Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian

Mm, Sherman Alexie kan minsann skriva ungdomsböcker också. På ett sånt där hjärtknipande sorgligt och direkt sätt, men med massor av humor och dråpligheter som gör att man orkar med allt bedrövligt som händer Junior, reservatets spinkigaste och mest mobbade indianpojke. Han har för stort huvud, glasögon, och en del andra attribut som inte är särskilt gångbara bland de andra ungarna. Han får ofta stryk. Han har en enda vän, Rowdy.
En dag upptäcker Junior att hans mamma skrivit sitt namn i den ”nya” skolboken. Alltså när mamman var ung flicka. Han blir så rasande över hur fattig och dålig skolan är, att han av misstag kastar boken i huvudet på läraren. Katastrof, men katastrofen leder till något gott. Läraren uppmuntrar honom att ge sig av från reservatet, för här har han ingen chans. Och det gör Junior.
På fina vita skolan blir han inte precis mer populär, och på reservatet betraktar de honom som en svikare. Klämd däremellan, och övergiven av Rowdy, försöker Junior överleva. Framför allt genom basketen, som han är bra i. Men så möts lagen från den nya och den gamla skolan…
Sherman Alexie beskriver suveränt känslan av att vara en svikare, att inte höra till, att vilja något mer men samtidigt aldrig kunna passa in. Just skildringarna av basketmatcherna gör nästan ont att läsa, så bra är det. På Alexies hemsida står att han fått priser för ”Den absolut sanna historien…” och det förvånar mig inte ett dugg.
En sak till, den innehåller en massa teckningar också. Både teckningarna och berättarstilen påminner mig om Gummi-Tarzan av Ole Lund Kirkegaard.
————
Läs även andra bloggares åsikter om Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian, Sherman Alexie, böcker, teckningar, Gummi-Tarzan, Ole Lund Kirkegaard, basket, reservat