Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘reklam’

Fay Weldons självbiografi är en hejdlös historia. Vilket liv hon levt! Och ofta råkar hon rätt illa ut. Redan i sin mammas mage faktiskt, under en svår jordbävning på Nya Zealand. Då finns redan systern Jane, och mamma Margaret har mer eller mindre flytt in i äktenskapet med pappa Frank efter att morfar Edgar vid 69 års ålder gjort sin älskarinna med barn och skilt sig från mormorn.
Det är mycket dramatik i Fays tidiga liv. Det mesta är ”Den fria kärlekens” fel. Eller Livskraften, som H G Wells och George Bernhard Shaw kallar den. Båda dessa herrar umgicks i morföräldrarnas hem i England, där mormor Frieda/Nona spelade piano sex timmar om dagen. Efter några turer hit och dit flyttar Nona till Margaret i Nya Zealand för att hjälpa till. Vid det laget är även den vackra, konstnärliga, bohemiska Margaret skild, till Fays stora men maskerade förtvivlan. Hon saknar sin pappa mycket, men Frank hade tyvärr också för mycket Livskraft.

Så får Margaret ett arv och har råd med biljetterna tillbaka till England. Fay och Jane reser för sista gångeh och hälsar på sin far. Fay gråter, hon vet att hon aldrig mer kommer att få se honom. Pappan gråter också. Men Fay säger aldrig något till mamma om hur hon saknar sin far, det vore illojalt.
England är inte samma land som när Margaret var ung. Sönderbombat och kallt, och folk samlas vid ingångarna till tunnelbanan för att kunna värma sig lite av de varma pustarna av kroppsångor när dörrarna öppnas. En skata biter Fay i benen.
Fay är intelligent men har inget sexuellt självförtroende. Trots detta lyckas hon ha ett antal kärlekshistorier och blir med barn. Hon vill inte gifta sig med pappan, men några år senare efter slit och släp och fattigdom gifter hon sig istället med en helt annan man, en rektor. Han visar sig vara helt ointresserad av sex för egen del, men vill gärna agera hallick. (Det är helt absurt. Och härifrån kom material till Praxis, förstår jag.) Tack och lov skiljer hon sig till sist från hallicken och återgår till en tillvaro där mamman får ta hand om den lille sonen medan Fay jobbar på olika jobb. Bäst går det inom reklambranschen (där hon bland andra jobbar med David och Assia Wevill) Det går bättre och bättre för Fay, och hon börjar tjäna skapligt på sin penna.
Boken slutar när Fay nyss gift sig med Ron Weldon (de ska vara gifta i 30 år) och hon åker in till BB för att föda barn. På vägen passar hon på att posta ett manus hon skrivit, det första på många år, och ett som hon vet är bra. Men exakt hur det går får vi inte veta.

Det här är snabb och ofta rolig läsning. Dråplig och sorglig om vartannat, och jag känner igen den skarpa Weldonska pennan. Ibland hade jag önskat att hon stannat kvar, dröjt vid händelser, gått djupare. Men sån är ju inte Weldons stil, hon har sitt eget tempo.
Efteråt googlar jag Rita Angus, en konstnär som målade Fay och Jane. Det är de som har rutiga klänningar här. Margaret tyckte att tavlan var så ful att hon försökte glömma den när de reste hem till England.
Jag noterar att Nona ogillade Jean Rhys. Och att om det är sant att Rebecca Wells skrev till sitt förlag och bad dem att inte ge ut sin son Anthonys bok, då var hon väldigt elak. Och att mycket elände hade kunnat undvikas om Assia Wevill hjälpt till att skala potatis när Syliva Plath bad henne. Istället för att börja flirta med Ted.
Ulrika Kärnborg har också läst.
Och Frida på Påhittade nöjen.
————————
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Egentligen gillar jag Studio Totals – Karin Wahlbergs – lokaldelen.se:s projekt med en interaktiv deckare som skrivs ihop med läsarna. Det är ett roligt experiment. Och jag gillade Studio Totals fejkblogg Black Ascot, för Malmö Opera. Och visst blir jag smickrad av att de även vänder sig till min lilla blogg.
Men.
Jag har läst en bok av Karin Wahlberg och sorterat in den i facket ”svenska deckare jag inte gillar”. (Ett välbefolkat fack, så hon är långt ifrån ensam.)
Och då går det ju inte att göra reklam här. Om jag ens visste hur jag skulle få upp en banner.
——————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Read Full Post »

gräset sjungerEn ljushårig kvinna i en solstol läser en grön bok som är väldigt lik den senaste svenska pocketupplagan av Doris Lessings Gräset sjunger. Är det den?
(Sen kommer familjen förbi och har trasiga byxor för att de åkt rutschkana. Det är Vingresor eller Fritidsresor eller nåt sånt.)

Read Full Post »