarat, där hon verkar ganska matter-of-fact. Och vad gäller människor… Stanley Anns föräldrar var ganska rastlösa naturer som flyttade ofta och dottern var ständigt Den nya tjejen och rotade sig inte.
När föräldrarna plötsligt bestämde sig för att flytta till Hawaii var Stanley Ann i tonåren. Hawaii var den nyaste delstaten, och mycket annorlunda jämfört med det homogena Kansas. Här fanns folk av alla de slag, flest hawaiianer, många asiater, vita var inte alls någon majoritet. Ett mångkulturellt center var under uppbyggnad och lockade till sig studenter från bland annat Afrika, däribland Barack Obama senior från Kenya. Han var 24 och Stanley Ann var 17 när de träffades. Hon blev gravid utan att veta att han redan hade fru och barn i hemlandet. Sen gifte de sig ändå, hon jobbade i Seattle och han tillbaka i Kenya. Äktenskapet verkar ha fungerat bäst när de bodde på olika håll. När de försökte leva ihop, och Obama senior slängde en mattallrik i väggen insåg Stanley Ann att det inte var vad hon ville ha. Så hon bröt upp.
Jag tänker att det måste vara en tuff ung kvinna som orkar med allt, att få barn väldigt ung och fostra det själv, att möta alla fördomar inför ett barn med mörk hy (det var fortfarande olagligt i många stater att gifta sig över rasbarriären), och så att hela tiden fortsätta studera. Det var Anns egen mor, Madelyn, som alltid talat om hur viktig utbildning och egen inkomst är för en kvinna.
Tillbaka på Hawaii och universitetet träffar Ann en ny man, Lolo Soetoro, och gifter om sig med honom. Och så bär det iväg till Indonesien. Stanley Ann har minsann ärvt sina föräldrars rastlöshet och äventyrslusta. De får en dotter, Maya, och Ann fortsätter att arbeta på ambassaden i Jakarta, och som lärare. Hon inser att sonen Barry är mycket intelligent, och stiger upp extra tidigt på morgnarna för att undervisa honom.
Det är mycket lokalfärg i Janny Scotts bok, jag får en fin bild av Indonesien och hur det såg ut och fungerade. Familjen anlände dit kort tid efter en fruktansvärd massaker, det var mycket långt från småstadsliv i Kansas. Men Stanley Ann Dunham Soetoro var som sagt en tuff kvinna. Och en spännande kvinna, jag hoppas att Janny Scott kommer lite närmare senare i boken, kanske när det börjar handla mer om hennes arbete som antropolog?
———————–
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Read Full Post »

Jag har lyssnat på ett extremt intressant radioprogram om Barack Obamas mamma. Det var så intressant att jag lyssnade på det först i realtid, och sen igen nästa dag i repris. Janny Scott har skrivit en bok, The Singular Woman, om Stanley Ann Dunhams liv från uppväxten i Kansas och en rebellisk rymning till Kalifornien, vidare till universitetet på Hawai där hon som 17-åring träffade den äldre kenyanske studenten Barack Obama senior, fort blir gravid och gifter sig medan maken lämpligt nog glömmer bort att nämna att han är gift (och har barn) sen förut. Äktenskapet går snabbt åt pipan och Stanley Ann är då tonårsmamma och ska uppfostra ett blandrasbarn, vilket verkligen inte var vanligt på den tiden. Och inte blir det roligare i Indonesien, dit Stanley Ann flyttar med make nummer två. Tydligen finns det en ”teasing culture” i Indonesien, som går ut på att man ständigt ska trakassera folk, även barn, och de ska låtsas att de inte bryr sig. Så till och med vuxna människor gör sig lustiga över lille Baracks mörka skinn och krulliga hår. Rasistisk mobbning hela tiden, överallt. Ironin i det hela är att från det hållet försöker man nu ta åt sig äran för Barack Obamas stora lugn.
Stanley Ann må ha varit naiv när det gäller män, men det här med utbildning tycker hon är viktigt. Hon väcker Barry klockan fyra på mornarna för att plugga engelska tre timmar före skolan/jobbet. Och själv blir hon antropolog.
Radioprogrammet finns att lyssna på här (man kan läsa också).
Och jag tänker att jag kanske kunde ha presidentmammor som ett sidoprojekt bredvid mina presidentfruar?

Sen hiittade jag förra (?) numret av Fokus på jobbet och läste där en ganska rejäl sågning av det hyllade författarparet Nicole Krauss och Jonathan Safran Foer. Jag kände igen argumenten från min egen upplevelse av Krauss: Fint medan läsningen pågår, men ingenting som fastnar. Jag minns absolut ingenting av Kärlekens historia. (Förlåt, jag vet att många älskade den.) Däremot gillade jag Extremt högt och otroligt nära väldigt mycket, lille Oscar gick rakt in i hjärtat.
Hon som skriver i Fokus heter Therese Eriksson och hela artikeln kan läsas här. Eriksson skriver en sak som gör mig nyfiken, nämligen att hon gillar Krauss debut Man utan minne bäst, där hon ”skippar finliret och låter storyn om den minnesförlustdrabbade Samson Greene otåligt spreta och fladdra.”
Det liknar vad jag känner inför den ena halvan i det andra tokhyllade New York-författarparet; Siri Hustvedt. Jag gillar tidiga Lily Dahls förtrolling bäst, den som alla andra tycker är svagast. Jag minns inget av den putsade och hyllade Vad jag älskade, men Lily Dahl har jag läst två gånger och jag minns hur hon cyklar, hennes granne, hennes jobb, hur hon får mens… massor.
Och Paul Auster förresten… är inte han lite… tråkig?
I varje fall, Therese Erikssons artikel är ett bra lästips även om man inte håller med, den beskriver också själva fenomenet Krauss–Safran Foer, deras dyra hus och hur andra retar sig på dem (och är avundsjuka).

UPPDATERING(AR): Bokomaten och Ela har läst JSF:s bok Äta djur och ställer intressanta frågor här respektive här. En intervju med Nicole Krauss som är väldigt trevlig här. Och ännu en bra ariktel + intervju med Krauss här (jag vill gilla henne!) som också reflekterar över Fokus-artikeln och själva fenomenet.
—————————————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »